GUD gω⁴d, i vissa vardagliga, stående uttr. (se II e, 8 b α o. ssgr A) GU gω⁴ resp. gω¹ (rimmande med nu, tu BRASCK Apg. I 2 a, I 3 a (1648)), m. ((†) användt om gudinna 1Kon. 11: 33 (Bib. 1541; öv. 1788: Gudinna). – Anm. Ordet är anträffat två ggr i n. pl.: Bland gudh och menniskior du enast ähr, / Som (osv.). ASTEROPHERUS 13 1809; möjl. bör -ar suppleras från följ. sbst.). Är han een aff vår Gudh? BRASCK Apg. H 4 a (1648; i rim)); gen. sg. obest. guds gut⁴s (vid synnerligen vårdat uttal gud's, vard. ofta gus⁴; jfr stavningarna gu(d)tz resp. guss nedan) samt (när ordet föregås av vissa besämningsord, ss. obest. art., pron. l. gen.-bestämning, t. ex. en, min, hans, de kristnes) gω⁴ds; dat. sg. gud o. (numera bl. i vissa stående uttr. gudi gω³di², stundom ⁴⁰; Anm. Uttr. med Gudi i nyare sv. äro i de flesta fall att uppfatta ss. (direkta l. indirekta) citat från bibeln l. av dennas språkbruk påvärkade religiösa fraser. Vid sidan av uttr. med Gudi förekomma redan i den äldsta nysv. (liksom redan i fsv.) motsv. uttr. med Gud. I vanligt okonstlat talspr. förekomma numera knappt andra uttr. än Gudi lov o. Gudi nog. De fall, då formen Gudi är den uteslutande förekommande, äro upptagna under II 2; sg. best. gudea ( Anm. I bet. II, III är ordet vanl., i bet. I ngn gg likvärdigt med ett egennamn o. antager icke bestämda artikeln) pl. (nästan bl. i bet. I) gudar (jfr första anm. ovan) ((†) guder TbLödöse 83 (1587), KKD 7: 98 (1705)). ( gu (gu') KKD 7: 190 (1708: Gu må .. vetta), BERGMAN JoH 209 (1926: gu vet). gud(h) (gwd) GR 1: 1 (1521) osv. gud(h)er JMATTHIÆ 3: 55 1857; i rim: Jag är alleen tin Herre Guder), KKD 7: 98 (1705: guderness Gudher och himellenss herre). gudt(h) (gut) GR 1: 44 (1523), KKD 7: 73 (1704: Gut vett). gen. sg. guds (gudz) GR 1: 1 (1521) osv.; gus CARL IX Cal. 17 (1589: gusbord), GRANLUND Ordspr. (c. 1880: Guslånä; dial.); guss DALIN Arg. 2: 76 (1734, 1754: Gusslån); gen. sg. best. gud(h)ens Esra 5: 8 (Bib. 1541) osv.; gudsens (gudzens) 1527 – c. 1855, se II 4. dat. sg. gudi GR 1: 3 (1521) osv.; se för övr. under II 2. – Anm. 1:o De i joller med småbarn icke ovanliga förvridningarna helle dud(en), helle dudana för Herre Gud i utrop (se II 5) förekomma ngn gg, vanl. hånfullt känslosamt, i vuxnas tal sins emellan, t. ex.: Helle Duden, sån en leksakspojk. ENGSTRÖM Bläck 23 1914; yttrat av en matros till en skräddare). I skrattet lallade hon: Ah helle dudana! BERGMAN JoH 212 (1926). 2:o I bet. II stavas ordet i sv. i regel med stort G. I NT 1528 stavas ordet med litet g såväi i bet. I som II (en gång, Upp. 19: 13: Guds oord, beroende på att detta uttr. här är egennamn == Logos). I Bib. 1541 användes stort G i båda bet. I Bib. 1618 är det nuvarande bruket att stava ordet i bet. I med litet g och i bet. II med stort G genomfört utom i ett l. annat fall, som bör betraktas ss. förbiseende o. rättats i Bib. 1702. I senare tid hava anhängare av radikala religiösa (l. filosofiska) åsikter icke sällan (äv. i bet. II) stavat ordet med litet g, t. ex. i första nutnret av tidningen Dagens Nyheter (23/12 1864): "konungadömet med guds nåde"; jfr: Med stort G. OLJELUND 1921; boktiteln 1500-talet), men antog småningom överallt maskulint genus (gm lån från det ena folket till det andra) vid kristendomens antagande till följd av det mera personliga kristna gudsbegreppet, kanhända också därför att Gud av de nyomvända icke skildes från Kristus. Det antog emellertid icke den maskulina ändelsen i nom. sg. (i fsv. -er, i got. -s); den i nysv. två ggr anträffade formen guder är säkerligen rent sporadisk. – Ordets härledning är dunkel och omstridd. Man har bl. a. i senare tid sammanställt det dels med sanskr. ghŏrás, skräckinjagande, dels med sanskr. puruhŭta-, eg.: den mycket åkallade, ett av Indras binamn (av roten hū-, åkalla), dels med sanskr. hutá-, offrad, som man offrar till (av roten hu-, gjuta, göra drickoffer, motsv. gr. χέειν, sv. GJUTA)] 1:o till I o. II. Ingen skarp gräns föreligger mellan dessa bet., i det att ursprungligen den som uteslutande dyrkade en viss gud icke därför förnekade andra gudars tillvaro o. makt. Ett sådant ("henoteistiskt") betraktelsesätt förutsättes av många uttr. i bibeln (särskilt i Gamla testamentet). Först under den profetiska tiden stadgades begreppet, att Israels Gud är den ende, sanne Guden o. andra gudar endast väsenlösa skuggor. I överensstämmelse med denna åskådning undergingo uttrycken från en äldre uppfattning on modifikation i sin betydelse, då de alltjämt kommo till användning. Äv. i grek. förekommer tidigt (redan hos HOMERUS) ϑεός utan artikel o. i en användning som förutsätter mer l. mindre fullständig övergång till bet. II l. III. – 2:o till II. I Bibeln (särsk. GT) växla Gud o. Herren ävensom Herren Gud ss. benämningar alltefter de olika ord som den hebreiska grundtexten har. I modern sv. är Herren mindre br. om Gud utanför det religiösa språket (när i Klag. 3: 66 står: "Herrens himmel", skulle vi nu Säga: Guds himmel); dock förekommer det i vissa vardagliga, folkliga uttr.: det var ett Herrans väder, ett Herrans mörker l. dyl. Likaså: Vad i Herrans namn vill du här? – 3:o För judarna blev Guds namn så heligt att de slutligen icke vågade uttala det. I stället använde de dels det vanliga ordet för: herre, dels helt andra ord, t. ex. himmelen (Dan. 4: 23) l. Han (1Mack. 2: 61). Dessa ord hava i denna bet. övertagits av de moderna spr., o. särsk. himmelen (liksom äv. försynen) användes med förkärlek under upplysningstiden o. ett stycke in på 1800talet; jfr följ. sprprov.: Den tilltagande osed, att utur ett Andeligt Tal bannlysa det höga, det lifgifvande namnet: Gud. ÖDMANN AnvPred. 104 (1807). Användningen av pl. -formen gudar i modern sv. (liksom i andra moderna spr.) i vissa stående uttr. (se I g) utgår visserligen oftast från liknande anv. i de klassiska språken, men har stadgats o. bibehållits på grund av obenägenbeten att i vardagligt tal använda Guds namn. I) enl. ursprunglig, hednisk (polyteistisk) åskådning: mytiskt (nästan alltid ss. personligt uppfattat) väsen mod större l. mindre makt vilket är föremål för åkallan o. dyrkan; jfr AVGUD, DEMON; äv. (ofta poetiskt l. bildl.) om väsen som föreställes ss. personifikation av ngn företeelse o. ss. denna företoelses behärskare, Krigets, åskans, läkekonstens, sångens gud. De hedniska gudarna. Höga, eviga gudar. Falska gudar. Upptagas bland gudarna. En gud i människogestalt. Tillbedja, tjäna främmande gudar (äv. bildl., t. ex., skämts., för att beteckna otrohet i äktenskapet). Vårens, kärlekens gud. Ändoch ath noghre äro som kallas gudhar, hwadh thet är j himmelen eller påå iordenne .., så haffna wij doch allena en gudh. 1Kor. 8: 5 (NT 1526); jfr II Hwilken Gudh som nu swarar medh eelden, han ware Gudh. 1Kon. 18: 24 (Bib. 1541). Gudhanar göre migh thet och thet, om iagh icke (osv.). Därs. 19: 2 (Därs.; i ed); jfr II 8 e. (Många) menniskior .. hålla .. sool och måna .. för gudar. Vish. 13: 2 (Därs. ). Then Lärd är, och ther hoos är wijs; Är gudom Lijk. STIERNHIELM Parn. I: 4 (1651, 1668) 3: 5 (Vulg.): eritis sicut dii, scientes bonum et malum] . (Riksäpplet) bekrönes med ett gyllende Kors, fordom den Hedniska Gudens .. Kännemärke, men nu de Christnas .. Segertekn. PRRINGSKIÖLD MonUpl. 12 (1710). Det bor en Gud i Sången. TEGNÉR (WB) 2: 67 (1811). Hit anländ i sin blomsterzir / Är vårens unga Gud. STAGNELIUS (SVS) 2: 307 (c. 1820). O den som nu med dig fick dö, / och segrande till Gudar fore / i famnen på sin bleka mö! TEGNÉR (WB) 5: 44 (1825); jfr II 1 i. Vi (människor), / Halft stoft, halft gudar. THOMANDER 3: 71 (1826). Det allra heligaste (i tämplet), cellan med gudens bild. HAHR ArkitH 11 (1902). Skulle jag avstå från min vinmust, som gör både gudar och människor glada, och (osv.). Dom. 9: 13 (Bib. 1917); jfr II 1 d. – jfr ASA-, AV-, CITTER-, ELD-, FAMILJE-, FOLK-, FRIDS-, FRUKTBARHETS-, HALV-, HAVS-, HEDNA-, HELVETES-, HEM-, HIMMELS-, HUS-, HUVUD-, HÄLSO-, HÄR-, JORD-, KORN-, KRIGS-, KULT-, KÄMPA-, KÄRLEKS-, LAND-, LJUS-, LOKAL-, MÅN-, NATIONAL-, NATUR-, ORAKEL-, PEST-, PLANET-, RANG-, RIKS-, RÄGN-, SEGER-, SJÖ-, SKALDE-, SKAPAR-, SKOGS-, SKUR(D)-, SKYDDS-, SKÄRM-, SKÖRDE-, SMEDJE-, SOL-, SOLDAT-, SPÅDOMS-, STADS-, STAM-, STOR-, STORM-, STRIDS-, STRÖM-, SÄDES-, SÄR-, SÖMN-, TORG-, TOTEM-, UNDER-, UNDERJORDS-, VALL-, VALLMO-, VANA-, VATTEN-, VIN-, VIND-, VÄDER-, VÄXTLIGHETS-, ÅKERBRUKS-, ÅSK-, ÄRINGS-, ÖGONBLICKS-, ÖVER-GUD m. fl. – särsk. a) (mera tillf.) i sg. obest., ss. epitet omedelbart framför namnet på en gud. Gud Amor. TRGNÉR (WB) 4: 26 (1822). Gud Mammon. RYDBERG Dikt. 2: 41 (1891). b) (†) i uttr. Tor(e) gud (äv. skrivet som ett ord), guden Tor. Om thenna gudhen pläghade the almenneliga sweria och seya, Ja Thore gudh, Ney Thore gudh, som än nw när gambla bönder i brukning är. OPETRI Kr. 12 (c. 1540); jfr HYLTÉNCAVALLIUS Vär. 1: 232 (1863). SCHRODERUS JMCr. 11 (1620). På Thorsdags-natten "spinner Thoregud och Frigge". HYLTÉN-CAVALLIUS Vär. 1: 188 (1863). – i sammansatta eder. Ey Thore Gudz män, thz för sigh gick. RONDELETIUS 66 (1814). Ja töre gusztre på Bonnen ska han (dvs. "herremannen"). Tidfördrijf A 5 b (c. 1625; i dial. spr.). c) i uttr. gudars Gud, se II 1 a.

