GUL gω⁴l, adj. -are. adv. -T. ( go(h)l 1525–1817 (: rödgol). goll 1525–1675 (: Gollblomman). gool c. 1550 (: Goolskeeppa) – 1706 (: goolrödt). gooll 1549. goul 1725. gul (gwl) 1525 osv. gull 1554–1675 (: Gullsiuka). guul 1638–1685. gå(h)i 1620–1792 (: Gålhafre). gåll 1572. gåål 1612–1682 (: gåålachtigh). – ss. substantiverat n. gol Linc. 1640; under ochra: berghgol))

[fsv. gul (gol), sv. dial. gul, gål, motsv. dan. o. nor. gul, isl. gulr, av ett germ. gula-, i avljudsförh. till ett germ. gelu[comb_032F]a-, som föreligger i fsax., fht. gelo, t. gelb (jfr GÄLB), feng. ȝeolu, eng. yellow o. utgår från ett ieur. ghelu[comb_032F]o-, varav lat. helvus, honungsgul, lit. žlvas, grönaktig; rotbesläktat med fslav. zelenƃ, gul, grön, sanskr. hári, harina-, gul, blek, o. (med avljud) gr. χλόος, grön, χλόν, grönt gräs. Den substantiverade formen gol är sg. n. utan

-t i anslutning till motsv. t. form. – Jfr GALLA, GULD]

[GUL.adj 1]

1) som har den färg (ngn l. ngra av de färgnyanser) som i rägnbågen o- i spektrum med vitt ljus ligger (ligga) mellan orange o. grönt l. ngn mer l. mindre ren skiftning av denna färg; som är av samma färg som guld, citroner, saffran m. m.; äv. i substantivisk anv.; i n. sg. obest. ofta substantiverat ss. benämning dels på ifrågavarande färg, dels på färgämne som har l. giver densamma. Svagt, rödaktigt, lysande gul. Visa gult sken. Gult o. blått äro de svenska färgera. Stöta l. skifta gult. Gult clæde. JönkTb. 111 (1525). Fötterne (på es basilisk) wore gååla sona på en Tupp. RelCur. 254 (1682). I färgerierne brukas inre barken (av avenbok) at färga gult med. TROZELIUS Rosenstes 30 (1752). Smör så gult som en ranunkel. TEGNÉR (WB) 5: 176 ( c. 1825). Gult är .. buddhaisternas heliga färg. RYDBERG FilosFörel. 3: 184 (1878). Hon låg i oljelampans gula ljus / på golfvet i sin bädd. HEIDENSTAM Vallf. 89 (1888). Gult är .. icke endast symbolen af makt och härlighet; det har också blifvit till en symbol af något sjukt, särskildt af afundsjukan. RYDBERG Detsköna 151 (1889). (Hästhovsörten) är det gulaste gula, som kan tänkas. ENGSTRÖM Bläck 34 (1914). Någon .. gång före 1750 försökte fajansmålaren att lägga också .. gult eller mangan på sin palett. Fredr1Tid 41 (1924). jfr ANILIN-, BLEK-, BLÅ-, BRAND-, BRUN-, CITRON-, ELD-, GRÖN-, GULD-, HALM-, HONUNGS-, HÖG-, LER-, LIN-, LJUS-, MATT-, MÄSSINGS-, OCKRA-, ORANGE-, ROST-, RÖD-, SAFFRANS-, SMUTS-, SMÖR-, SOL-, SVAVEL-, VAX-, VIT-, ÄRT-GUL m. fl. samt ANILIN-, ARSENIK-, BLAD-, BÄRG-, DIAMANT-GULT m. fl. – särsk.

[GUL.adj 1.a]

a) i fråga om märken efter slag l. stötar o. d., i sammanställning med blå, Se BLÅ 1 g.

[GUL.adj 1.b]

b) med på den gula färgen uppfattad ss. förbunden mod mognad l. vissnande i naturen. Gula vetefält. Gul och viss en. BELLMAN 5: 268 (1787). Den gula, / Den fula / September. WALLIN Vitt. 2: 120 (1821). Kornets gula skörd hade bärgats. SUNESON GGrund 22 (1926). jfr HÖST-GUL.

[GUL.adj 1.c]

c) attributivt i ett flertal stående, i allm. fackspråkliga förbindelser o. uttryck, t. ex. gul ambra, gul arsenik, gult blodlutsalt, gul bresilja, gula febern, gula havet, gula jorden, gul kopparmalm, gul lupin, gul lusern, gul lök, gula myran, gul näckros, gul reseda, gul (törn)ros, gul svärdslilja, se under resp. huvudord. – särsk.

[GUL.adj 1.c.α]

α) i uttr. gul flagga, om karantänsflagga. WALDENSTRÖM Österl. 45 (1895).

[GUL.adj 1.c.β]

β) i uttr. gula floden. geogr. floden Hoangho (Kinas näst största flod), som på grund av den starka slamföringen har gulgrumligt vatten; äv. (skämts.; i sht i studentspr.) bildl., om punsch. NF 6: 1346 (1883).

[GUL.adj 1.c.γ]

γ)

[efter lat. macula lutea]

anat. i uttr. gula fläcken, benämning på ett i ögats botten befintligt, rundt (l. ngt ovalt), svagt fördjupat ställe i näthinnan (av omkr. 2 mm:s diameter) till vilket förmågan av direkt (tydligt) seende är förlagd o. son, efter döden synes gult. LOVÉN Huxley 167 (1871).

[GUL.adj 1.d]

d) om huvudhår (l. skägg): blond; lingul; guldgul. 3Mos. 13: 32 (Bib. 1541). Een Jungfrw .. stoltzerar aff sitt gåla Håår. SCHRODERUS Albert. 4: 99 (1638). BERGMAN JOH 268 (1926).

[GUL.adj 1.e]

e) i fråga on, hudfärg l. hy.

