GÄDDA jäd³a², i bet. 1 f. l. r., i bet. 2 r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er GR 1:151 (1523), OxBr. 11:729 (1637)). ( gedd- (giedd-) 1523–1749. gied- 1763 (:giedister). gädd- (giädd-) 1581 (: Giäddeleeken) osv. jädd- (iädd-) 1652–1846 (: jädde drag))

[fsv. gädda, jfr d. gedde, isl. gedda; trol. (jfr det lapska lånordet kaito gädda) av en germansk stam gaið, spjutspets (jfr det finska lånordet kaita, spets, kil). Grundbet. är: med vassa tänder l. spetsig mun; se E LIDÉN i

FinnUUgrForsch. 11:135 ff. (1911). o. HELLQUIST]

[GÄDDA 1]

1) fisken Esox lacius Lin.; äv. om maträtt. Ugnstekt, kokt gädda. I (dvs. ett) pundh Saltha gedder. GR 1:151 (1523). Atth them (dvs. invånarna i Åbo) motthe effterlatijdt bliffve uttföre till Tyslandh någre feethe varer, som är smör och finske gedder. Därs. 22:179 (1551). At Gäddorna, som i våra insjöar äro den glupskaste Svälg-fisk, böra utödas, får man icke i gemen påstå. VetAAH 1772, s. 80. Östersjöfiskarnas konung, den smäckert byggda kuttertacklade gäddan. STRINDBERG Hofsb. 41 (1890). jfr BEN-, BLOMSTER-, DAGVÄRKS-, FOGDE-, FRÖ-, HORN-, HUND-, HÖST-, IS-, KLAPP-, KRUM-, LJUSTER-, LÖV-, MAKRILL-, NÄBB-, PUND-, SKÄR-, STED-, STOR-, TORR-GÄDDA m. fl. – särsk. i ivssa ordstäv o. talesätt. Aff små Fiskar blijr Gäddan stoor. GRUBB 8 (1665). Hjelmare gädda, Siljans laka, Ulo lax / Ä' bästa fiskar, i sjögar tags. DYBECK Runa 1850, s. 23. Jag undrar, sa flundran, om gäddan är fisk. Landsm. XI. 2:29 (1896).

[GÄDDA 2]

[trol. en elliptisk bildning till GÄDD-SÅG]

(i vissa trakter, vard.) om gäddsåg. En svensk såg, t. ex. en gädda av Sandvikens berömda tillverkning. BÖÖK Res Sv. 213 (1924).

Ssgr (till 1):

– GÄDD-BETT hippol. om sådan ställning av tandraderna hos häst att underkäkens framtänder skjuta framom överkäkens. WRANGEL HbHästv. 653 (1885).

– GÄDD-BLOD. (gäddec. 1645–1654) Måtte hända någon hade giärna röd frucht, han sticke Ympeqwisten tilförende vthi Gieddeblod, än han i Stubban insatt warder. I ERICI Colerus 1:62 (c. 1645). Kockeb. D 1 a (1650).

– GÄDD-BLÅ. (†) daggblå; jfr -GRÅ. THOMSON Insect. IX (1862).

– GÄDD-DAMM, r. l. m. ( gädd- 1804 -1814. gädde- 1773) (förr) BARCHÆUS LandthHall. 112 (1773).

– GÄDD-DRAG. ( gädd- 1773 osv. gädde- c 1645 -1846) ddrag 8se d. o. I 5 slutet) som användes för att gånga gäddor. Gäddedrag och Krokar skola göras i Ny. I ERICI Ccolerus 1:136 (c. 1645). (Han ämnade) ro gäddrag ett par timmar på morgonkröken. DAHLBÄCK Åbergson 81 (1914).

– GÄDD-FETT. fett som utvinnes ut gäddor; förr användt ss. läkemedel. WIKFORSS 1:769 (1804).

– GÄDD-FISKAR, pl. zool. ss. namn på familjen Esocidæ. NILSSON Fauna 4:347 (1853).

– GÄDD-FISKE. ( gädd- 1740 osv. gädde- 1616–1778) SUFinlH 5:63 (1616). Gäddfisket bedrifves alla tider på året. LAHT 1885, s 204.

– GÄDD-FÅNGST.

– GÄDD-FÄNGE. (†) gäddfångst. SCHULTZE Fisk. 50 (1778). HEINRICH (1814).

– GÄDD-GALLA. ( gädd- 1804–1830. gädde- 1654) galla av gädda; förr använd för vissa tekniska o. medicinska ändamål. Göra ståål Wekt .. Tagh osläkt Kalk, Såpa, Gäddegalla, bereed en Deegh ther aff, och slå honom omkringh Ståålet. Hildebrand magia Nat. 247 (1654). Med gäddgalla har man borttagit fläckar på ögats hornhinna. BERZELIUS Kemi 6:278 (1830).