[GUD .d]

d) (i bibeln o. därav påvärkat spr.) i uttr. denna världens gud o. d., om djävulen. Thenne werldennes gudh haffuer förblindat theras sinne. 2Kor. 4: 4 (NT 1528; Bib. 1917: denna tidsålders gud). SAHLSTEDT Hofart. 52 (1720). e) (numera föga br.) i uttr. den lille guden o. d., pregnant, om Amor l. Kupido. Lilla Gudens pijlar. SKOGEKIÄR BÄRGBO Ven. 1 (c. 1850, 1880). BJÖRKMAN (1889). f) om bild l. symbol av en gud, gudabild; äv. mer l. mindre bildl. (Av cederträ) gör han en gudh, och tilbedher thet. Jes. 44: 15 (Bib. 1541). Det är bara koppar(-pängar), Per – / Med Görtzens gudar på. SNOILSKY 3: 35 1889; om K. XII:s mynttecken, med bilder av Jupiter, Merkurius osv.). Den lille Ruster brände inga gudar under den färden. Han förbannade ej flöjtspelet eller kavaljerslifvet (osv.). LAGERLÖF Länk. 233 (1894). – särsk. (†) om helgonbild l. dyl.; i sht om rysk ikon. Timofej Sarpenka (salubjöd på marknaden i Nyen): Mårdar, dwelck, .. wax, ryske gudar (osv.). ASScF 18: 497 (1650). AVHAUSWOLFF (1809) hos BÅÅTH-HOLMBERG FlickDagb. 232. jfr GULD-, MAMMONS-, SILVER-, STEN-GUD m. fl. g) (vard.) i pl., i åtskilliga talesätt som ännu användas oberoende av den talandes monoteistiska uppfattning för övrigt. Ännu leva de gamla gudar

[jfr

GEIJER I. 3: 191 (1811), ävensom första språkprovet från GRUBB under II 1 c] , bildl., särsk. för att beteckna att saken icke är förtvivlad, att mod o. hopp, livslust osv. finns kvar (trots ålder o. motgångar l. dyl.). Den gudarna älska, dör ung

[efter gr. (

MENANDER) Ὃν οἱ ϑεοὶ φιλοῦσιν, ἀποϑνήσκει νέος] . Det ligger i gudarnas knän l. sköte , förr äv. det står till gudarna

[jfr t. das stehet bei den göttern, ävensom cit. fr.

1534 under II 1] , det är oviss!. Ett nöje, en syn för gudar, som är värd(t) att njutas, ses av gudarna, dvs. utomordentligt stor, härlig osv. Det vete gudarna, det är ovisst (jfr II 1 e). Hvad (på vår jaktutfärd) fångas kan, står till gudarna. EKEBLAD Bref 1: 120 (1652). En stund för gudar! ATTERBOM FB 138 (c. 1855). Gudarna vet hur det går (i skrivningen). EFRIES (1879) hos CEDERSCHIÖLD Banbr. 60. En syn för gudar. SDS 1903, nr 76, s. 2. Alla gudar, hur han älskade henne! ÖBERG Son. 113 (1905); jfr II 5. h) (vard.) i jämförelser o. i predikativ anv., mer l. mindre bildl. Stolt, skön, lycklig som en gud. Tå .. kom Daniell kröger .. och sadhe, om the gode men (i rådhusrätten) .. war rådmenn, så wåre the doch ingen gudher (dvs. de kunde döma orätt). TbLödöse 83 (1587); jfr anm. vid k. Har jag inte skött dina affärer som en ängel? .. (Svar:) Du har skött dem som en gud. GEIJERSTAM Aldrig 95 (1891). Jag skrider fram på terrassen, lycksalig som en gud. STRINDBERG TrOtr. 4: 199 (1897). i) om person som är föremål för gudomlig dyrkan (antingen redan i livstiden l. efter sin död). Efter wår fadher hädhan skild, och en gudh worden är. 2Mack. II: 23 (Bib. 1541). Teokratiska stater, där konungen samtidigt är gud och ur sin gudomlighet härleder sin enväldiga maktfullkomlighet. NILSSON PrimRel. 96 (1911). j) oeg. l. bildl., om person l. idé l. sak som ngn sätter sitt hopp o. sin lit till, älskar, vördar, dyrkar osv. Theras hwk (är) theras gudb. Filipp. 3: 19 (NT 1528). Thesse hafwa .. en Gudh som heter Mammon, thet är, Godz och Penningar. RUDBECKIUS Luther Cat. 29 (1887). Glädje och punch (voro) dess gudar. EHRENHEIM Tess. 23 (cit. fr. c. 1780). Per blef hennes (dvs. hustruns) gud, men hon tillbad honom i tysthet. BENEDICTSSON Ber. 67 (1885). Sådana som trotsa Gud, de som hava sin gud i sin hand (dvs. som lita på sitt svärd). Job 12: 6 (Bib. 1917). k) bildl., om person (stundom äv. idé) som allmänt hyllas o. firas; särsk. dels (numera föga br.) om högt uppsatt person, dels (vard., mindre br.) om person som är på modet: "pamp". Jordens Gudar plä behaga / At ringa folk på porten jaga, / Som våga sanning föredraga. KELLGREN 2: 202 (1781). Ej, hopen lik, / För dagens gudar han sitt hufvud böjde. BEMALMSTRÖM 6: 122 (1851). Kunna våra skämttidningar aldrig finna nya gudar att skoja med. NDA 1919, nr 142, s. 5. Van Dongen, stor gud här för tillfället, rätt styv karl för resten. CEDERSCHIÖLD Artist. 39 (1915). till k. På åtskilliga ställen i den gamla bibeln o. därav beroende litteratur betecknar gudar enl. traditionell uppfattning 1886)] överhetspersoner l. domare. Gudhar heta domarena (hos israeliterna). Gl2Mos. 22: 8 (Bib. 1541). Thet är intet nogh at wij bidia Gud i Himmelen, wij måste jemwäl bedia Gudarna på Jorden, Konungen och hans Råd, at (osv.). SPEGEL Oliw. B 3 b (1875). I Bib. 1917 kvarstår gudar i Psalt. 82, där "Ordförkl." nämner att "somliga" anse att ordet avser "änglar".

[GUD .l]

l) föraktligt l. hånfullt, om person; i ssgr. --jfr KORN-, MAT-, PLÅSTER-, PÄNNING-, TVÄR-GUD.

[GUD II]

II)

[benämningarna på de attribut o. handlingar som i svenskt språk tilläggas Gud, liksom uttrycken för människornas förhållande till honom, äro i de allra flesta fall rena översättningar av motsv. hebreiska l. grekiska uttr. Äv. i den profana, förkristna grekiskan förekomma motsv. uttr. i stor utsträckning]

enl. kristen l. gammaltestamentlig (l. överhuvudtaget monoteistisk) åskådning: benämning på världens evige och allsmäktige skapare och uppehållare (för övrigt med begreppsinnehållet växlande efter olika tider, religioner o. individer; jfr anm. 1:o före I).