[GUL.adj 1.e.α]

α) i fråga om hudens naturliga färg; särsk. ss. kännemärke för ras l. folk; ofta i uttr. (den) gula rasen l. (de) gula folk(en) o. d., mongoliska rasen resp. (de) folk som tillhöra denna ras; i best. form ofta i substantivisk anv., om person som tillhör den gula rasen (i sht kines l. japan), vanl. i pl. best.: de gula folken, mongolerna; äv. i överförd anv. (se slutet). The Persianer ära vthaff Färgen hwijta, doch lijtet meer benägna til guult. KIÖPING Resa 51 (1667). (Shanghai) är .. den plats dit den gule kommer från rikets alla delar för att roa sig. NYBLOM Österut 35 (1908). De gula folkens uppvaknande. SVENSÉN Östas. 46 (1910). – särsk. i överförd anv.: som tillhör l. utgår från l. har samband med den gula rasen. Den gula kulturen. PT 1900, nr 156 A, s. 3. Den gula arbetskraftens stora billighet. Därs. särsk. i uttr. gula faran, den ekonomiska, politiska o. kulturella fara som den gula rasens framträngande anses innebära för den vita rasen (Europa); äv. (skämts.; i sht i studentspr.) bildl., om punsch. Författare, som varnat Europa för den gula faran. GHT 1898, nr 55, s. 2. BENDZ Landsv. 118 (1916).

[GUL.adj 1.e.β]

β) i fråga om by som är mer l. mindre gul på grund av sjukdom l. ngn affekt l. dyl. MESSENIUS Sign. 5 (1612). Han är guhl som ett vax. Mont-Louis FrSpr. 289 (1739). (Jag) gick och drömde dumt om guld och lager, / tills jag blef sjuk och ful och gul och mager. FRÖDING NDikt. 3 (1894). – särsk. i uttr. gul och grön (i ansiktet av ilska o. d.), vanl. bildl. bl. för att beteckna hög grad av vrede l. förargelse; jfr GRÖN, adj. 1 c. BACKMAN Reuter Bræsig 11 (1872). Han var gul och grön i synen af förargelse. BERNDTSON (1880).

[GUL.adj 1.f]

f) (†) i förb. med sbst. näbb, i bildl. uttr. som beteckna att ngn är oerfaren l. "grön"; jfr 4, o. GUL-NÄBB. Mången vng man, then som ännu icke haffuer bortstrukit thet gula aff Näbben. LEUCHOWIUS Zader 116 (1620). En mycket ung man .. som ännu är gul om näbbet, eftersträfwar pastoratet. CALLIN Herdam. 4: 221 (cit. fr. 1688).

[GUL.adj 1.g]

[jfr fsv. thz gula i äggeno]

(numera bl. tillf.) i uttr. det gula av ägget, äggula(n); jfr GULA sbst.¹ ¹. BOLAVI 7 a (1578). RÅLAMB 14: 88 (1690).

[GUL.adj 2]

[efter eng.-amerik. yellow, som i denna anv. härrör från uttr. the yellow kid, benämning på den centrala figuren (ett barn i gul dräkt) i en illustration varmed tidningen New York World

1895 började göra försök med färgtryck för att öka sin spridning] (oftast i fråga om utländska förh.) om press l. tidning o. d.: som söker vinna spridning gm att hänsynslöst ockra på publikens sensationslystnad, som är anlagd (huvudsakligen) på sensationsnyheter, skrupellöst sensationell. Nordamerikas gula press. PT 1900, nr 134, s. 2. (Tidningen) Lokalanzeiger (är) ganska gul. SvD(L) 1905, nr 343, s. 8. BööK 1Ess. 234 (1913).

[GUL.adj 3]

[efter fr. jaune i motsv. anv. Mot socialismen oppositionella arbetarsammanslutningar uppstodo i Frankrike

1899, o. dessa använde en gul ginstblomma ss. föreningsmärke, gult anslagspapper osv.] (företrädesvis i socialistiska kretsar, ofta i fråga om utländska förh.) om arbetare l. arbetarsammanslutning: som icke vill ansluta sig till (som står i opposition mot) socialismen (de socialistiska arbetarorganisationerna); äv. i överförd anv. om tidning (press) l. dyl.; äv. i substantivisk anv. De gulas lönefråga. Aurora 1908, nr 77, s. 4. Frankrike är .. de gula arbetareföreningarnas egentliga hemland. PT 1908, nr 46 A, s. 3. BonnierKL (1924).

[GUL.adj 4]

[anv. utgår från 1 f o. ssgn GUL-NÄBB]

(i Finl., vard.) oerfaren, "grön" (se GRÖN, adj. 6. Jag tror inte min bok ("Barndomsvänner") lyckas, därtill är jag för gul på prosans område. KATAVASTSTJERNA (1886) hos SÖDERHJELM Tavaststj. 110. jfr BERGROTH FinlSv. 195 (1917).

Ssgr (till1. Anm. 1: o

Ssgr betecknande färg förekomma i n. sg. obest. ofta substantiverade ss. färgnamn, vilket nedan icke anmärkts vid de särsk. orden. 2:o Vid nedan behåndlade växto. djurnamn angives icke anledningen till första ssgsleden, när denna har avseende på blommans färg resp. på den förhärskande färgen i djurets yttre):

– GUL-ANLÖPA ~⁰²⁰, -ning. metall. till förbättrande av stålets egenskaper bibringa (ett stålföremål) gul anlöpning (se under ANLÖPA III 1 b. Gulanlöpta stålstämplar. 2UB 6: 625 (1904).

– GUL-ARV, r. l. m. bot. örten Lysimachia nemorum Lin. KROK o. ALMQUIST Fl. 1: 81 (1903).

– GUL-BARK. (i vissa trakter) (den på insidan gulgröna, förr till gulfärgning använda barken av) busken Rhamnus Frangula Lin., brakved. LINNÉ i VetAH 1742, s. 23. DENS. Gothl. 175 (1745). POST o. LINDSTRÖM 14 (1906).

– GUL-BARRSJUKA ~⁰²⁰. skogsv. o. bot. av parasitsvampen Chrysomyxa Abietis (Wallr.) Ung. vallad sjukdom hos granen, vilken yttrar sig däri att barren gulnar; äv. ss. namn på nämnda parasitsvamp; gulrost (se d. o. 2. 2UB 4: 391 (1899).

– GUL-BEN.

[GUL-BEN.ssg 1]

1) (†) om djur med gula l. gulaktiga ben (fötter).

[GUL-BEN.ssg 1.a]

a) om tupp. DALIN Arg. 2: 46 1754; uppl. 1734: Gubben, rättat till Gul-ben i nästföljande nr).

[GUL-BEN.ssg 1.b]

b) om varg; jfr -FOT. WESTE 1807. SCHULTHESS 1885.

