ALDER al⁴der, sbst¹, r. l. f. (f. AURIVILLIUS Gr. 29 (1684));
best. aldern, sällan aldren; pl. aldrar. [jfr sv. dial. alder, ålder, f. (
RIETZ), nor.
older, m.; ursprungligare form än
AL, sbst.¹, med till stammen hörande
r af äldre
z (dvs. klingande
s) o. med
d ljudlagsenligt inskjutet mellan
l o.
r; se för öfr.
AL, sbst.¹,
ALLE, sbst.²,
ARRE]
[ALDER.sbst1 0]
(
mindre br.)
al; i sht arten Alnus incana Tausch., gråal, arre, jfr RIETZ 6,
S. ALMQUIST i
NF 1: 338 (se nedan).
HELSINGIUS (
1587,
under aal). En .. klippa med .. aldrar .. omgifven.
MÖRK Ad. 1: 16 (
1742).
Ahl eller alder. GISSLER i VETAH 12: 23 (
1751).
Arren eller Aldren. AGARDH Stat. III. 1: 170 (
1857).
Gråalen, vanligen kallad arre eller alder. S. ALMQUIST i NF 1: 338 (
1875).
Gråalen, Norrlands alder. A. STRINDBERG i Svea 1896,
s. 188. – Ss. namn på Betula Alnus Lin., dvs. Alnus glutinosa Willd., angifver
RETZIUS Fl. oec. 111 (
1806): Ahl. Alder. Ulra. Alle, men ss. namn på Betula (Alnus) incana anför han endast Arre. Hvit-Ahl; jfr äfv.
FRIES Ordb. 1, 4.
Ssgr –
ALDER-KÄPP ³⁰~². BUREUS Suml. 46 (c. 16OO).
EHRNSTRÖM i
VetANH 4: 31 (
1783).
–
ALDER-KÄRR ~². EHRNSTRÖM i
VetANH 4: 19 (
1783). Undantagsvis slutar förra
ssgs-leden på -s: alderskiär
Sv. Merc. 2: 789 (
1757).