[GUD II.1]

1) i allm. Gud i (förr äv. av) himmelen. Den ende, sanne Guden (förr äv. Gud). Den allsmäktige, evige Guden (äv., numera bl. i liturgiskt spr. Gud). Gud den allsmäktige (äv., numera bl. i liturgiskt spr., Gud allsmäktig l. allsmäktig Gud). Gud den högste. Den gode Guden. Nådens, fridens, kärlekens Gud (i sht i högre stil) . Lova, prisa, tacka Gud. Tro på, förtrösta på Gud. Kärleken till Gud. Herren Gud. Eder alle her med alzmectiigh gudh Befalendis. GR 1: 2 (1521). J kunnen icke tiena gudhi och mammone. Mat. 6: 24 (NT 1526). Iach stigher vp till min fadher, och idhar fadher, och till min gudh, och idhar gudh. Joh. 20: 17 (Därs. ). Gudh war medh honom. Apg. 7: 9 (Därs. ). Tiena then leffuande och sannom gudh. 1Tess. 1: 9 (Därs. ). Gudh är kerleken. 1Joh. 4: 8 (Därs. ). Menniskionnas wredhe gör icke thet rett är för gudhi. Jak. 1: 20 (Därs. ). Then .. (ett rent hjärta) haffuer, han är gudhi welkommen. OPETRI Clost. C 1 b (1528); jfr 2 d. Ee huad lycke the kunne få, står till gud. GR 9: 147 (1594). Gudh then höghste. 1Mos. 14: 20 (Bib. 1541). Hempndennes Gudh Herren betalar honom. Jer. 51: 56 (Därs.; Bib. 1917: Se, Herren är en vedergällningens Gud; han lönar till fullo). Han kom ther nedh in (dvs. genom isen i vattnet) vuder både armana, doch halp Gudh .. att han kom wähl ther vp igen. SVARTG1 12 (1561). Nu är swerige blifwit en Man, och alle hafwa wi en Herre och Gud. LOENBOM HistMärkv. 1: 181 (yttrande tillskrivet Nicolaous Bothniensis på Uppsala möte 1599). Jag är alleen tin Herre Guder / Tag tig för andra Gudar wahr. JMATTHIÆ 3: 55 (1857). Then store Gudens Tienst och dyrckan. Kyrkol. 2: 1 (1888). Gudi min saak heemställer jagh. Ps. 1695, 384: 1 (i Ps. 1819, 468: 1 ändrat till: Gud! dig). Allt som Gud behagar. MÖLLER (1790). Jag vill dig Gudi befalla, / Min brud, både natt och dag! ATTERBOM SDikt. 2: 215 (1814, 1898) Ett Gudi behagligt verk. AUERBACH (1909). Zeus kallas redan hos Homeros stundom helt enkelt Gud. SÖDERBLOM ÖversRelH 42 (1912). Många andra oerhörda och Gudi misshagliga gärningar. SCHACK i 3SAH 27: 158 (1915). – särsk. a) (numera bl. i citat från bibeln) i uttr. (alla) gudars Gud, gudarnas Gud, Gud den högste. Psalt. 136: 2 (Bib. 1541; ännu i Bib. 1917). Guderness Gudher och himellenss herre bevahre digh till lif och siel. KKD 7: 98 1705; i brev, slutönskan till brevskrjvarens hustru). GYLLENBORG Skald. 29 (1798). – om Jupiter, gudarnas konung. GYLLENBORG Bält 104 (1785). b) i uttr. i vilka treenighetsbegreppet speciellt framträder. Gud Fader, Gud Son, Guds Son, Gud den Helige ande o. d. (se FADER 6 b, ANDE VII 1 b, SON). I Guds Faders och Sons och den Helige andes namn. Jesus Christus tin Frälsare, är Gud oc menniskia i en ovplöslig person. EMPORAGRIUS Cat. H 7 b (1669). I den treenige Gudens namn! BERGMAN JoH 126 (1926). – särsk. α) om Kristus. Christus .. Hwilkin som är gudh öffuer all ting. Rom. 9: 5 (NT 1526). Ordet, den enfödde Guden, som var i Faderns sköte. JulhälsnLinköp. 1909, s. 6. β) (†; se dock slutet) väsentligen liktydigt med: Kristus; i sht i uttr. Guds död, Kristus' död (om uttr.:s anv. i oder se 8 c), Guds lekamen, Kristus' lekamen. Arum epter Gudz byrd Tusendhe femhundrade tiugu oc pa thet första. GR 1: 4 1521; i datering). Huar oc en må berätta sigh oc tagha sijn gudh oc skapare (dvs. begå nattvarden) när bonum tyckis. Därs. 6: 306 (1529). Gudz lechame. SthmTb, 28/3 1546. – särsk. (numera bl. i anslutning till katolskt uttryckssätt) i uttr. Guds moder, om jungfru Maria. OPETRI MenFall I 4 a (1526). Ps. 1695, 122: 5. KLINT (1906). c) i många ordspr., av vilka här ett ringa urval anföres. Gud låter icke gäcka sig . Människan spår, men Gud rår. Gudh giffuer wäll Oxan, män icke strax wedh Hornen (dvs. med bindsle, färdig att taga o. använda). BALCK Es. 221 (1809). Dhen gamble Gudhen lefwer än. GRUBB 104 (1665). Gudh skoop ingen hastigheet. DENS. 280. Hwar för sigh, Gudh för osz alla. DENS. 356. Håll med Gud, så håller han med dig. GRANLUND Ordspr. (c. 1880). Far och mor äro goda, men Gud är bättre. Därs. d) i sammanställningar mod andra ord (sbst. l. pron,); numera ofta starkt vard., med den eg. bet, förbleknad o. huvudsakligen innebärande en förstärkning. Både Gud och ditt eget samvete måste säga dig att (osv.). Han är skyldig Gud och hela världen (var man). Han tror inte på varken Gud eller fan. Osz skeer för gudt och all werdenn (dvs. alldeles uppenbart) orett. GR 8: 286 (1533). Thet är mången man .. som meenar, at han hafvwer Gudh och alt godt, när han hafwer Guld och Penningar. RUDBECKIUS Luther Cat. 29 (1887). "Herr hofmarskalken känner också Gud och hela verlden", yttrade notarien. WETTERBERGH SamhKärna 2: 10 (1857). – i numera obr. förb. (Emedan Kristiern II) gudj oc alla retuisa saa fraagonghen ær. GR 1: 30 (1521). The skula gudj oc oss vel kompne wara. Därs. 31; jfr 2 d. Som .. wij med gud och alle Man well betyge kunne. Därs. 18: 173 (1546). jfr: Gudh och inthet, rett Gudh och alzinthz (assinteth) för Gudh och ingeshanda är en sedh tala i Ångerm. BUREUS Suml. 22 (c. 1600; rättat eder hskr). e) ss. subj. till veta. α) mora og. Gudh weet thz. 2Kor. 12: 3 (NT 1526). Seriffuit ther som gudh well eeth, om Sancte Erici Regis affthen Arom etc 1529. GR 6: 377 1529; i brevavslutning; förf vill icke röja sin vistelseort). β) (vard.) i uttr. Gud vet, äv. gu vet (äv. skrivet som ett ord, i senare tid äv. med meningslös negation), vete Gud, Gud må veta, förr äv. (se γ') Gud skall veta o. d.; i grunden liktydigt med: jag vet icke, det är inte godt att veta, det är ovisst o. d. Gud vet när det blir vår i år. Skall man .. ther till beskattas (osv.) .. Thå må gud wetta huad skäll och rätt är. GR 9: 175 (1594). Huadh der af blifuer, wet gudh, men iagh intett. VDAkt. 1653, nr 239. Gut vett nu om dhett uthj våhr tidh blif(ve)r fredh. KKD 7: 73 (1704). Tvi! – Hvad är det för en mölja? .. (Svar:) Ja, det vete Gud. WENNERBERG 2: 169 (1850, 1882) Gudvet om han (dvs. lillen) känner igen sin mamma! BERGMAN Kerrm. 280 (1927). särsk. α') ss. svar på fråga: jag vet inte; l. ss. on reservation: kanske ändå. VDAkt. 1702, nr 273. Visserligen hör hon det ej. Fast gu vet. Kanske hon hör. BERGMAN JoH 209 (1926). β') i uttr. som ersätta ett indefinit pronomen l. däremot svarande förb.; i fråga om ngt som man icke kan l. vill giva ordentligt l. närmare besked om; ofta för att antyda att ngt är mycket betydelsefullt (resp. betydelselöst) l. underligt l. av tvivelaktigt värde; i senare tid av. i den nekade formen Gud vet icke med samma bet. The .. haffna tagit sög ith opror förre .. emote oss gud wett för huad saker (dvs. av en l. annan anledning). GR 6: 70 (1529). Det åkande sällskapet (hade) tillryggalagt en Gud vet huru lång stund. ALMQVIST TreFr. 1: 98 (1842). Man talar om politik, om theater (osv.) .. samt Gud vete icke allt, BLANCHE Våln. 494 (1847). Han har .. varit lärare i Gud vet hur många ämnen. SEGERSTEDT Händ. 313 (1921, 1926). γ') (†) i uttr. Gud skall veta (jfr 8 b). Gudh skall weta huru man skall bära sigh åth. VDAkt. 1874, nr 166. Därs. 1880, nr 177. γ) i bedyrande l. bekräftande uttr.; se 8 b.

[GUD II.1.f]

f)

[jfr liknande uttr. i förkristlig gr.]

