GUTT gut⁴, sbst.², i bet.
2 (i sht i handelsspråk) äv.
GUT gω⁴t, ofta med mer l. mindre eng. uttal, sbst.³, r. (TIdr. 1882, s. 61 osv.), äv. n. (ÖSTERGREN (1926)); best. -en, ss. n. -et. ( vanl. skrivet gut) [liksom d.
gut av eng.
gut (catgut, silkworm gut, silk-gut), urspr.: tarmkanal, feng.
guttas, m. pl., inälvor, eg.: utgjutningskanal l. dyl.; till feng.
zĕotan, gjuta (se
GJUTA, v.)]
[GUTT.sbst2 1]
1) med. om tråd av tarmar av vissa däggdjur; i ssgn KATT-GUTT. [GUTT.sbst2 2]
2) (i fackspr., i sht fisk.) benämning på visst slags silke som i form av strängar erhålles ur inälvorna av (omedelbart före kokongspinningen) dödade silkesfjärilslarver o. som bearbetas till tafsar på fiskredskap, till hattflätor o. d.; äv.: föremål (tafs o. d.) av sådant silke. TIdr. 1882,
s. 61. Till kastlina söker man få den allra bästa gut.
SCHRÖDER Fiske 88 (
1900).
VaruförtTulltaxa 1: 163 (
1912).
HAMMARSTRÖM Sportfiske 27 (
1925).
Ssgr (till
2),
GUTT-, äv. (i sht i handelsspråk)
–
GUT-TAFS.
fisk. DN 1888,
nr 7172 B, s. 2.