[GUL-BEN.ssg 2]

[sv. dial. (Hälsingl.) golben, en som första gången besöker en stad, en marknad o. d.; jfr östsv. dial. gålben, benämning på den som har sin namns- l. födelsedag l. icke består ngt på en sådan dag; jfr sv. dial. (Östergötl., enligt

DYBECK Runa 1849, s. 35) lösa gålbena, uträtta ett göromål för första gången, östsv. dial. gålabenet ("sägas gossarna taga och flickorna mista, då de första natten vila tillsammans"); anledningen till anv. är oviss] (numera bl. i ssgr) "gulbenskarl"; jfr -NÄBB 2. IHRE 1: 745 (1769).

Ssgr (till -BEN 2; numera bl. i framställningar behandlande allmogens seder o. liv i ä. tid):

– gulbens-kanna.

[sv. dial. gulbenskanna]

om traktering som bestods av "gulbenskarl"; särsk. i uttr. betala gulbenskannan, förr äv. i allmännare anv.: betala "kalaset", stå för kostnaden. Betala golbenskanna för nya kläder. SERENIUS 1734; under beverage). (T.) Ins Büchslein blasen .. (sv.) betala guhlbens kannon. LIND 1: 476 (1749). SCHULTZE Ordb. 2149 (c. 1755). IHRE 1: 745 (1769). Fatab. 1921, s. 111.

– gulbens-karl.

[sv. dial. gulbenskar(l)]

person som utförde en viss handling för första gången (inträdde i ett skrå o. d. l. besökte en plats l. marknad o. d. l. deltog i ett arbete m. m.) l. erhöll ngt nytt (gm köp). Fatab. 1921, s. 110.

– GUL-BENING, m.

[sv. dial. gulbening]

(numera bl. i framställningar behandlande allmogens seder o. liv i ä. tid) "gulbenskarl". Fatab. 1921, s. 110.

– GUL-BENT, p. adj. En tupp .. / .. gulbent, stolt och rask. BELLMAN 5: 277 (c. 1780).

– GUL-BETSA, -ning, -are (i bet. b) tekn. gm betsning giva (ngt) gul färg. a) snick. o. mål. med avs. på föremål av trä l. horn o. d.; ofta i p. pf. ss. adj.; jfr BETSA v. a. BILLMANSON Vap. 78 (1882). b) metall. med avs. på föremål av gulmetall: behandla med syror för att avlägsna oxid o. bibringa en vacker, guldliknande yta; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret, om betsvätskan. ALMROTH Karmarsch 451 (1839). HARBECK Galvan. 108 (1886). Därs. 178.

– GUL-BLACK, adj. jfr BLACK, adj. 2; numera i sht (i fackspr.) om häst. HIÄRNE Förb. 56 (1706). 2UB 4: 269 (1899). SCHMIDT Hästbedömn. 130 (1928).

– GUL-BLADIG.

– GUL-BLEK. blekt gul; ofta om hy (vanl. ett tecken på sjuklighet); jfr GUL 1 e β. Linc. 1640; under luteolus). Hon .. lifvar up sin gulbleka hy med konstens tilsatser. SP 1780, s. 247. Den gulbleka månen. INGELMAN 137 (1843).

– GUL-BLOMMA, r. l. f.

[GUL-BLOMMA.ssg 1]

1) om olika växter med gula blommor; numera nästan bl. (i vissa trakter) om Sinapis arvensis Lin., förr äv. om Cbrysanthemum coronarium Lin., Chrysanthemum segetum Lin., Arnica montana Lin. o. Genista tinctoria Lin. m. fl. FRANCKENIUS Spec. B 3 a 1638; om Chrysanthemum coronarium). Linc. N 3 a 1640; om Arnica mostana). UGLA PræfNæsg. 33 1734; om Chrysanthemum segetum). LIND 1: 841 1749; om Genista tinctoria). LandtbrTDal. 1907, juni s. 29 (om Sinapis arvensis; fr. Dalarna).

[GUL-BLOMMA.ssg 2]

2) (†) äggula; jfr BLOMMA, sbst. 5 e. LINDH Huuszapot. 282 (1675).

– GUL-BLOMMIG. jfr BLOMMIG 1, 2. WIKSTRÖM ÅrsbVetA 1830, s. 3. BÖTTIGER Drottnh 76 (1889). –

– GUL-BLÅ

[GUL-BLÅ.ssg 1]

1) blå md skiftning i gult. TRANÆUS Medewij 6 [file:G1301] (1690). ALMQVIST Skälln. 72 (1838).

[GUL-BLÅ.ssg 2]

2) (numera knappast br.) gul o. blå, blågul; särsk. om sv. flaggan. BÖTTIGER 3: 6 (1843, 1858) GHT 1898, nr 70 A, s. 3.

– GUL-BOTTNIG. vävn. om vävnad. WACKLIN Minn. 1: 21 (1844).

– GUL-BRUN. brun med skiftning i gult. HIÄRNE Förb. 57 (1706). Sirap, gulbrun, prima. SFS 1920, s. 35.

– GUL-BRÄMAD, p. adj. jfr BRÄMA 1 o. 2. särsk. zool. i uttr. gulbrämade dykaren, skalbaggen Dytiscus marginalis Lin. (med gul rand på halsskölden rundtom o. gulkantade täckvingar). NF 4: 49 (1880).

– GUL-BRÄNNA, -ing.

[GUL-BRÄNNA.ssg 1]

1) tekn. a) med avs. på tegel l. lera: gm bränning giva gul färg åt; äv. i p. pf. ss. adj.; äv. med intransitiv bet., i p. pr. ss. adj.: som vid bränning blir gul. VetAH 1756, s. 183. Gulbrännande och rödbrännande leror. PT 1912, nr 150, s. 2. Det i Sverige använda gulbrända teglet. 2NF 28: 628 (1918). b) metall. med avs. på föremål av gulmetall: gulbetsa (se d. o. b). ENEBERG Karmarsch 2: 576 (1861). AHB 45: 52 (1870).

[GUL-BRÄNNA.ssg 2]

2) om solen: komma (ngt) att antaga en gul färgton; ofta i p. pf. ss. adj. En gulbränd öckens yta bedrog hans hopp. ATTERBOM LÖ 1: 96 (1824). RAMSAY Barnaår 6: 127 (1905).