(numera bl. i religiöst färgat spr.; huvudsakligen inom frireligiösa kretsar) i uttr. om Gud vill (vill Gud, i skrift stundom förkortat v. G. l, om G. v., förr av. ensamt Gud vill), ss. inskott i utsaga (i sht rörande framtiden), för att undvika ett sken av tvärsäkerhet; i grunden liktydigt med: med Guds hjälp (jfr under 3 g), hoppas jag l. dyl. Nästa söndag, då trefaldighetsdagen infaller, blir predikan, om Gud vill, i vanlig tid (åtm. ännu in på 1890-talet vanlig formulering i meddelande från predikstolen). Jak. 4: 15 (NT 1528). Wårom son gåår thet (om Gudh wil) wel. Tob. 10: 6 (Bib. 1541; LUTHER: ob Gott wil). Och morghon, wil Gudh, få wij höra (predikas) om then vppenbarelsen som (osv.). PERICI Musæus 2: 19 a (1582). Som Jag, gud vil, täncker resa bort i dessa dagar. HdlCollMed. 19/12 (1750). Vill Gud, nog blir det någon råd / ännu för gamla Sverge. MELIN Dikt. 2: 48 (1904). – jfr (†): Vill gud helsan – hinna vi nog ändå taga upp Summorna. VLBibl. Brev 22/1 1821. g) i vissa uttr. som beteckna ngn ss. tillhörande det (katolska) andliga ståndet (jfr 3 a): fader i Gud(i) (jfr l), om (katolsk) andlig, se FADER 7 c α. – tjäna Gud(i), helgad åt Gud(i). STRINNHOLM Hist. 4: 214 (1852). h) (†) i uttr. den (han) är Gud(i) kärast som .., den är lyckligast som ..; i grunden liktydigt med: då gäller det (att komma först l. dyl.). Ther och nogot byte vore for honden han är thå gudi kärast, szom best kunde rappa tiil sig. GR 9: 318 (1534). PETREIUS Beskr. 4: 11 (1815). D. 19 October blef brygan .. färdig .., då den war gudi kiärast, som först öfwerkomma kunde. KKD 2: 20 (1704). i) (i religiöst färgat spr.; jfr slutet) i uttr. som betyda: (saligen) avlida resp. vara avliden; numera bl. i uttr. gå till Gud, vara hos Gud, vanl. ss. ett försynt uttr. för: dö, vara död; förr ofta i uttr. salig hos Gud. Et menigt landryckte .. Ath wij .. skulle vtij Gudh afflidne och döde wara. GR 12: 250 (1539). The .. som döde, och i Gudz rolighet wåre. Därs. 17: 606 (1545). H. F. N:des här broder, (nu mere hoos Gudh) Hertig Ulrich. AOXENSTIERNA 2: 7 (1607). Min i Gud hädangångne .. Faders föredöme. Finland 105 (cit. fr. 1882). HOPPE (1892). jfr: Iesus wiste .. ath han war vthgången aff gudhi, och ath han skulle gåå til gudh. Joh. 13: 3 (NT 1528). – särsk. (nästan vulg.) oeg., i uttr. ngt gick till Gud, om föremål, för att beteckna det ss. förstört. Var har du porslinsbålen? Den gick till Gud.

[GUD II.1.j]

j) i uttr. Gud med oss. Mat. 1: 23 (NT 1526; gr. μεϑ' ἡμῶν ὁ ϑεός). – särsk. (förr) ss. härskri l. fältrop. Hela Storfurstens Häär ropade öffuerliudt, Gudh medh oss, och the stormade til på alla sijdhor. Men Tattaren ropade til Mahomet om hielp. PETREIUS Beskr. 1: 78 (1614). k) ss. obj. i vissa stående förb.: fresta, förr äv. försöka Gud, se FRESTA I 1 a γ resp. FÖRSÖKA 2 a α. – frukta Gud. särsk. i uttr. de som frukta (I som frukten) Gud, i Nya testamentet, t. ex. Apg. 13: 16, 26, benämning på de s. k. portens proselyter. Se för övr. FRUKTA, v.¹ ³. – hava Gud för ögonen. (numera bl. i religiöst färgat spr.) komma ihåg (tänka på) Gud (o. därigenom avhållas från synd), förr äv.: vara from; i sht i förmaningar till ungt folk, i stället för en direkt förmaning att taga sig till vara för synd. Woldzwerkare stå effter minne siäl, och haffua intet Gudh för öghon. Psalt. 54: 5 (Bib. 1541). (G. I) Rådde honom till att haffua Gudh för ögon, och wachta sigh för högmodh. SVART Gl 138 (1561). Til ("hospitalens förmyndare") skola taghas the, som hafwa Gudh för ögon och äre godhe, oberychtadhe män. RUDBECKIUS Kyrkiost. 52 (c. 1635). DALIN Arg. 1: 25 (1733, 1754). – taga Gud i hågen. (vard.) övervinna sina betänkligheter, bemanna sig; i sht förr äv.: komma på bättre tankar, besinna sig (se BESINNA II 7), bättra sig. ATTERBOM (1838) i 2Saml. 11: 7. Måhända dog han .. af delirium ... Möjligtvis tog han Gud i hågen och förändrade sitt lefnadssätt. LILLJEBJÖRN Minn. 25 (1874). Låt oss då taga Gud i hågen och försöka den enda förnuftiga utvägen. LUNDELL Rättstafn. 99 (1886). BÖÖK Geijer Minn. 70 (1915). jfr (†) Nu seen i huru här står till, tagen gudh i hugen och till Styrkio, Nembl:n att blifwa min wähn. VDAkt. 1718, nr 316. l) styrt av prep. i vissa stående uttr.: i Gud (äv. i Gudi). Idhart lijff är fördoldt medh Christo j gudhi. Kol. 3: 3 (NT 1526).– med Gud (äv. Gudi). särsk. ss. formel, ungefär liktydigt med i Guds namn (se under 3 h). Nu gack med gudi, son af min själ! / det är kanhända vårt sista farväl. STURZEN-BECKER 5: 173 (1844, 1862) Nu gå vi med Gud. BERGMAN Mark. 142 (1919). 2) i vissa fasta förb. i vilka uteslutande användes (l. har användts) den gamla dativformen Gudi.

[GUD II.2.a]

a) Gudi klagat (förr äv. Gudi beklageligen, Gudi klagan värdt), vanl. med förbleknad bet.: dessvärre, tyvärr; jfr Gud bättre under BÄTTRA I 6. RUDBECKIUS KonReg. 212 (1615). Såssom iag, Gudi beklagel:n råkadt uthi den stoora olyckan (osv.). VDAkt. 1723, nr 24. THORILD 3: 413 (1794). (Skogens träd) höra ju, Gudi klagat, till det där gamla som dvärgarna sammangaddat sig att utrota och förinta. FORSSLUND Djur 95 (1900). b) Gudi lov, se 6 a. c) Gudi nog, i senaste tid stundom skrivet i ett ord gudinog¹⁰⁴. (hopskrivet HÖGBERG osv.) Gudi har här sjunkit ned till ett förstärkningsord. Jfr THJELMQVIST i FestskrSöderwall 31 ff. o. i SoS 1912, s. 222 f.] (vard.) alldeles nog, mer än nog; i överflöd. Vthi dalomen är sädh Gudhi nogh. Psalt. 65: 14 (öv. 1536). LPETRI 1Post. Z 7 a (1555). Jag har Gudi nog af en (angripare). STRANDBERG Lustsp. 2: 87 (1865). Hittills hade (titeln) "skeppare" varit gudinog för kofferdister. HÖGBERG Frib. 22 (1910). d) Gudi välkommen.

[jfr motsv. anv. i fsv. (ST 473 (c. 1430)) samt liknande uttr. i isl., ävensom t. gott willkommen; jfr Gudi och oss välkommen under 1 d]

(†) synnerligen välkommen. Gudi välkommen: hoc est, valde gratus advenis. IHRE (1789). e) Gudi lärd.

[jfr gr. (1Tess. 4: 9) ϑεοδίδακτος]

(†) av Gud upplyst; jfr GUDS-LÄRD. Thet är een stoor Åthskildnat, emellan en Gudi Lärdz och (en) högt studeratz Mans Wijsheet. PREUTZ Kempis 328 (1675). 3) i gen. Guds i förbindelser av mera fast natur, av vilka många delvis övergått till ssgr, trol. ganska tidigt, fastän skrivna som två ord. a) i sht relig. i fråga om person (varelse, ting) som för den vanliga uppfattningen står särskilt nära Gud (i jämförelse med vanliga personer l. varelser l. ting); samt i uttr. som röra det religiösa l. andliga livet (i motsats till det dagliga l. världsliga). – särsk. : Guds bord.

[y. fsv. gudz bordh; jfr mlat. (GREGORIUS) hoc convivium Dei]

