GÄL jä⁴l, sbst.¹, r. l. m. l. f. l. (numera bl. i bet. 3) n. (m. SAHLSTEDT, AHLMAN (1872); f, Tob. 6:4 (Bib. 1541), LUNDELL (1893); n. LINNÉ Bref I. 1:319 1732; i bet. 1), VetAH 1801, s. 143 (i bet. 1, ARWIDSSON Strömm. 60 1913; i bet. 3)); best. -en, ss. n. -et; pl. -ar, ss. n. ==. ( ge(h)l (gee-) 1538 (: fiskageler)-1851. giel (gi-) 1651–1784. giä(h)l (gi-) 1651–1798 (: Gjähl-kammarne). g(j)äll 1751–1829. gä(h)l 1756 osv. hjäl 1764–1765. gil MARKLIN Illiger 232 1818; upptaget ss. biform till gel, gäl)) [y. fsv. gel. sv. dial. jiel (Uppl.;
SCHORDERUS Dict.. geel), gäil (Finl.), jĕl (Öl.),
gail (Gotl.) samt (t. ex. i Hälsingl.)
gil, motsv. nor. dial.
geil, smal väg, trång dal, i avljudsförh. till nor. o. isl.
gil, klyfta, spricka i bärg, o. hörande till roten
ghi-, gapa (jfr
GINA v.³,
GISTEN m. fl.), urspr. avseende gälspringan. I bet.
3 föreligger säkerl. sammanblandning med ett vbalsbst.
GÄL till
GÄLA v.¹, – Sv. dial. (Skåne)
jäln, äc. d.
gæln, d.
gælle isl.
gjçlnar, pl., är ett annat ord (jfr gr.
χελύνη, läpp, käke)]
[GÄL.sbst1 1]
1) om de organ hos fiskarna o. vissa andra i vatten levande djur (l. djurlarver) vilka tjänstgöra ss. andningsorgan, dvs. upptaga syre ur o. avgiva kolsyra till vattnet; särsk. i pl., om fiskarnas (i hålrum i halsregionen befintliga) andningsorgan som huvudsakligen bestå av med blodkärl rikligt försedda, broskartade hudveck (gällblad) som sitta på av brosk l. ben bestående bågar (gälbågar) o. gm vilkas tunna väggar gasutbytet äger rum, i sg., förr stundom om andningsorganet i dess helhet (urspr. med tanke särsk. på gälöppningen), numera nedast zool. om enskild gälbåge med därpå sittande gälblad, äv. embrryol om motsvarande organ hos embryo, jfr GAN 3. Tagh honom (dvs. fisken) j gelena, och draghen vp. Tob. 6: 4 (Bib. 1541).
Fiskarne släppa thet genom munnen inlåtna watnet, vth egenom geehlen. SCHRODERUS Comenius 163 (
1639).
Rathkes, upptåckt, att foster af amphibier, foglar, däggande djur, och äfven hos menniskan, hafva .. gälar med gälöppningar, gälbågar och gälådror. EKSTRÖM ÅrsbLäkS 1829,
s. 15.
Gålarne utgöras af röda, kam- eller frans-lika organer, som sitta långs åt några, (vanligen 4) benartade gälbågar. SUNDEVALL Zool. 80 (
1835).
Gälarna ("skägget") (hos ostronen) äro baktill sammanvuxna med hvarandra. NF 12:459 (
1888). – jfr
BAK-,
BAR-,
BLAD-,
BLOD-,
FISK-,
HORN-,
KAM-,
TOFS-,
TRAKÉ-GÄL m.fl.
[GÄL.sbst1 2]
2) bot i oeg. anv., i pl., om gälblad (se d. o. 2) 2 NF 1908).
[GÄL.sbst1 3]
3) fisk om det uttagna innanmätet i strömning l. sill ("renset"). LIND (
1749).
Gählen ellre råken kastades (vid rensningen av sillen) uti korgen till höger osh Sillen uti den till vänster. VetAH 1817,
s. 39.
SJÖDIN StHjärt. 155 (
1911).
Ssgr(i allm. till
1,
zool):
–
GÄL-BIHANG ~⁰² l. ~²⁰. ss. gälar fungerande bihang på viss kroppsdel. THORELL Zool 2:410 (
1865).
–
GÄL-BLAD.
i sht i pl. [GÄL-BLAD.ssg 1]
1) zool. till 1, om de (på gälbågarna sittande) bladformiga organ varigm gasutbytet med vattnet försiggår. LOVÉN Årsb VetA 1840–42,
s. 261.
[GÄL-BLAD.ssg 2]
2) bot hos örtläktena Batrachium S. F. Gray, Myriophyllum Lin., örten Sium latifolium Lin. m. fl.: i vatten nedsänkt blad som är delat i trådlika flikar o. därigm erhåller största möjliga beröring med det omgivande vattnet varur de för assimilationen o. nutritionen nödvändiga gaserna upptagas; jfr GÄL sbst.¹ ². 2 NF 19:91 (
1913)).
FoFfl. 1913,
s. 39.