– GÄDD-GRÅ.

[jfr t. hechtgrau]

med samma grå färgnyans som den gäddan har på sidorna. WIKFORSS 1:769 (1804). Det inom österrikiska arméen använda gäddgrå klädet. PT 1904, nr 111 A, s. 2.

– GÄDD-HOPP gymn. vågrätt "flyghopp", vanl. över tvärställd plint l. häst, med hjälp av en mottagare som fattar den hoppande om höfterna, under det att denne lägger händerna på mottagarens axlar. THULIN LbGymn. 1:271 (1919).

– GÄDD-HUVUD. ( gädd- c 1755 osv. gädde- 1797)

[GÄDD-HUVUD.ssg 1]

1) huvud av gädda. SCHULTZE Ordb. 1843 (c. 1755).

[GÄDD-HUVUD.ssg 2]

[på grund av likhet med gäddans huvudform]

i sht hippol. om sådan profil av huvudet hos hästar (o. nötkreatur) som har en svagt inåtgående böjning. KrigsmSH 1797, s. 168. LB V. 2:93 (1908).

– GÄDD-ISTER. ( gädd- 1697–1814. gädde- 1698–1739) (†) == -FETT. För swår Hörsel tag Gredde åt Qwinmiölck, Gied-Ister, HareGalle hwartdera särskild genom sijlad. ROBERG Beynon 249 (1697). ApoT 1698, s. 9. HEINRICH (1814).

– GÄDD-KORV. ( gädd- 1832– osv. gädde- 1650) (förr använd) korv av gäddkött. Kockeb. D 1 a (1650). SJÖBERG Singstock 159 (1832).

– GÄDD-KROK. ( gädd- 1762 osv. gädde- 1654–1745) krok för fångande av gäddor. Hildebrand MagiaNat. 196 (1654). De vanliga flata gäddkrokarna med tvinnad mässingstafs. SvD(B) 31/7 1927, HusHem s. 2.

– GÄDD-KÄFT. (gäddc. 1755–1919. gädde- c. 1645–1739)

[GÄDD-KÄFT.ssg 1]

1) (†) gäddkäke. Gäddekäftar sönderstötte vthi en Mortare, och thet Pulver en Gylln Wicht intagit fördrifwer Blåsestenen. I ERICI Colerus 1.67 (c. 1645). SCHULTZE Ordb. 2117 (c. 1755).

[GÄDD-KÄFT.ssg 2]

2) (vard., tillf.) om gäddas mun. Under det attt lagmannens mun var bred och tunn som en gäddkäft, hade tante Rüttenschöld fått ett slags tryne. BERGMAN Mark. 106 (1919).

– GÄDD-KÄKE. Pulver af gäddkäkar. KFÅb. 1912, s. 139. 1700; ingående i medikamentsförrådet i K. XII:s fältkistor).

– GÄDD-KÖTT. ( gädd- 1832 osv. gädde- 1755) WARG 282 (1755).

– GÄDD-LEK. ( gädd- 1753 osv. gädde- 1581–1778)

[GÄDD-LEK.ssg 1]

1) gäddornas lek l. lektid. Effter som Giädde-leeken är, så ställer sigh sll annan Fiskieleek. BRAHE Oec. 101 (1581).

[GÄDD-LEK.ssg 2]

2) koll., om lekande gäddor. En gäddlek in i starren väldigt slår. GELLERSTEDT G Vis. 16 (1900).

– GÄDD-LEVER. ( gädd- 1690 osv. gäddo- c 1645) I ERICI Colerus 1:354 (c. 1645). Tårtta af Giädd-Lefwer. RÅLAMB 14:120 (1690).

– GÄDD-LJUSTER. (gädd- 1838 osv. gädde- 1680) ljuster för fångande av gäddor. BoupptSthm 26/9 1680.

– GÄDD-MAGE. ( gädde- 1537–1732)

[GÄDD-MAGE.ssg 1]

1) mage av gädda. sin ost löpna de (dvs. lapparna) eij med löpe, utan med gäddemage, röding äl(le)r harrmage, h(vil)k(e)n först torkas. LINNÉ Skr. 5:104 (1732).

[GÄDD-MAGE.ssg 2]

2) simblåsa av gädda, förr ansedd ss. läckerhet. Giedde magar vpburit iɉ (dvs. ett o. ett halvt) skeppundh iiij (dvs. fyra) lispundh. GR 11:335 (1537). Därs. 12:89 (1538).

– GÄDD-NATE. vattenväxt av släktet Potamogeton Lin., i sht arten Potamogeton natans Lin., abborrnate, abborrgräs. SAMZELIUS Blomst. 24 (1760).

– GÄDD-NÄT. ( gädd- 1756 osv. gädde- 1549–1778) nät för fångande av gäddor. BtFinlH 3:241 (1549).