(numera mindre br.) om den heliga nattvarden, Herrens bord; jfr GUDS-BORD. Man plägar almenneliga gå til gudz bordh om påschana. OPETRI 1Post. A 4 a (1528). VinkällRSthm 1584. SynodA 2: 61 (1610). WoH (1904).– Guds bud (ofta i uttr. tio Guds bud), om dekalogen, första huvudstycket i katekesen; se BUD 2 b; jfr GUDS-BUD; Guds lag, särsk. i motsats till världslig lag, se LAG, r. l. m. – Guds dyrkare. (†) jfr GUDS-DYRKARE. Apg. 22: 3 (NT 1526; Bib. 1541: haffuandes nijt om Gudh). – Guds folk, eg. om Israels barn; i överförd anv. om den kristna församlingen som inträdde i Israels barns ställning i förh. till Gud; se FOLK 1 c. – Guds församling, den kristna församlingen; jfr FÖRSAMLING 3 b. Apg. 20: 28 (NT 1526). – Guds hus, se HUS; jfr GUDS-HUS. – Guds kyrka, se KYRKA. – Guds kyrkogård. (†) jfr GUDS-ÅKER. Ett rysligt slagsmål på sjelfva Guds kyrkogård. ALMQVIST Smar. 443 (1845). – Guds man, se MAN, m.; jfr GUDS MAN. – Guds människa. (†) gudfruktig människa; kristen människa; kristen lärare; jfr GUDS-MÄNNISKA. Ath en gudz menniskia skall wara fullboorda. 2Tim. 3: 17 (NT 1526; ännu i öv. 1861). LUDVIGSSON Norman 1 (c. 1550). – Guds ord, Guds i ord uppenbarade vilja (löften, hotelser, befallningar osv.); i sht förr ofta liktydigt med: bibeln (den heliga skrift); äv. (i sht i folkligt spr.) om andaktsbok l. predikan l. överhuvud skrift l. förkunnelse l. uttryck av uppbyggligt innehåll; jfr GUDS-ORD. Guds ords tjänare, (i sht i högre stil) om präst. (Kristiern II har) emot .. all Christeligh Ordinants låtet afflifwa Gudz Ordz Tiänare, Biskopar och Präster. GR 1: 23 (1521). Med Gudtz Ord och andre ämbetez requisiter. VDAkt. 1671, nr 25. (Kusken) läste i Guds ord. LAGERLÖF Troll 2: 22 (1921). (†) Aldrig ett Gudz ord kommer af hennes Hiärta. DALIN Arg. 2: nr 45 ("35"), s. 2 1734; uppl. 1754: fromt). särsk. (vard.) i talesättet: det är inte Guds ord allt vad han (vad prästen) säger o. d., det är icke att tro l. lita på. SERENIUS 1734; under gospel). – Guds profet, se PROFET. – Guds rike. NT) (ἡ) βασιλεία (τοῦ) ϑεοῦ; jfr hebr. malchut adonaj, malchut ʃamajim] i sht relig. eg.: rike där Gud är konung, motsatt de världsliga monarkierna o. bestämt att efterträda dessa i tidens fullbordan; i Nya testamentet liktydigt med det högre, andliga (i sin fullhet det kommande livet tillhörande) riket, "himmelriket", motsatt: "världen"; för övr. fattat olika inom olika religiösa o. filosofiska åskådningar. Gudz rijke är icke maat iller dryck, vthan rettferdugheet och fridh och frögd j them helgha anda. Rom. 14: 17 (NT 1526). ("Visheten") leedhsaghadhe then rettferdigha .. och wijste honom Gudz Rike, och lät honom förstå hwadh heligt är. Vish. 10: 10 (Bib. 1541; med syftning på patriarken Jakobs dröm). Vår tröghet och likgiltighet för Guds rike. RUNDGREN Minn. 2: 211 (1870, 1883) Kant (bestämde) filosofiskt .. Guds rike ss. de sedliga ändamålens rike. BonnierKL (1924). – Guds tider, gudstjänst, se TID. – Guds tjänare, se TJÄNARE; jfr GUDS-TJÄNARE. – Guds tjänst. särsk. (†) == GUDSTJÄNST. GR 2: 84 (1525). Så lenge gudtz tieniste warar i kyrckionn. TbLödöse 42 (1587).– Guds vän. förr äv. i tilltal (vid anropande av ngns barmhärtighet); jfr GUDS-VÄN. Abraham troodde gudhi, och thet wort honom reknat till rettferdugheet, och wort kallat gudz ven. Jak. 2: 23 (NT 1526). Gode Gudz wenner gifwe migh, / Een liten penning gunsteligh. BRASCK Apg. B 1 b (1648). Salig frid är dödens gåfva / Åt en Guds och Jesu vän. Ps. 1819, 491: 4. särsk. rel.-hist. i sht i pl., om medlemmarna av ett visst hemligt, religiöst brödraskap under 1300- o. 1400-talen; jfr GUDS-VÄN 2. Ekbohrn 280 (1904). – Guds ämbete. (†) gudstjänst, mässa o. d. (Om) thet hendher någor at dö .. (under gudstjänst-)förbod .., ta skal gudz ämbete göras för them (dvs. de skola få kristlig begravning). BUREUS Suml. 50 (cit. fr. 1527). b) (numera i sht i folkligt spr.) för att beteckna ngt ss. skapat l. beskärt av Gud (o. som människan därför har att emottaga o. använda osv. på tillbörligt sätt, mod tacksamhet, vördnad, undergivenhet o. d.); särsk. dels om tiden, dagen (i utvidgad anv. äv. om natten), väderleken (jfr under c), solen o. d., dels om naturprodukter, ss. växande gröda o. i allm. vad som tjänar till uppehälle; äv. allmännare om sådant i naturen som på oss gör ett upplyftande l. värmande intryck. Guds blå himmel, Guds klara sol, Guds fria natur. Iagh wil .. förhöya min stool vp offuer Gudz stiernor. Jes. 14: 13 (Bib. 1541). Gudz gröna jord. SWEDBERG SabbRo 135 (1704, 1710) En uf kan sänka sig (dvs. drunkna) i Guds klara vatten. ALMQVIST TreFr. 1: 57 1842; yttrat av en bondgumma). Skörden .. som mognade därute under Guds sol och regn. QUENNERSTEDT StrSkr. 1: 372 (1909, 1919) Guds lärkor i skyn. KARLFELDT FlBell. 111 (1918). – särsk. i vissa fasta förb.: Guds dag (i sg. best. ngn gg hopskrivet: TAVASTSTJERNA Aho Folkl. 98 (1886)), äv. Guds dager, o. i allm. om tiden. (Han) stiäl bort Guds dag och låter ligga all gierningen. DALIN Arg. 2: 77 (1734, 1754). (Fången) fick blott se Guds blåa dager genom ett svart galler. ALMQVIST God. 95 (1838). särsk. (vard.) i uttr. hela Guds dagen, hela Guds långa (ofta skrivet o. uttalat som ett ord – jfr 8 f: gudslånga) dagen l. natten l. tiden o. d. Se för övr. under DAG I 1 a. Hela Guds långa natt. LIND 1749; under nacht-lang). ENVALLSSON Kung. 25 (1784). Hela den gudslånga da'n. BRAUN Dikt. 1: 185 (1837). Under hela den Guds långa tiden. ALMQVIST Grimst. 25 (1839). Flickungen vakade öfver mej hela Guds långa nätterna. BLANCHE Våln. 656 (1847).– Guds gruta. (i Finl.; i folkspr.) i förb. inte en Guds gruta, inte en matbit. VENDELL SvFras. 8 (1903). – Guds gåva. jfr GUDS-GÅVA; särsk. (i folkligt spr.) om mat o. dryck; förr äv. om årets skörd l. andra materiella förmåner. GR 19: 62 (1548). Det är ändå mycket bättre .. (att bjuda vaktmästaren toddy) än att kasta Guds gåfvor på den där usla jägmästaren. GEIJERSTAM LycklMänn. 229 (1899). särsk. (numera knappast br.) stor mängd l. massa (av ngt); i pl. äv. med bet. av ett adv.: i mängd l. i massa. SUFinlH 2: 356 (1607). Så hoppas jag, i däta innevarande åhr een stor Gudz gåfva koppar skall tillverkas. OxBr. 11: 336 (1648). Örfijlar wanckade Gudz gåfwor nogh. CHRONANDER Bel. I 2 b (1649). Det bästa är Norden, .. / Der fins .. / .. jern och karlar, malt och bröd, / Och flickor sen Guds gåfvor. JournLTh. 1811, s. 85. – Guds kålgård. 28: 13 (Vulg.: In deliciis paradisi Dei fuisti); jfr dock äv. sådana uttr. som leva som en get i en kåltäppa] eg.: det jordiska paradiset, Eden; bl. i bildl. l. överförd anv. (numera endast ngn gg arkaiserande) i vissa stående förb.: sitta l. vara l. komma (som) i Guds kålgård, må som i Guds kålgård o. d., hava överflöd på allting, må godt, hava (resp. få) det bra på alla sätt osv. Prest, borgare och bonde sittia nu i Gudz kåhlgårdh (i jämförelse med forna tider). RARP 4: 429 1650; yttrande av P. BRAHE D. Y. i anledn. av de ofrälse ståndens klagomål på riksdagen). Be:te Capellan har fördetta suttit i gudz kålgård och åtniutit stora förmåner, hwar igenom han är Rijk worden. VDAkt. 1705, nr 354. LÆSTADIUS 2Journ. 259 (1833). HÖGBERG Frib. 235 (1910). – Guds lån. α) (tillf.) mera eg.; jfr GUDA-LÅN. Rijkedom är Gudz låhn. GRUBB 686 (1665). β) i utvidgad l. överförd anv., se GUDS-LÅN.

[GUD II.3.c]

c)

[specialfall av b]

om ngt förödande l. skadligt; särsk. om svår sjukdom; i vissa uttr.: Guds hand.

[jfr t. gottes-hand, slag, apoplexi; jfr äv.

Job 19: 21 (Bib. 1541): Gudz hand haffuer kommet widh migh] (†) om kallbrand; jfr GUDS-HAND 1. (Lat.) Sphacelismus. (Sv.) Guds Hand. LINNÉ GenMorb. 8 (1763). THOLANDER Ordl. (c. 1870). – Guds plåga. (†) om svår landsplåga; särsk. om pest. Tette gräselige närwarandes owäder, rägnn, och andre swåre Gudtz plåger, som wij dagligen .. för ögenen haffwe. GR 16: 379 (1544). Vm then Gudz plåge pestilentzien får .. öffwerhånden ther i Staden. HB 1: 199 (1572).– Guds väder (o. vind). (numera föga br.) storm o. d.; äv. bildl. Effter wår senningebud .. aff gudz væder fforhindradis och icke framkomme .. på förelagdan tijd. GR 4: 285 (1527). Därs. 15: 368 (1543). Guds väder drar sig tungt samman över vårt land. HALLSTRÖM K11 28 (1918). d) (i sht vard.) om ngt av Gud beskärt (jfr b) l. (i bibeln)

[efter motsv. anv. i hebr.]

skapat, med bibetydelse av att det är synnerligen stort l. betydelsefullt; stundom med förbleknad bet. o. blott för att beteckna ngt ss. synnerligen framstående l. stort. Det var en Guds nåd att han fick dö, annars hade han supit opp hela gården. Det var ett Guds under, att någon slapp undan med livet. Det var en (stor) Guds lycka att, till all Guds lycka (stundom skrivet som ett ord gudslycka). Thet taal om korsit, är en galenskap them som förtappas, men oss .. är thet en gudz krafft. 1Kor. 1: 18 (NT 1526). Tijn (dvs. Herrens) rettferdigheet ståår såsom Gudz bergh. Psalt. 36: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917 såsom väldiga berg). WIDEGREN (1788). Det var då en gudslycka, att något annat kommit emellan. HÖGBERG Baggböl. 2: 126 (1911). – särsk. i vissa uttr.: (vid) Guds hälsa. (†) vid all önsklig hälsa. Att min käre bror än vid Guds hälssa stadd är. EKEBLAD Bref 1: 261 1653; rättat efter hskr.). – Guds välsignad. (vard.) Det var en Guds välsignad morgon med många glada idéer och beslut. BLOMBERG Överg. 8 (1915). – Guds välsignelse. α) mera eg. 5Mos. 12: 15 (Bib. 1541). Gudz Wälsignelse wäxer som grääs. GRUBB 281 (1665). β) (vard., i folkligt spr.) om överflöd (av ngt materiellt godt). Där var Guds välsignelse med mat, undfägnaden var övermåttan riklig. BJÖRKMAN (1889). – Guds ära. (†) mängd, överflöd. Der ehr en Gudz era aff malm i förrath (på Grythyttans bruk). OxBr. 11: 97 (1640); jfr b. e) i namn på växter, läkemedel o. d.: Guds hand.