–
GÄL-BÅGE.
bågformigt ben som uppbär gälblad, äv. embryol. om motsvarande organ hos foster. VetAH 1773,
s. 26. VerdS
167:32 (
1909).
–
GÄL-FOT.
i sht i pl., om med gälar försedda fötter hos kräftdjur. MARKLIN Illiger 299 ("309") (
1818).
NF 9:178 (
1885).
–
GÄL-FOTING.
(med gälfötter försett) kräftdjur tillhörande ordningen branchiopoda, i pl.. ss. namn på denna ordning. THORELL Zool. 2:410 (
1865).
–
GÄL-FRANS.
om den franslika delen av en gäl. DALIN 1852.
–
GÄL-GRODDJUR ~⁰², äv. ~²⁰. med under hela livet kvarsittande gälar försett stjärtgroddjur. 1 Brehm III. 1:174 (
1876).
–
GÄL-HINNA,
r. l. f. hinna som hos de flesta fiskar sitter under kanten av gällocket o. hålles utspänd av en l. flera benstrålar; äv. om hinna som omsluter t. ex. musslornas gälar. VetAH 1762,
s. 77.
THORELL Zool. 2.252 (
1861).
–
GÄL-HINNE-STRÅLE.
(-hinn- 1853–1874. -hinne- 1906 osv.) benstråle som håller gälhinnan utspänd. NILSSON Fauna 4:424 (
1853).
–
GÄL-HÅL.
gälöppning. LINNÉ MusReg. 53 (
1754).
–
GÄL-HÅLA.
hålrum vari gälarna ha sin plats. THORELL Zool. 2:267 (
1861).
–
GÄL-KAVITET.
gälhåla. SUNDEVALL ÅrsbVetA 184042,
s. 287.
–
GÄL-LAV.
(den med gällika flikar försedda) laven Parmelia furfurcea Lin. VetAH 1794,
s. 14.
–
GÄL-LIK,
adj. Ggäl-lika bildningar. THORELL Zool. 2:267 (
1861).
–
GÄL-LOCK.
(av ben bestående) organ som täcker gälarna. VetAH 1740,
s. 458.
Utanför gälbågarna ligga några platta ben, som med ett gemensamt namn kallas gällocket. STUXBERG Fisk. 11 (
1894).
–
GÄL-NÄS. (
numera föga br.)
hos fiskar. den mellangälarna liggande (om ett näs påminnande) delen av huvudets undersida. SUEKSTRÖM hos
WRIGHT Fisk. 140 (
1840).
LILLJEBORG Fisk. 1:47 (
1881).
–
GÄL-RÄFSTAND ~⁰². vart o. ett av de utskott på gälbågarna som tillsammans bilda det silformiga organ varmed vissa fiskar uppfånga föda (i sht plankton), i sht i pl. LILLJEBORG Fisk. 1:231 (
1884).
–
GÄL-SPRINGA,
r. l. f. öppning (i form av en springa) som leder in till gälhålan; äv. embryol. om motsvarande organ hos foster. THORELL Zool 2:267 (
1861).
WIRÉN ZoolGr. 1:312 (
1898).
–
GÄL-STJÄRT.
kräftdjur tillhörande underordningen Branchiura (med gälar på stjärten); i pl. ss. namn på nämnda underordning. THORELL Zool. 2:411 (
1865).
–
GÄL-STRÅLE.
gälhinnestrååle. SUNDEVALL Årsb Vet A 1840–42,
s. 288.
–
GÄL-SÄCK.
säckformig gälhåla hos vissa djur, t. ex. lansettfisken. LOVÉN Årsb VetA 1840–42,
s. 279.
–
GÄL-TARM.
hos vissa fiskar, t. ex. lansettfisken. den del av tarmen som deltager resp. deltagit i bildandet av gälarna. 2 NF 34:Suppl. 10 (
1922).
–
GÄL-TRÅD.
trådliknande gäl hos t. ex. ringmaskar o. insektlarver; äv. embryol. om liknande gäl hos foster. THORELL Zool 2:424 (
1865).
WIRÉN ZoolGr. 1:305 (
1898).
–
GÄL-TÄCKE. (
†)
gälhinna. LINNÉ i
VetAH 1740,
s. 404.
MÖLLER (1790-
1807;
med hänv. till gälhinna).
–
GÄL-ÅDER.
åder som för blod till l. från gälarna; äv. embryol. om motsvarande organ hos foster. EKSTRÖM Årsb LäkS 1829,
s. 15.
–
GÄL-ÖPPNING.
jfr -SPRINGA; äv. embryol. om motsvarande organ hos foster. LINNÉ MusReg. 53 (1754).
RETZIUS BrefFlorman 76 (
1829).
Avledn. (till
1):
–
-GÄLAD ,
p. adj. zool. försedd med (så l. så beskaffade) gälar, i ssgr, t. ex. BAK-, BLAD-GÄLAD. –
-GÄLIG,
adj. zool. försedd med (så l. så beskaffade) gälar; i ssgr t. ex. FAST-, FRI-GÄLIG.