– GUL-BRÖSTAD, p. adj. i sht zool. ; särsk. i uttr. gulbröstad(e) sångare(n), sångfågeln Hippolais hippolais Lin., bastardnäktergal(en). WRIGHT SvFogl. 57 (1831). GELLERSTEDT Gläntor 37 (1909).

– GUL-BÄR. tekn. avignonbär; vanl. i pl.; jfr GRENETTER ALMSTRÖM Handelsv. 351 (1845). SFS 1922, s. 476.

– GUL-FILTRUM fys. == -SKIVA. FRIESEN o. GRAPE CodArg. IV (1928).

– GUL-FLÄCKIG. SCHULTZE Ordb. 1167 (c. 1755).

– GUL-FOT.

[jfr GRÅ-BEN]

(i vissa trakter) folklig benämning på vargen. WESTE (1807). (Man) bör .. aldrig kalla vargen vid detta namn (dvs. varg); man bör säga Gulfot, så lemnar han boskapen i fred. SvFmT 10: 167 (1898).

– GUL-FÄRG, förr äv. -FÄRGA , r. l. f. (numera knappast br.)

[GUL-FÄRG.ssg 1]

1) gul färg(nyans). HELSINGIUS M 8 a (1587). Then besta slags Håning skal .. hafwa en Gulfärga. Hildebrand MagiaNat. 183 (1654). ZIDBÄCK (1890). 2) färgämne varmed man färgar l. målar ngt gult; förr stundom i inskränktare anv.: kungsgult; jfr GULD-FÄRG. Hamb. (1700). COLLAN Kalev. 1: 299 (1864).

– GUL-FÄRGA, v. -nmg. färga (ngt) gult; äv. i pass. med intr. bet.: få gul färg; ofta i p. pf. ss. adj.: (gm färgning) gul, förr äv.: gulmålad. BOLAVI 178 a (1578). 4. St. guhlfärgade Stohlar. BoupptSthm 15/2 (1673). De unga (furu-)plantorna .. angripas ofta af parasitsvampar, .. hvarvid barren gulfärgas och dö. JUHLIN-DANNFELT 95 (1886). Ängsskära .. användes till gulfärgning. Fatab. 1907, s. 223.

– GUL-GLETE. (mindre br.) metall. o. tekn. gul glete. BERZELIUS Årsb VetA 1841, s. 73. PrHb. 1: 840 (1885).

– GUL-GLÄNSANDE, p. adj.

– GUL-GRUMLIG. om vatten(samling). NORDENSVAN SvK 207 (1892).

– GUL-GRÅ. grå med skiftning i gult. SCHULTZE Ordb. 1598 (c. 1755). En .. tofva af gulgrått gräs. GELLERSTEDT Hult 12 (1906).

– GUL-GRÄS. (†) kryptogamväxten Lycopodium complanatum Lin. (med gulaktiga ax). HAARTMAN Sjukd. 176 (1765).

– GUL-GRÖN. grön med skiftning i gult; ofta i fråga om ansiktsfärg (i allm. ss. tecken på vrede l. avund); jfr GUL 1 e β. HIÄRNE Förb. 58 (1706). Den falska Anna .. blef gulgrön i ansiktet som galla, sprack af ilska. STRINDBERG Sag. 67 (1903). Väldiga gulgröna bananklasar. BygdFolk 151 (1927).

– GUL-GÖLING.

[jfr GRÖNGÖLING]

(†) gultrast. GRILL PVetA 1795, s. 23.

– GUL-HANE. (i vissa trakter) växten Lotus corniculatus Lin., käringtänder, käringgigel. LINNÉ Fl. nr 609 1745; fr. Jämtl.). 4Gbg VSH V--VI. 4: 40 (1903).

– GUL-HAVRE.

[GUL-HAVRE.ssg 1]

1) (numera föga br.) växten Avena flavescens Lin. (med utbredd, gulglänsande vippa), gullhavre. LINNÉ Fl. nr 103 (1755). 2NF 29: 775 (1919).

[GUL-HAVRE.ssg 2]

2) landt. varietet av vanliga havren (Avena sativa Lin.) med gula korn. LAHT 1887, s. 213.

– GUL-HOLTS. tekn. färgmedel som utgöres av (den i spånor sönderdelade) veden av gulvedsträdet, gul bresilja; förr äv. om själva trädet. Orrelius (1797). CFLÖNNBERG (c. 1800) i Fatab. 1907, s. 223. SAHLIN SkånFärg. 168 (1928).

– GUL-HUVAD, p. adj. i sht zool. som har gult huvud. ROSENIUS SvFågl. 1: 336 (1919).

– GUL-HUVDAD, se -HÖVDAD.

– GUL-HYAD, p. adj. NYBLOM Hum. 244 (1874).

– GUL-HÅRIG. dels om person: som har gult hår, dels om djur (l. växt); som har gul hårbeklädnad; särsk. zool. i uttr. gulhåriga skinnarbaggen, skalbaggen Silpha opaca Lin. RÅLAMB Resa 67 (1658, 1679) HELLSTRÖM NorrlJordbr. 355 (1917).

– GUL-HÄMPLING. zool. den i sht i södra Europa levande finkfågeln Serinus canaria serinus Lin. 1Brehm 2: 15 (1875). FoFl. 1906, s. 174.

– GUL-HÄRDA, -ning, v. metall. == -ANLÖPA. LANGLET Ryssl. 284 (1898).

– GUL-HÖVDAD, förr äv. -HUVDAD , p. adj. (numera föga br.) zool. gulhuvad; i sht i uttr. gulhövdad hackspett, hackspetten Picoides tridactylus Lin. (med hjässan hos hannen guldgul), tretåig hackspett. ORUDBECK D. Y. (c. 1728) hos LINNÉ MethAv. 91. HEMBERG Kola 6 (1902).

– GUL-KAVLE bot. gräset Alopecurus ægualis Sobol. (med rödgula ståndarknappar). GOSSELMAN BlekFl. 15 (1865). KROK o. ALMQUIST Fl. 1: 230 (1903).

– GUL-KLOCKEBLOMMA, r. l. f. (†) örten Digitalis lutea Lin. (förekommande ss. vild i Tyskland). FRANCKENIUS Spec. B 4 b (1638).

– GUL-KLÖVER.

[GUL-KLÖVER.ssg 1]

1) (numera föga br.) bot. om olika gulblommiga arter av klöver; i sht arten Trifolium agrarium Lin., gullklöver. RETZIUS FlOec. 725 (1806). KINDBERG SvNamn 21 (1905).