– GÄDD-PASTEJ. kok. Gädd-Pastay med Ostron. WARG 275 (1755).

– GÄDD-REV, r. l. f. ( gädd- 1837 osv. gädde- 1723–1807) rev för gäddfångst. TISELIUS Vätter 1:121 (1723).

– GÄDD-ROM. ( gädd- 1832 osv. gädde- 1664) Man kan bruka Giedderom, til göra golt medh. Salé 115 (1664).

– GÄDD-RYSSJA. ryssja för gäddfångst. KatalKonstIndUtstSthm 1897, s. 218.

– GÄDD-SKATT. ( gädde- 1537–1554) (förr) skatt som utgick i gäddor. HFfinlKamF 1:151 (1537).

– GÄDD-SLÄKTE(T). zool. fisksläktet Esox Lin. SUNDEVALL Zool. 86 (1835).

– GÄDD-SNARA, r. l. f. rännsnara för fångande av gädda. NILSSON Fauna 4:352 (1853).

– GÄDD-SNIPA, f. l. r. liten gädda. SERENIUS (1741). TÖRNEROS Bref 2.3 (c. 1823) OoB 1900, s. 32.

– GÄDD-SNÄRJA, r. l. f. (föga br.) gäddsnara. ENGSTRÖM Bläck 180 (1914).

– GÄDD-SOPPA. (förr) soppa kokad på gädda. Giädd-Spååa medh Rofwor. RÅLAMB 14:91 (1690).

– GÄDD-SPRÅNG. (mindre br.) gymn. gäddhopp. CANNELIN (1921).

– GÄDD-STEGEL. (†) ett slags fast träkonstruktion för fångande av gäddor. WESTE (1807). MEURMAN (1846).

– GÄDD-STÖRJA.

[jfr MAKRILLSTÖRJA]

(†) mycket stor gädda; jfr GÄDDE-STÖR. MÖLLER (1790, 1807; angivet ss. brukligt på några ställen).

– GÄDD-SÅD. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) == -VÄLLING. KEYLAND Allmogekost 1:44 (1919).

– (jfr 2) GÄDD-SÅG. ( jädd- 1804. jädde- 1804)

[med syftning på gäddkäkens form]

(i vissa trakter) handtv. fogsvans. Nissafors Ark. Bouppt. 1804.

– GÄDD-TAND. ( gädd- 1751 osv. gäddec-. 1600–1752) tand av gädda; förr med medicinsk användning. Tagh geddetänder och stööt them wäl små till Pulver, intagh them medh wijn .., thett sönderbryter stenen uthi länderna och blåsan. O MARTINI Läk. 55 (c. 1600). Sedan Sullnaden (under halsen på får) wardt med en Giäddetand öpnat. I ERICI 2:145 (c. 1645). i oeg. anv. Man kallar (i fråga om hästar) för långa tänder, som tillika hafva smala läppytor, gäddtänder. BILLING Hipp. 148 (1836).

– GÄDD-TRAST. ( gädd- 1809 osv. gädde- 1623)

[namnet möjl. givet med syftning på att fågelns färg liknar gäddans]

tättingen Turdus mussicus Lin., taltrast, förr äv. om andra turdusarter. WijsaFoglArt. 7 (1623). VetAH 1809, s. 195 (om Turdus pilaris Lin.). DALMAN Årsb VetA 1827, s. 103 (om Turdus viscivorus Lin.). 1 Brehm 2:78 (1875).

– GÄDD-VÄLLING. (i folklig spr. i vissa trakter) ett slags välling kokad på gädda. KEYLAND Allmogekost 1:44 (1919).

((†) utom i -STÖR):

– GÄDDE-BLOD,

– GÄDDE-DAMM,

– GÄDDE-DRAG,

– GÄDDE-FISKE,

– GÄDDE-GALLA,

– GÄDDE-HUVUD,

– GÄDDE-ISTER,

– GÄDDE-KORV,

– GÄDDE-KROK,

– GÄDDE-KÄFT,

– GÄDDE-KÖTT,

– GÄDDE-LEK,

– GÄDDE-LJUSTER,

– GÄDDE-MAGE,

– GÄDDE-NÄT,

– GÄDDE-REV,

– GÄDDE-ROM,

– GÄDDE-SKATT, se A.

– GÄDDE-STÖR, m. l. r. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) mycket stor gädda, jfr GÄDDSTÖRJA. Gamla gäddestörar. EKLUNDH Folk 82 (1918).

– GÄDDE-SÅG,

– GÄDDE-TAND,

– GÄDDE-TRAST, se A.

– GÄDDE-TÖRNE.

[namnet trol. givet på grund av de vassa taggarna hos örten

[ örten

Ononis spinosa Lin., puktörne. FRANCKENIUS Spec. A 3 b (1659). SERENIUS Kkkk 2 b (1757).

(†):

– GÄDDO-LEVER, se A.