© Svenska Akademien. SAOB spalt: G1295; tryckår: 1929
(Observera att webbversionen av SAOB inte är slutkorrigerad (senaste uppdatering: 31/8 2010). Text i rött är tillägg till den ursprungliga tryckta texten, t.ex. moderniserade stavningformer av uppslagsorden.)
GUDUNGE gω³duŋ², äv. ³~²⁰, äv. GUDING gω³diŋ² l. GUDINGE -iŋe² m. l. r.; best. -en; pl. -ar. ( grid- SÖDMANN i VetAH 1780, s. 319, BRANDER NatH 25 (1785). gud- STIERNMAN osv. -ing FoFl. 1907, s. 93 osv. -inge RYDQVIST SSL 4: 114 (1868) osv. -ung STIERNMAN, -unge LINNÉ Fauna nr 117 (1761) osv.)
[sv. dial. (Östergötl., Södermanl., Uppl., Finl.) guding(e), gudung(e), ejderhanne; av oviss härledning, möjl. (jfr
CHARPENTIER i Zeitschr VerglSprachf 40: 434) i avljudsförh. till isl. gjoðr, fiskgjuse (se GJUSE). Formen grid- är ursprungl. läs- l. tryckfel]
[GUDUNGE 0]
(i folkligt spr. i vissa trakter samt jäg. o. zool.) fullvuxen hanne av ejder; stundom i utvidgad anv., liktydigt med: ejder. STIERNMAN Com. 1: 817 (1622). SPEGEL GW 211 (1685). Der skymtade förbi en flock gudungar så lätta och fria, medan ådan nägonstädes bland skären vårdade sina ungar. LÖNNBERG BlSkär. 20 (1878). Gamla (ejder-) hannar (gudingar). SFS 1911, Bih. nr 18, s. 4.