[GUL-KLÖVER.ssg 2]

2) handel. örten Medicago lupulina Lin., humlelusern. PriskurGbgTrädgF 1903, nr 23 s. 11.

– GUL-KOKNING. metall. i fråga om metaller: gulbetsning (se -BETSA b). SCHEUTZ Bleckarb. 96 (1849).

– GUL-KORSAD, p. adj. (-korsa) (†) med gult kors. Min Mast, som Blå gohl-kårssa Flyglar förde. DAHLSTIERNA (SVS) 115 (1697).

– GUL-KRAGE. (i vissa trakter) växten Chrysanthemum segetum Lin., gullkrage. LILJEBLAD Fl. 290 (1792). SkrSkånHushS II. 2: 47 (1920).

– GUL-KRAGEBLOMMA, r. l. f. (föga br.) bot. == -KRAGE. FISCHERSTRÖM 4: 372 (c. 1795). 2NF 5: 264 (1906).

– GUL-KRÅKA. (†) gultrast. MEURMAN (1846).

– GUL-KULLA. r. l. f.

[GUL-KULLA.ssg 1]

1) (föga br.) i sht bot. växten Anthemis tinctoria Lin., färgkulla. RETZIUS FlOec. 54 (1806). LB 2: 162 (1900).

[GUL-KULLA.ssg 2]

2) (i vissa trakter) gullklöver (Trifolium agrarium Lin.). DYBECK Runa 1850, s. 8 (fr. Bohuslän).

– GUL-KÖTTIG. (i sht i fackspr.) om (rot)frukt. JUHLIN-DANNFELT 229 (1886).

– GUL-LILJA. (†) gul svärdslilja (Iris pseudacorus Lin.). 2LinkBiblH 4: 64 (c. 1550).

– GUL-LUDDIG biol. i sht om insekter. VetAH 1816, s. 251.

– GUL-LUPIN. bot. av landtbruksstyrelsen föreslaget namn på örten Lupinus luteus Lin., gul lupin. NormFört. 24 (1894).

– GUL-LÄRKA. (i vissa trakter) gulsparv. ERICSON Fågelkås. 1: 88 (1906; fr. Skåne).

– GUL-METALL. tekn. benämning på olika koppar. legeringar av gul färg, i sht mässing; motsatt: rödmetall, brons. TT 1875, s. 107.

– GUL-MOGEN. landt. jfr -MOGNAD a o. b. TLandtm. 1887, s. 455. LB 2: 93 (1900).

– GUL-MOGNAD. landt. a) i fråga om sädesslag: mognadsstadium då halm o. kärna gulnat, men den senare ännu är vaxartat mjuk. TLandtm. 1887, s. 455. LB 2: 93 (1900).

[GUL-MOGNAD.ssg 2.b]

b) i fråga om lin: mognadsstadium då stjälkarna gulnat till midten. 2NF 16: 562 (1911).

– GUL-MUNKE.

[jfr med samma bet. d. den gule druemunke, holl. gule monnikskappen]

(†) örten Aconitum Lycoctonum Lin. RUDBECK HortBot. 2 (1685).

– GUL-MÅLA, -ning. i sht i p. pf. ss. adj. BoupptSthm 2/8 (1678). Ett .. gulmåladt hus. HEDENSTIERNA Fru W 111 (1890).

– GUL-MÅRA. örten Galium verum Lin. LINNÉ Fl. nr 123 1755; fr. Dalsl.). NEUMAN o. AHLFVENGREN Fl. 110 (1901).

– GUL-NACKE. (i vissa trakter) örten Caltha palustris Lin., kabbelek(a). DYBECK Runa 1845, s. 67 (fr. Södertörn).

– GUL-NÄBB, i bet. 1 m. l. r., i bet. 2 m.

[GUL-NÄBB.ssg 1]

1) (numera bl. tillf.) om fågel med gul näbb l. om fågelunge, medan den ännu har mer l. mindre gul näbb. WIKFORSS 1: 637 (1804). GELLERSTEDT Gläntor 86 1909; om nykläckta lövsångarungar).

[GUL-NÄBB.ssg 2]

[jfr t. gelbschnabel, eng. yellow beak, fr. be(c)jaune]

i överförd anv., om person a) (förr) benämning på den som vid universitetet ännu icke undergått "deposition"; präst som icke idkat studier vid universitet. Man ser .. huru Prester, som varit vid Academien, tå för tiden gärna förhofvo sig öfver Djekne-Presterne och kallade them Beaner och Gulnäbbar. 1LinkBiblH 2: 307 (c. 1760). Fatab. 1921, s. 111. b) (numera bl. i Finl., skämts. l. föraktligt) ung student, novitie; äv. allmännare: ung o. oerfaren person, "spoling , gröngöling". Weise 1: 157 (1769). Ordet gulnäbb fanns ännu (dvs. 1835) ej i (den finske) studentens ordbok; .. novitius var det häfdvunna, klassiska ordet. TOPELIUS Vint. I. 1: 319 (1860, 1880) Du, som ännu är en gulnäbb emot oss andra. DENS. (1893) i Snoilsky Vänn. 2: 353. Han hade kallat mig gulnäbb, valp och gröngöling. AHRENBERG Männ. 2: 190 (1907).

– GUL-NÄBBA, r. l. f. (i vissa trakter) gulnäbbad hämpling. LEIJONFLYCHT (1827). 1Brehm 2: 15 (1875). LUNDELL (1899).

– GUL-NÄBBAD, p. adj. särsk. zool. i uttr. gulnäbbad hämpling, finkfågeln Carduelis flavirostris Lin., vinterhämpling. NILSSON Fauna II. 1: 343 (1824).

– GUL-OCKRA, r. l. f., äv. (numera bl. i folkligt spr.) -OCKER, r. l. m. (i sht i fackspr.) jordartat järnoxidhydrat av gul färg; av nämnda ämne beredt färgstoff; gul järnockra. WALLERIUS Min. 265 (1747). EconA 1807, sept. s. 47. SFS 1922, s. 309.

– GUL-PIL. i sht bot. busken Salix vitellina Lin. (med gulröd bark). TORÉN Rebau o. Hochstetter 45 (1851). AHB 108: 42 (1881).

– GUL-PLIGG. (i vissa trakter) växten Melampyrum silvaticum Lin.; ofta i pl. IVERUS VästmFänerog. 183 (1877).