[jfr d. gudshaand, mnt. godeshant. Gud torde här urspr. varit liktydigt med: Kristus; jfr mlat. palma Christi ss. namn på växten]

(i vissa traktor) örten Orchis maculata Lin. med handlika "stamknölar", Jungfru Marie hand, Herrans hand, äv. kallad Guds och hin ondes (djävulens), satans hand; äv. benämning på den under året utvuxna, ljusa stamknölen (se för övr. under DJÄVUL 1 h γ). PONTÉN Fl. 45 1847; om stamknölen). 4GbgVSH V--VI. 3: 41 1903; fr. Västergötland). – Guds hands plåster. farm. == Guds nådes plåster. PharmComp. 28 (1891). LINDGREN Läkem. (1891, 1919)– Guds nycklar. (i vissa trakter) benämning på örten Potentilla Tormentilla Lin., blodrot (se d. o. 1. LandtbrTDal. 1907, juni s. 28 (fr. Rättvik). – Guds nådes gräs. (äv. skrivet nåde-gräs, nådesgräs) α) (numera knappast br.) == Guds nådes ört; äv. kallad bitter Guds nådes gräs. FRANCKENIUS Spec. C 3 a (1638, s. Nåde-). RUDBECK HortBot. 50 (1685). ApotT 1698, s. 37 (: Nåde-). LIND 1: 856 (1749: nåde-). β) (föga br.) örten Geranium Robertianum Lin., stinknäva; jfr GIKT-GRÄS 2. (Lat.) Geranium Rupertianum .. (sv.) Robberts Tranenäff, Robberts Ichtgräs, Gudz Nåde gräs. FRANCKENIUS Spec. C 1 a (1659). BROMELIUS Chl. 37 (1694). – Guds nådes plåster. farm. blyplåster med åtskilliga tillsatser, bland folket betraktat ss. ett universalmedel; jfr Guds hands plåster. LINDGREN Läkem. (1902). – Guds nådes tistel. farm. (den ss. läkemedel förr högt värderade drogen av) tisteln Cnicus benedictus Lin., kardbenedikt. LINDGREN Läkem. (1902). – Guds nådes ört. farm. (drogen av) örten Gratiola officinalis Lin., jordgalla; jfr Guds nådes gräs α. LINDGREN Läkem. (1902, 1919) – Guds öga. (i vissa trakter) örten Gentiana Pneumonanthe Lin., mod stora, vackert mörkblå blommor. LARSSON FlVerml. 64 1859; fr. Jösse h:d). f) i prep.-uttr. för Guds skull, äv. (numera i sht i folkligt spr.) för Guds och Kristi skull (i sht förr äv. skuld), av kärlek till Gud, för att vara Gud till behag.

[GUD II.3.f.α]

α) (†) mera eg.: i fråga om ngn god (av Gud befalld) gärning, särsk. ett barmhärtighetsvärk, liktydigt med: av barmhärtighet. Giffue wij edher til för gudtz skuld .. all then dell szom j emote oss .. bedriffuit .. haffue. GR 6: 88 (1529). (Han har) haft .. (hitte-)barnet hoss sigh för Gudz skull i fyre dagar. BtÅboH I. 4: 70 (1629). För Guds skull hjelp mig, nådig Myra! / (Svar:) För Guds skull gör en Myra intet stort. GFGYLLENBORG Vitt. 2: 43 (1795); jfr β. LINDFORS (1815). β) (numera i sht vard.) för att giva eftertryck åt on uppmaning l. begäran l. önskan (jfr 8; i sht numera ofta med den eg. betydelsen av Gud alldeles undanskymd: för allt i världen, för all del. Säg för Guds skull ingenting till honom om saken! GR 1: 25 (1521). (Djävulen) är .. såsom en slätt katt, men wachta tigh, wachta tigh (säger iagh) för Gudz skul för honom. BALCK Ridd. B 7 a (1599). Agardh (hade) för Guds och Christi skull bedt, att han måtte slippa komma i Constit.-utskottet. LILJECRONA RiksdKul. 38 (1840). "Till bryggan, gossar," ropte han, "för Guds skull, i gevär!" RUNEBERG 2: 53 (1846). g) i åtskilliga andra stående förb.: Guds allmosa, ande, bank, se förb:s andra led. – Guds barn. särsk. (vard.) i uttr. han är inte av Guds bästa barn o. d., ironiskt för: det är en skurk l. bov o. d. Kundkretsen tillhör ju icke heller alltid guds bästa barn. VALLENTIN London 147 (1912). Se för övr. BARN I 5 a. – Guds beläte, se BELÄTE 2 a, b. – Guds dag. α) dag på vilken Gud i särsk. mening uppenbarar sig, se DAG I 3 f ε.

[GUD II.3.g.β]

β) se under b ovan. – Guds dom, finger, folk, se förb:s andra led. – Guds frid (l. fred); jfr GUDS-FRED. Kol. 3: 15 (NT 1526). särsk.α ss. hälsningsformel, se FRED 2 d α. β) (vard.) i uttr. (det är som) Guds fred – yx(e)skaft, se YXSKAFT. – Guds fruktan.

[y. fsv. gudz fryktan]

α) (numera föga br.) fruktan för Gud, fruktande av Gud; jfr GUDS-FRUKTAN. 1Mos. 20: 11 (Bib. 1541). Gudz fruchtan tiänar til alt. GRUBB 281 1665; ordspr.). β) (†) av Gud uppväckt fruktan. Een Gudz fruchtan kom offuer the stedher som lågho ther om kring. 1Mos. 35: 5 (Bib. 1541). – Guds fånge. (†) om av sjukdom oför l. vanför person. BtFinlH 2: 234 (1588). Se för övr. FÅNGE 1 d α. – Guds förbund. (i bibliskt spr.) förbund mod Gud. (Efraims barn) höllo icke Gudz förbund. Psalt. 78: 10 (Bib. 1541). – Guds försmädare. (numera knappast br.) gudsförsmädare. (Man) hiwlbråkadhe .. then Gudz försmädharen och stora ogerningesmannen. 2Mack. 13: 6 (Bib. 1541; om en som berövat Jerusalems tempel dess dyrbarheter; möjl. ssg). SB 2: 1 (Lag 1734). – Guds försyn, se FÖRSYN 2, 4. – Guds hand. vanl. ungefär liktydigt med: Guds makt. Thet är gräszelighit falla vthi leffuandes gudz hender. Ebr. 10: 31 (NT 1526). The rettferdighas siälar äro j Gudz hand. Vish. 3: 1 (Bib. 1541). särsk. α) (i sht i folkligt spr.) i uttr. det står i Guds hand o. d., det beror på Gud o. d.; ofta liktydigt med: det är omöjligt för mig att på förhand veta l. avgöra o. d. När Swärd drages vth, står segeren i Guds handh. GRUBB 585 (1665). BJÖRKMAN (1889). β) om Orchis, se e. γ) om kallbrand, se c. – Guds hjälp. se HJÄLP. – Guds lås, förr äv. ngn gg Guds lås och nyckel. 1689 nedan] (i folkligt spr., numera föga br.) i uttr. vara l. stå under Guds lås (och nyckel), stöld under Guds lås o. d., i fråga om sådant som icke förvaras i tillåst hus, i sht i fråga om markens gröda. Något tiuffuerij .. som bestod vtij något åhlafyskess wittiande och åhlarss bort stiälande vnder gudz lååss. VDAkt. 1654, nr 9. De saker, hvilka eij wäl förwaras kunna, som är säden på åckeren, boskap på marken, hvilket säljes wara under Gudz låås, derföre att ingen kan derom sättia låås annan, än den högste Gud genom sitt budh. FörarbSvLag 1: 77 (1689). Därs. 4: 430 (1696). "Sädes- och halmstackar", som stå under Guds lås. Därs. 8: 74 (1731). Där denna möjlighet (för ägaren att själv vårda sitt) icke finnes till, där bör egendomen sättas under Guds och lagens lås. LBÄ 33–35: 82 (1800). – Guds makt. 2Mack. 9: 17 (Bib. 1541). särsk. (numera bl. vard., föga br.) i uttr. med (förr äv. på) Guds makt, liktydigt med: med Guds hjälp, om Gud vill. 1Petr. 1: 5 (NT 1526). Jag tänker på Guds makt göra min far emot. ALMQVIST Col. 23 (1835). LILLJEBJÖRN Minn. 162 (1874). – Guds namn. jfr GUDS-NAMN. Rom. 2: 24 (NT 1526). särsk. α) i uttr. i Guds namn, i folkligt spr. äv. förstärkt: i Guds och Jesu namn. α')

[jfr fsv. wy wyliom .. i gudz nampn aastadh dragha]

eg. innebärande att ett påbörjat l. förestående företag o. d. ställes under Guds beskydd; numera ofta vard. i satser som innebära ett medgivande l. tillåtande, vanl. för att antyda att den talande anser företaget riskabelt, men att han icke vill sätta sig däremot, äv.: på vinst o. förlust. Hans lön är liten, och hon har ingenting, men låt dem i Guds namn gifta sig! Mika 4: 5 (Bib. 1541). Sofwer i Gudz Nampn! SpråckOrdb. 195 1703; godnattsönskan). CAVALLIN (1875). Låt dem då i Guds namn ramla, / när de icke orka stå. FRÖDING Eftersk. 1: 34 (1887, 1910; om våra "gamle gudar"). β') (vard.) ss. förstärkande uttr. efter ett frågeord; kan ersättas med: i all världen, i himmelens namn, i fridens namn. Vad i Guds namn gör du (vill du, tänker du på)? Hwad j Gudz nampn menar tu tigh skola finna för hielp hoos them, som sigh sielffua icke hielpa kunna. LPETRI 2Post. 50 a (1555). Hvem i Guds namn bad er slakta svinet? NORDSTRÖM Borg. 21 (1909). β) (†) == Guds allmosa; jfr GUDS-NAMNSGIFT. Ähr giffuidt till allmosso ell(e)r Gudz Nampn ått Någre fattighe .. wijnn 2 1/2 kanna. VinkällRSthm 1594. – Guds nåd o. nåde.

