GÄNGARE , sbst.², numera bl. ss. senare led i ssgr
-GÄNGARE ~jäŋ²are, m.||ig.;
best. -en, äv. -n; pl. ==. [av t. gänger, till t. gang, gång]
person som går, "gångare"; numera bl. ss. senare led i ssgr. SCHULTZE Ordb. 1429 (
c. 1755;
med hänv till gångare).
WESTE 1807;
angivet ss. brukligt bl. i ssgr). jfr
DISK-,
DUBBEL-,
FOT-,
FÖRE-,
KOST-,
LEDIG-,
PARTI-,
ROR-,
RUTE-,
SKRIDSKO-,
SPATSER-GÄNGARE m. fl.
Avledn..:
–
-GÄNGERSKA ,
f. kvinnlig" . gängare"; i ssgrna FOT-, LEDIG-GÄNGERSKA m. fl.