– GUL-PLOMMON. i sht trädg. benämning på varieteter av plommonträd med gula frukter. ENEROTH Pom. 2: 309 (1866).

Ssg:

– gulplommon-träd. LIND 1749; under spilling-baum).

– GUL-PRICKIG.

– GUL-RANDIG. VetAH 1758, s. 99.

– GUL-RAPPA. i sht i p. pf. ss. adj. Köksbygningen med sin gulrappade vägg. STRINDBERG Utop. 209 (1885).

– GUL-RINGAD, p. adj. i sht zool. försedd med gul ring. Bakvinge med 6–7 svarta på afvigsidan gulringade prickar i rödgult band. THOMSON Insect. 141 (1862). ROSENIUS Naturst. 97 (1897).

– GUL-ROST, r.

[GUL-ROST.ssg 1]

1) landt. o. bot. rostsvampen Puccinia glumarum (Schmidt) Eriks., vilken (i sht under vissa år) angriper vete, ävensom (ehuru i mindre utsträckning) korn o. råg; av nämnda svamp förorsakad växtsjukdom (börjande ss. ljusgula fläckar på bladen o. sedermera angripande blommorna, så att kornen bli odugliga). LAHT 1894, s. 169. Näst efter svartrosten å hafren är gulrosten å hvetet det hos oss mest förstörande rostslaget. Alm. 1899, s. 34. 2NF 28: 67 (1918).

[GUL-ROST.ssg 2]

2) skogsv. o. bot. gulbarrsjuka. GEETE o. CRINNDAL 150 (1923).

– GUL-ROT.

[GUL-ROT.ssg 1]

1) (i fackspr.) gurkmejrot; förr äv. om växten gurkmeja. FRANCKENIUS Spec. B 3 a (1659). JÖNSSON Gagnv. 232 (1910).

[GUL-ROT.ssg 2]

2) (†) om (de förr i medicinen använda rotknölarna av) vissa arter av släktet Asphodelus Lin.; jfr ASFODILL o. GULD-ROT. FRANCKENIUS Spec. A 4 a (1659). SERENIUS Iiii 2 b (1757).

[GUL-ROT.ssg 3]

[sv. dial. (Skåne) gulerod, -rödder]

(†) morot. HbTrädg. 2: 71 (1872).

– GUL-RUTIG.

– GUL-RÖD. röd med skiftniisg i gult. Linc. 1640; under subrufus). En gulröd halsduk. MagKonst 1832, s. 56. - -SEENDE, n. med. sjukligt tillstånd i vilket alla föremål synas gula (t. ex. vid santoninförgiftning). UpsLäkF 1869–70, s. 235. 2NF 33: 505 (1922).

– GUL-SENAP bot. (fröna av) örten Sinapis alba Lin., vitsenap. KINDBERG SvNamn 23 (1905).

– GUL-SIKTIG, förr äv. SUCHTIG . ( gul- 1642 osv. gule- 1652–1700. -siktig (-sichtigh) 1652 osv. -suchtigh- 1642) (i skriftspr.) som lider av gulsot; äv. i allmännare anv.: sjukligt gulblek; äv. i överförd anv. om utseende o. d.; äv. bildl.; äv. i substantivisk anv. PALMCRON SundhSp. 109 (1642). WOLLIMHAUS Ind. (1652). Den gulsigtige anser alla föremål för gula. TUDERUS Kiesewetter 146 (1806). (Patienten) har ett gulsigtigt utseende. TLäk. 1833, s.. 312. SÖDERHJELM Levertin 1: 216 1914; bildl.). ÖSTERGREN (1926).

– GUL-SIPPA. örten Anemone ranunculoides Lin. LINNÉ Fl. nr 486 (1755). Anm. Det är ovisst, huruvida denna växt l. ngn gulblommig art av släktet Ranunculus avses i följande ex.: (Lat.) Batrachium, .. (sv.) Hanefötter, Brenneört, Hwijt och Golsipper, Getagrääsz. Linc. I 2 a (1640).

– GUL-SJUK. (numera föga br.) gulsiktig. JUSLENIUS 149 (1745). JANZON Cat. 1: 4 (1889).

– GUL-SJUKA. ( gul- 1675–1914. gula- 1578 – c. 1645 (numera föga br.) gulsot (se d. o. 1) . BOLAVI 93 a (1578). Om Gålesiuka. Af thenna Siukdomen warder han (dvs. hästen) mycket siuk .. och thet gåla slår honom uth i Ögonen. IERICI Colerus 2: 382 (c. 1645). FoF 1914, s. 102. särsk. (†) oeg.: om bleksot hos unga kvinnor. SERENIUS (1734, 1757; under pip).

– GUL-SKEEPPA, se -SKRÄPPA.

– GUL-SKIVA, r. l. f. (i fackspr.) gulfärgad glasskiva l. hinna gm vilken man fotograferar, när värkan av blå l. violetta m. fl. strålar skall minskas ngt i förhållande till värkan av de gula; jfr -FILTRUM. Fyris 1894, nr 22, s. 3. VaruförtTulltaxa 1: 469 (1912).

– GUL-SKORV. bot. o. skogsv. den gulaktiga svampen Polystigma ochraceum (Wg.) Sacc., vilken förekommer som orangegula fläckar på häggens blad. SkogsvT 1907, Fackupps. s. 196.

– GUL-SKRAKE l. -SKRAK. (i vissa trakter) == -SKRÄCKA. BERGMAN GotlSkildr. 313 (1882). KOLTHOFF DjurLif 53 (1899).

– GUL-SKRÄCKA, r. l. f. (i vissa trakter) skrakfågeln Mergus merganser Lin. (med undertill svavelgul fjäderdräkt hos hannen), storskrake. WAHLSTRÖM ExkFauna 60 1861; fr. Blek.). Landsm. VI. 1: 41 1885; fr. Gotl.).

– GUL-SKRÄPPA, r. l. f. ( -skeeppa 2LinkBiblH (säkerl. felaktigt för skreppa)) om olika arter av släktet Rumex Lin., numera bl. (föga br.) bot. om örten Rumex maritimus Lin. (i frukttillståndet guldgul), havssyra; förr äv. dels om örten Rumex obtusifolius Lin., vars rot (som förr användes i medicinen) har gulrödt tvärsnitt o. vid tuggning färgar saliven gul, hästsyra, tomtsyra, dels, i uttr. krus gulskräppa, örten Rumex crispus Lin., krussyra; jfr GULD-SKRÄPPA. 2LinkBiblH 4: 75 (c. 1550). FRANCKENIUS Spec. E 2 a (1638). LIND (1749; under ampffer). KINDBERG SvNamn 28 (1905).