[nåde eg. gammal pl.-form; jfr fsv. meth gudz nadhe (i konungs- o. biskopstitel), meþ gudz naþom; jfr motsv. titulatur i mlat. o. övriga kulturspr. Titulaturen förekommer redan i de biskopliga underskrifterna på konciliet i Efesus 431. Jfr inledningsorden till åtskilliga epistlar, t, ex.: "Paulus, genom Guds vilja kallad till Kristi Jesu apostel".

1Kor. 1: I (Bib. 1917)] α) i uttr. med (sällan av) Guds nåde (äv. med resp. av Guds nåd), i konungens titel; äv. (i Sverge bl. under den katolska tiden) i biskopars o. andra prelaters titel. Wj Göstaff Af Gudz naadt vtwaldt till Swerigis ok Götes konungh etc helsom (osv). GR 1: 65 (1523). Därs. 80. β) i sht hist., i uttr. vara konung (l. dyl.) av (sällan med) Guds nåde, konungadömet (l. dyl.) av Guds nåde o. d., för att beteckna konungamakten osv. ss. härledande sig från Gud o. oberoende av folkets vilja. Konungadömet med guds nåde. DN 1864, nr 1, s. 1. Även den romerske kejsaren blev (liksom Persiens monark) en från sina undersåtar avskild envåldshärskare av Guds nåde. NILSSON RomKejs. 1: 246 (1921). γ) bildl., i uttr. en skald, en konstnär osv. av (sällan med) Guds nåde, en som Gud själv skapat till skald osv., en äkta l. gudabenådad skald osv. GHT 1898, nr 11 B, s. 1. – Guds skickelse. α) (†) Guds förordnande. Hoo sigh vpsetter emoot wellogheten han vpsetter sigh emoot gudz skikkilse. Rom. 13: 1 (NT 1526; LUTHER: Gottis ordnung; öv. 1774: Guds förordnande). β) (numera bl. i folkligt spr.) Guds förfogande angående inträffandet av ngt, närmande sig bet.: öde; vanl. om lycklig händelse osv.: försynens skickelse. Det var en Guds skickelse att .., det var en Guds lycka att .., det var alltför lyckligt att ... Linc. 1640; under fatum). – Guds son, se SON. – På Guds vägnar. (†) från Gud, gm Guds skickelse. Vm .. en eller flere aff Landzknecterne .. på gudz vegna siuck eller kranck vorde. GR 10: 52 (1535) . – Guds ängel. jfr GUDS-ÄNGEL. α) eg. Er lilla syster har blivit en Guds ängel, dvs. är död. Luk. 15: 10 (NT 1526). Mat. 22: 30 (Bib. 1541). β) (vard.) bildl., om människa; i sht om skönt, snällt o. oskyldigt barn; stundom om skön kvinna. BJÖRKMAN (1889). WoH (1904). – Guds ära, se d samt ÄRA, sbst. 4) Rom. 1: 25)] (†) i uttr. Gudsens sanning, den rena, absoluta sanningen. Det är Gudsens sanning. AHNFELT StudM 2: 403 (cit. fr. c. 1855; uppl. 1882). – ss. bedyrande uttr., med prep. för. Thet dogh för gudzens sanningh icke santh ær. GR 4: 75 (1527). 5) i tilltalsform; äv. övergående till ett slags interjektion; ofta i förening med synonyma ord l. förstärkt med attribut. Stoor och vnderligh äro thin werk gudh alzwållugh. Upp. 15: 3 (NT 1526). Herre min Gudh stoor äro tijn vnder. Psalt. 40: 6 (Bib. 1541). O Gud! vår broder Abels blod / Till dig från jorden ropar. Ps. 1819, 122: 1. Herre du Gud! öfvergif mig icke. PALMSTJERNA Snapph. 2: 180 (1831).– (vard.) med ordets eg. betydelse mer l. mindre undanskymd l. förbleknad, övergående till ett slags interjektion för att uttrycka olika känslor ss. sorg, förtvivlan, häpnad, otålighet, förtjusning m. m.: det var oerhört, förskräckligt l. dyl. Min Gud, så du bär dig åt! Herre Gud (i himmelen), är han nu där igen? Store Gud! vad har hon gjort? Rättfärdige Gud! Du gode Gud! O Gud, vad han var söt! Gud, vad det är vackert! Ach gudh, ach gudh, huru skolle wÿ bäre osz ååt? Holof. 6 (c. 1580). Du stoora Gudh! har iagh och sådant folck i mit rijke. KKD 5: 179 (1710). (Man fruktar) at Sederna lätteligen skämmas under umgänge med ringare Barn. Herre min Gud! LANÆRUS Försök 124 (1788). (Då) var du en aderton års flicka, och Gud, min Gud! hvad du var vacker. RYDBERG Vap. 56 (1891). Gud fader, så rädd jag är. HELLSTRÖM Kusk. 103 (1910). – särsk. i uttr. Gud hjälp (äv. skrivet i ett ord, förr äv. hjälp Gud), se HJÄLPA v., – jfr HERREGUD. – Anm. Ang. anv. av gudar på liknande sätt se under I g.

[GUD II.6]

6) i uttr. i vilka ngn uttrycker l. uppmanas att uttrycka sin tacksamhet mot Gud för ngt; stundom med försvagad bet., betecknande att ngn är glad (o. nöjd) att ngt är så l. så; särsk. i uttr. Gud(i) vare lov (l. tack), Gud(i) vare ära, förr äv. Gudi ärat, Gudi ära. Gudi vare loff för sina velsignade naade. GR 1: 54 (1523). Per Erichsson må tacka Gudh att han må sittia Nederst. RARP 3: 238 (1642). Dhen 30 (dec.) .. gik Hellsinborg öfwer (dvs. kapitulerade), Gud sie tak. CARL XI AlmAnt. 10 (1676). Gudi allena ähran. HIÄRNE Berghl. 461 (1687). KKD 1: 237 (1709). Gud vare lof för det. ALMQVIST DrJ 113 (1834). CRUSENSTOLPE Mor. 2: 43 (1840). – särsk.

[GUD II.6.a]

a) i uttr. Gudi lov³² ⁴, äv. ⁴⁰ ⁴, oftast uttalat som ett ord o. sammanskrivet gudilov¹⁰⁴ l. ³⁰², stundom ⁴⁰¹. (skrivet i två ord RARP 1: 49 (1627) osv.; som ett ord WAHLBOM 1VetA 1765, s. 14 osv. – gud- FRÖDING Stänk 119 (1896)) ofta (vard.) med förbleknad bet.: lyckligtvis; stundom med att-sats; jfr c. (Jag) har ock, Gudi låf, et godt samvete. 2RARP 4: 504 (1727). Vår tids fördragsamhet, som gudilof allt mer tilltar. ELGSTRÖM (o. INGELGREN) 187 (c. 1809). Gudi lof jag reder mig. WETTERBERGH GNord 12 (1862). "Nu kommer gudilov en sådan där blodtörstig satan bort ur livet," tänkte de. LAGERLÖF LöwR 93 (1925). (†) Så att wårt fädernessland nu en tidh lång dess Gudj loff vthj en Christeligh .. Troo .. lefwat hafwer. RARP 1: 49 (1627). b)

[jfr fsv. gud hawe .. looff, sv. dial. gualov]