Ssg:

– gulskräppe-rot. ( gåål-) (†) hästsyrerot. ROBERG Beynon 106 (1697).

– GUL-SKÄRA, r. l. f., förr av. (i bet. 2) -SKÄDRA.

[GUL-SKÄRA.ssg 1]

1) (†) örten Serratula tinctoria Lin. (i ä. tid använd för gulfärgning), ängsskära. BROMELIUS Chl. 107 (1694).

[GUL-SKÄRA.ssg 2]

2) (i vissa trakter) örten Centaurea jacea Lin. (i ä. tid använd för gulfärgning), rödklint. LINNÉ Vg. 273 1747; fr. Västmanl.). HushJourn. 1785, s. 340 (fr. Skåne). LYTTKENS Ogräs 24 (1885).

[GUL-SKÄRA.ssg 3]

3) bot. örten Bidens cernua Lin. (med gula blomkorgar, i ä. tid använd för gulfärgning). KROK o. ALMQUIST Fl. 1: 33 (1893).

– GUL-SLÖJA, r. l. f. fotogr. om den gula (gulbruna) färgton som negativets skuggpartier visa i genomfallande ljus till följd av fel i plåten l. i framkallningen. ÖSTERGREN (1926).

– GUL-SOT, se d. o.

– GUL-SPARV. finkfågeln Emberiza citrinella Lin., gulspink. LINNÉ MethAv. 65 (1731). ROSENIUS SvFågl. 1: 351 (1919).

– GUL-SPETS-SJUKA.

[efter d. gulspidssyge]

landt. benämning på en företrädesvis å vårsäd (i sht havre) förekommande sjukdom som yttrar sig däri att bladens spetsar bliva blekgula (l. vita). 2NF 36: 120 (1923).

– GUL-SPETT, m. l. r.

[GUL-SPETT.ssg 1]

1) (†) tretåig hackspett; jfr -HÖVDAD. ŒDMAN Bahusl. 44 (1746).

[GUL-SPETT.ssg 2]

2) zool. den i Sydamerika levande hackspetten Crocomorphus flavus s. Müll. 4Brehm 7: 122 (1925).

– GUL-SPINK.

[jfr sv. dial. gulspink, talgoxe]

[GUL-SPINK.ssg 1]

1) (i vissa trakter) gulsparv. BRUMMER 56 (1789). ROSENIUS SvFågl. 1: 353 (1919).

[GUL-SPINK.ssg 2]

2) (†) gulärla. FISCHERSTRÖM Mäl. 173 (1785).

– GUL-SPRÄCKLIG. WALLERIUS Min. 47 (1747). En svart och gulspräcklig turban. LUNDGREN MålAnt. 2: 94 (1858, 1872).

– GUL-SPÅN. (i fackspr.) gulholts i form av spånor. Orrelius 136 (1797). SFS 1922, s. 476.

– GUL-STARR. bot.

[GUL-STARR.ssg 1]

1) starrarten Carex flava Lin. (med gulnande fruktgömmen). GELLERSTEDT NerFl. 103 (1831).

[GUL-STARR.ssg 2]

2) (föga br.) starrarten Carex Hornschuchiana Hoppe. Liljeblad Fl. 36 (1816). LYTTKENS Växtn. 1365 (1913).

– GUL-STEN. (i fackspr.) gul tegelsten. TT 1892, s. 247.

– GUL-STO.

[möjl. onöjaktig skrivning för guld- l. gullsto; jfr GULD-FUX]

(†) sto med hårbeklädnad av gul färg. CARL XI AlmAnt. 209 (1691).

– GUL-STRIMMIG.

– GUL-STRYKA, -ning. överstryka med gul färg; oftast i p. pf. ss. adj. En gulstruken byggnad. MELANDER Långtur 131 (1896).

– GUL-SUCHTIG, se -SIKTIG.

– GUL-SUGA, r. l. f. bot. örten Lamium Galeobdolon (Lin.) Crantz. FRIES BotUtfl. 3: 221 (1864).

– GUL-TALL. (i fackspr.) av flera nordamerikanska tallarter erhållet, gulbrunt till rödbrunt, hårdt, starkt virke, som användes till bro- o. skeppsbyggnadsarbeten, gatubeläggning m. m. STRÖMMER Pero 457 (1914).

– GUL-TOPP bot. den blekgula växten Monotropa Hypopitys Lin., tallört. HARTMAN ExcFl. 60 (1846). SvRikex I. 2: 13 (1900).

– GUL-TRAST. i sht zool. fågeln Oriolus oriolus Lin. (med övervägande ljust orangegul fjäderdräkt hos hannen o. ovan gulgrön fjäderdräkt hos honan), sommargylling. LINDERHOLM (1803). 2NF 10: 777 (1908).

– GUL-TRAV, r. l. m. bot. örten Oenothera biennis Lin., gulltrav. HARTMAN ExcFl. 53 (1846).

– GUL-TRÄ. (i fackspr.) gulholts. BoupptSthm 1683, s. 224 a (1682). SFS 1922, s. 476.

– GUL-TÅTEL bot. gräset Deschampsia bottnica (Wg.) Trin. (med guldglänsande vippa). KROK o. ALMQUIST Fl. 1: 242 (1905).

– GUL-TÖRNE. (i vissa trakter) den till ginstväxterna hörande, i Sv. icke inhemska, men stundom odlade o. förvildade busken Ulex europæus Lin., ärttörne. HARTMAN ExcFl. 501 (1846). KIHLMAN Chesterton Värdsh. 59 (1922).

– GUL-VARM. Metall. jfr -VÄRME.

– GUL-VE, r. l. f.

[sv. dial. (Skåne) gulve, f.]

(i Skåne, föga br.) gulsippa. LILJA SkånFl. 247 (1838). Därs. 393 (1870).

– GUL-VEDS-TRÄD. det i Sydamerika o. Västindien växande trädet Maclura aurantiaca Nutt. (Morus tinctoria Lin.), Vars svavel- l. citrongula ved lämnar gulholts. 2UB 4: 176 (1899).

– GUL-VERA bot. av Landtbruksstyrelsen föreslaget namn på örten Thalictrum flavum Lin., ängsruta. NormFört. 28 (1894).

– GUL-VERK, se -VÄRK.

– GUL-VICKER. (†) örten Lathyrus pratensis Lin., ängsvial. JÖRLIN Höslag. 7 (1796).

– GUL-VIDE. benämning på olika videarter med gulaktig bark på yngre grenar. a) (†) videarten Salix purpurea var. Helix Lin. LIND 1749; under bac-weide). b) (föga br.) videarten Salix phylicifolia Lin. (bicolor Ehrh., Fr.). LILJA SkånFl. 730 (1870). SVENSSON Kulturv. 121 (1893).

– GUL-VIT. vit med skiftning i gult, gräddgul, krämfärgad. SvSaml. 1: 24 (1783). (Spireornas) gulhvita, luftiga blomspiror. ABELIN MTr. 90 (1902).

– GUL-VIVA, r. l. f. (numera föga br.) gullviva. FRANCKENIUS Spec. D 2 a (1659). SVENSSON Kulturv. 406 (1893).

– GUL-VAPPLING. (föga br.) bot. örten Trifolium agrarium Lin., gullklöver. WAHLENBERG FlSv. 470 (1826). KLINT (1906).

– GUL-VÄRK, n. (†) gult tyg. 2Krön. 3: 14 (Bib. 1541; LUTHER: gelwerck).

– GUL-VÄRME, förr äv. -VÄRMA , r. l. f. metall. hög glödningstemperatur vid vilken stål o. järn lysa med gulaktig färg. ÅKERMAN Stångj. 159 (1839). 2NF 17: 761 (1912).

– GUL-ÅDRIG. SERENIUS EngÅkerm. 112 (1727).

– GUL-ÅL. (i vissa trakter) fisk. ål som på buksidan har gulaktig färg; motsatt: blankål. VerdS 98: 25 (1901).

– GUL-ÄRLA. ärlan Motacilla flava Lin. LEIJONFLYCHT (1827). ERICSON Fågelkås. 2: 36 (1907).

– GUL-ÄRT, äv. -ÄRTA. (varietet av) växten Pisum sativum Lin.; äv. om frö av nämnda växt; ofta i pl.; i pl. äv. om maträtt av dylika ärter. NYMAN VäxtNatH 2: 133 (1868). En ny gulärt, Svalöfs kapitalärt. VerdS 126: 15 (1904). ÖSTERGREN (1926).

– GUL-ÖGD, p. adj. BELLMAN 2: 102 (1783).

– GUL-ÖRT.

[GUL-ÖRT.ssg 1]

1) (i vissa trakter) örten Sinapis arvensis Lin., åkersenap. LINNÉ Fl. nr 548 (1745; fr. Uppl.). BOLIN Åkerogräs 62 (1903).

[GUL-ÖRT.ssg 2]

2) (föga br.) bot. örten Chrysanthemum segetum Lin., gullkrage. ASPEGREN BlekFl. 62 (1823). FRIES Ordb. 36 (c. 1870).

[GUL-ÖRT.ssg 3]

3) (i vissa trakter) gultopp, tallört. SAHLÉN VenersbFl. 77 (1854). ROSENIUS Himmelstr. 87 (1903).

[GUL-ÖRT.ssg 4]

[efter t. gelbkraut]

(föga br.) bot. örten Reseda luteola Lin., vau. 2UB 8: 509 (1900). 2NF 22: 1450 (1915).

(†):

– GULA-SOT, se GULSOT.

(†):

– GULE-SIKTIG,

– GULE-SJUKA, se A.

– GULE-SOT, se GULSOT.

Avledn..:

– GULA , sbst.¹ se d. o.

– GULAKTIG , adj. (-acht- 1541–1755. -aft- 1675. -akt- (-ackt-, -agt-) 1687 osv. -ig (-igh) 1589 osv. -ugh 1541) till 1: som stöter i gult, som har en skiftning av gult. 3Mos. 13: 36 (Bib. 1541). (Kristus) håår (var) nogot gålachtigt. SCHRODERUS Os. 1: 9 (1635). WARG 266 (1755). HEIDENSTAM Svensk. 1: 209 (1908).

Avledn.

– gulaktighet , r. l. f. SERENIUS EngÅkerm. 58 (1727). ÖSTERGREN (1926).

– GULHET , r. l. f. till 1. Gullets Guhlheet. LUCIDOR (SVS) 456 (1674). LUNDELL 1893.

– GULING , om person m.||(ig., om djur m. l. r., Om sak r. l. m.

[GULING.avl 1]

1) till 1, om föremål l. varelse som är (delvis) gul(t);

[GULING.avl 1.slutet]

särsk.

[GULING.avl 1.a]

a) (i sht i fråga om utländska förh., vard. o. föga br.) om guldmynt. BLANCHE En tr. upp 34 (1843). Två gulingar rikare, sade fursten belåten. ESSÉN KessGen. 16 (1915).

[GULING.avl 1.b]

b) (numera bl. tillf. o. skämts.) om gul fågel. BESKOW Greta 57 1901; om kanariefågel). särsk. (†) ss. namn på gultrasten. RETZIUS Djurr. 48 (1772). SCHULTHESS 1885; med hänv. till gultrast). c) mer l. mindre föraktlig benämning på mongol, i sht kines l. japan; i sht i pl.; jfr GUL, adj. 1 e α. SD(L) 1898, nr 91, s. 4. De små gulingarna sitta lydiga och orörliga på sin bänk (i en japansk skola). NYBLOM Österut 120 (1908). SvD(A) 1929, nr 73, s. 12.

[GULING.avl 2]

2) (företrädesvis inom socialistiska kretsar) till 3, föraktlig benämning på arbetare som tillhör en mot socialismen oppositionell arbetarsammanslutning l. som icke är "organiserad"; stundom: strejkbrytare; av kommunisterna äv. användt om socialdemokrater. Arbetet 1906, nr 281, s. 3. OSSIAN-NILSSON Barb. 25 (1908). Vi (ha) fått hämta mat hemma hos honom (dvs. direktören) allihop, både sossar och gulingar. VFl. 1911, s. 153. Strejkbrytare och gulingar äro stående invektiv (mot socialdemokraterna) i den agitation som utgår från Moskva. NyTid(A) 1928, nr 38, s. 3.