(†) i uttr. Gud have lov. GR 1: 54 (1523). Gudh hafwe loff jagh färdigh (dvs. frisk, helbrägda) är. BRASCK Apg. F 1 a (1648). c) i uttr. Gud ske lov⁴ ⁰ ⁴, ofta uttalat som ett ord o. sammanskrivet gudskelov guʃ¹elå⁴v l. ⁴⁰¹ l. ³⁰² l. (med emfatisk betoning) ⁴ ⁰ ⁴. (skrivet i tre ord SVARTG1 21 (1561) osv.; skrivet som ett ord VDAkt. 1711, nr 385 (: Gudi-) osv. – gud- PETREIUS Beskr. 3: 22 (1615) osv. gudi- SVART G1 21 (1561), ÅgerupArk. Brev 14/3 1743. guskelov CEDERSCHIÖLD Artist. 42 (1915)) Gud vare lov; ofta (vard.) med förbleknad bet.: det var väl l. lyckligt, lyckligtvis, dess bättre. (De) begynte .. skiuta medh sine hakebössor ... Doch (. Gudi skee loff.) kunde the icke göra någen till ett finger såår. SVARTG1 33 (1561). Ve, der ligger slagtarboden (dvs. den "digra" frun)! / Gudskelof att gatan höll. TEGNÉR (WB) 3: 78 (1819). Hur står det till med er .. ? .. Bra, gudskelof! HAGBERG Shaksp. 1: 323 (1847). FRÖDING Guit. 81 (1891). särsk. (†) bestämt av dess. Ther höres och, thesz Gud skee Lof, af inga Sorger. STIERNHIELM Fägn. 106 (1643, 1668) PrivBergsbr. 1649, 1: a 2 b. jfr (†): Herre gudi ske lof att altt är så wäl aflupitt. STENBOCK (o. OXENSTIERNA) Brefv. 1: 27 (1690). 7) i önskesatser med Gud ss. subj.; äv. (ofta vard.; i sht i folkligt spr.) i sådana fall där den egentliga betydelsen är försvagad o. uttrycket blivit likvärdigt mod en interj. Gud bevare (bevars, bevare Gud), Gud bättre (mig, det), Gud fri mig (oss), Gud förbarme (sig), Gud förbjude, Gud förlåte mig (mina synder), Gud give, Gud hjälpe (mig, oss), nåde, råde, signe, tröste (mig, oss), se und or de särskilda verben. Gudt hans siæl nadhe, GR 1: 44 1523; formelaktigt tillägg efter namnet på en avliden person), Gudh ware medh idher på wäghenom. Tob. 5: 17 (Bib. 1541). Gudh straffe tigh om tu icke ähr stilla i kyrkian. VDP 1658, s. 306. Gudh wälsigne eder Måltijdh. Språckordb. 91 (1703). – jfr GUBEVARS, GUBÄTTRE, GUNÅDA, GUNÅS, GUSINNA. 8) i eder o. bedyranden. – särsk. a) i bedyrandet så sant (som) Gud lever. 2Sam. 2: 27 (Bib, 1541).– (vard., nästan vulg.) med betydelse av on ed (jfr b). Så sant gudh lefwer om icke jag hwar dag har hafft min skrifware på slottet. ÅgerupArk. Brev 25/5 1707. b) i uttr. där Gud åberopas ss. vittne l. borgen för sannfärdigheten av ngt l. vilka hava sin utgångspunkt i ett sådant åberopande, men mer l. mindre övergått till rena kraftuttryck l. rent av svordomar, somliga äv. till uttr. för sorg o. bedrövelse. Sannerligen för (förr äv. sant för) (levande) Gud, äv. ensamt för Gud (jfr FÖR, prep. 1 d slutet). Vid (levande) Gud (enstaka äv. levande Gud). Gud är mitt vittne att osv., Gud vet (mod mer l. mindre vardaglig prägel äv. det vet Gud, Gud må veta, Gud ska(ll) veta, det ska(ll) Gud veta), förr äv. Gud känne, Herre Gud vet, vet min Gud (jfr 1 e). Huilkit iach i alle motte kerlige förskylle vill Thet gud kenne. GR 1: 45 (1523). (Vi) akthe .. ecke .. legge eder nw nogen nyy twnge vppa Æn doch för gudi oss vel om trenkt haffde. Därs. 197 (1524). Iagh förmår nw sant för gud intet lenger. VDAkt. 1868, nr 100. Sannerlig för Gud har jag .. någon sett, som så oförväget rider (som Eders Kungl. Maj:t). THästv. 1833–34, s, 351 (1897). Att äfven detta är nytt och originellt, det skall gud veta. STURZEN-BECKER 1: 101 (1861). Vid Gud (om) jag det gör. BJÖRKMAN (1889). Vid själfva guden, / Du, du .. har visat bort mig. HALLSTRÖM GrAntv. 26 (1899). CANNELIN (1921). – särsk. α) (starkt vard., i sht i folkligt spr.) i de jämförelsevis lindriga svordomarna ja gu (jagu, jaggu), nej gu (nejgu, nägu, näggu), äv. (ja) min gud (mingu) samt i den vulgära eden min själ och Gud, vanl. efterföljda av sats l. satsdel mod närmare utveckling. Ja gu tror jag han blev arg. Ja gu är det sant (äv., med samma bet.: är det icke sant). PJANGERMANNUS Visit. 99 (1806). IHRE DissJurForm. 4 (1748). "Har ni sett hans hettlighets postkarriol ..?" .. "Nej, min själ och Gud, om jag det gjort!" BACKMAN Dickens Pickw. 2: 112 (1871). Nej gu' om jag begriper. TAVASTSTJERNA Inföd. 79 (1887). c) Gud är här väl oftast == Kristus (jfr 1 b β) . Jfr fsv. (ST 63 (c. 1490)) Tu skalt ey swäria vm guds hälgha lykama, ey vm hans pyno, .. ey om hans dyra blodh] i svordomar i vilka gen. Guds ingår, numera bl. ngn gg, arkaiserande, i uttr. Guds död (se DÖD, sbst. 5 b β) . jfr: Eedherne pläga widh thetta settet gemeenliga brukas, Guds dödh, Guds dyra fem vnder, Wors herres harda dödh och pina, Guds blodh och lungor, Och otalig mong annor sett. OPETRI 4: 378 (1539). – särsk. : Guds blam, Guds blod, se BLAM sbst.², BLOD. – Guds blom, se BLAM sbst.², – Guds död (äv. sammanskrivet Gudsdöd, gusdö, guste, gustö), Se DÖD, sbst. 5 b β. – Guds fannikan. (gusfannikan)

[

i fråga om sammanställningen av Gud o. fan jfr nt. Gotts Düwel o. liknande uttr. (MENSING Wb. (1927))] se FANKEN anm. – Guds fälten (felten). jfr GUDS-BÄLTINGEN. Eÿ guds felten, jag hade icke trot thet skole slå feel. Holof. 15 (c. 1580). – Guds hunglade, se HUNGLADE, – Guds lander. 1599 ovan] Guds lander, kom och war ey seen. KOLMODINUS Gen. B 7 a (1659). – Guds män. (gus män, gussmän, guste mänt) eg.: vid Guds män, dvs. helgon. Ey Guds män, huru är nu druckit. RONDELETIUS 14 (1614). IHRE DissJurForm. 11 (1746). – Guds slapperment, se SLAPPERMENT, BARK Bref 1: 196 (1704). – Guds tramen. (gudz stramen ASCHANEUS. gus(s)tram(m)ener Tidfördrijf A 6 a, A 7 a, A 7 b (c. 1625)) Guds stramen, hade the icke mehr än Iagh, / så måtte Wy få lefna alle widh et lagh. ASCHANEUS HwsRegl. 15 (1814). Tidfördrijf A 7 a (c. 1825). – Guds tre (gusstre), se I b slutet. – Guds tro. Ney Gudz troo! hall lite stilla / Så ska du få höra. KOLMODINUS Gen. E 1 a 1859; lagt i munnen på en bonde). d) i uttr, för Gudsens sanning, se 4 slutet.

[GUD II.8.e]

e) i uttr, i vilka ngn bedyrar ngt vid sin önskan om Guds hjälp l. nedkallar Guds straff i händelse av falsk ed; ofta (vulg.) övergående till en svordom. Så sant mig Gud hjälpe (förr äv.: så mig Gud hiälpe, sant mig Gud hjälpe, i ed inför domstol o. d.: så sant mig Gud hiälpe till liv och själ), Gud straffe mig, fördöme mig (vulgärt äv,: Gud förbanne mig), om jag ljuger (om jag inte gör så l. så osv.). GR 2: 8 (1525). Därs. 39. Därs. 6: 88 (1529). Gudh göre migh thet och thet om (osv.). 2Kon.. 6: 31 (Bib, 1541; Bib. 1917: straffe mig). Så sandt Gudh hielpe till lif och siäl. RA 2: 30 (1581). OxBr. 8: 401 (1848). Hon bekräfta (sitt påstående) med så många gud förbanne mig och gud straffe mig. EKEBLAD Bref 1: (1655). Gud låte mig aldrig bli salig. IHRE DissJurForm. 5 (1748). – i numera obr. uttr. Iak beder mik swa gud til hielp Iomfru Maria oc sancte Eric Konung at iak skal (osv.). GR 1: 1 (1521). (Jag) weet mig sedan ingen hemwist, så sant mig gud huld. VDAkt. 1676, nr 99. Tage mig Gud, är det sant .. är det icke sant. IHRE DissJurForm. 4 (1748). Gud .. låt mig sjunka ned, döda mig, förbanna mig, låt mig ej gå af stället, låt handen, foten, &c. gå af. Därs. 5. f) (i folkligt spr.) i gen. Guds ss. förstärkning till adj. i bedyrande uttr.; i sht i förb. Guds evig, äv. sammanskrivet gussevig . Det var en Guds evig lycka, att hon inte var karl den gången, för då (osv.). HÜLPHERS Ångermanl. 46 (1900). "Nej, se det var då en gusseviga lögn!" HÖGBERG Storf. 117 (1915). III) vid ett (mor l. mindre) teoretiskt botraktelsesätt: vad som står bakom o. är upp. hov till l. behärskar o. ingriper i tillvaron; det gudomliga, gudomen, gudomligheten, värklighetens yttersta grund, det i o. genom sig varande l. absoluta; ofta fattat ss. ett personligt väsen o. i så fall (fast med annan utgångspunkt) närmande sig l. sammanfallande med bet. II; i vissa (i sht antika) filosofier äv., med anslutning till I, ss. benämning på princip av lägre ordning l. på flera vid sidan av varandra förekommande principer (l. "makter"). Det finns en Gud. Förneka Guds tillvaro. Bevisen för Guds existens. (Sv.) Gudh .. (lat.) proestans æternaque natura. HELSINGIUS N 2 a (1587). STIERNHIELM Arch. A 2 b 1644; om Platos Gud). Lycksaligheten fordrar en Gud i d. ä. et öfverväsende, som har den magt, at kunna upfylla den dygdiges önskningar. FREMLING KantGrund. Föret. 2 (1798). Gud – det absoluta, eller det väsendet, som är i och genom sig sjelf. BOSTRÖM 1: 112 (c. 1830). Monaden .., den första och manliga Guden, förnuftet .. herskar i fixstjernhimmelen och fattas genom förnuftet, Dyaden .., den andra och qviniiga Guden, herskar i planetbimmelen och fattas både genom sinnet och förnuftet. DENS. 2: 28 1838; i ref. av den grek. filosofen Xenokrates, † 314 f. Kr.). Förnuftet såsom blott sådant, det oändliga Förnuftet, är Gud. DENS. Propæd. 27 (1859). Thales bekanta (sats) .. "i allt finnas gudar". SCHÉELE Själsl. 23 (1894). I Platons filosofi identifierades Gud med det godas idé. GÖRANSSON UndersRel. II. 2: 215 (1908).