GÄSTGIVARE jäʃ³~i²vare, bygdemålsfärgat äv. jäʃi⁴vare, i särskilt vårdat spr. äv. jäs³t-ji²vare (gä`stgifvare WESTE; rörande uttalet med ʃ jfr
NOREEN SprStud. 1: 174,
LYTTKENS o. WULFF Ordsk. 335),
m.; best. -en, äv. -n; pl. == – Anm. Ss. titel omedelbart före personnamn användes i talspr. ofta den förkortade formen gästgivar. ( g(i)e- 1538 (: gestgiffuare hws)– 1742. g(i)ä- 1541 osv. – -g(i)ef(v)are (-geuare) 1631–1717. -gi(f)vare 1538 (: gestgiffnare hws) osv. -giffuer 1623. -gifvere 1561 – 1584. gesg- 1631–1641) [fsv.
gæstgivare, efter t.
gastgeber; till
GÄST sbst.¹, o.
GIVA, v. Jfr isl.
gestgiafi]
[GÄSTGIVARE 1]
1) gästfri man, särsk. mot resande; i senare tid ofta i förb. god gästgivare; numera bl. ngn gg (ofta skämts. o. ordlekande, med tanke på bet. 2) med anslutning till Bib. (
1541,
1703) (se nedan). En Biscop bör wara ostraffeligh, .. icke snijken effter slem winning, vtan gästgiffnare.
Tit. 1: 8 (
Bib. 1541;
NT 1526: gerna herbergerandes). De (
dvs. invånarna i Atland) öfwergå alle sine nestomliggiande Folk i det de äre gode gestgifware.
RUDBECK Atl. 2: 41 (
1689).
I ordets sanna och Bibliska bemärkelse var .. (prosten P. Osbeck) gästgifvare. ÖDMANN ÅmVetA 1815,
s. 16.
Dock gästgifvare är ju en prest. WIRSÉN Vint. 252 (
1890).
[GÄSTGIVARE 2]
2) vid allmän väg boende person som har myndigheternas uppdrag att mot betalning tillhandahålla resande husrum (o. stallrum), mat o. skjutslägenhet; äv. allmännare: person som mot betalning tillhandahåller mat o. dryck, värdshusvärd; jfr HÄRBÄRGERARE, TAVERNARE. Wij .. wele att Tawerner och Gästgifware .. skole allestädes wid allmänne wägerne wid macht hålles. SCHMEDEMAN Just. 52 (
1569).
Hans Excel(lens G. Soop) .. förordnar at åthskillige Kockar och Gästgifware ankomma (till Medevi) af hvilka man all tiänlig Spijs .. hafwa kan. HIÄRNE Suurbr. 9 (
1679). Om gästgifvare.
BB 28 (Lag 1734;
rubrik).
Hon ropade och begärte tala vid gästgifvarn. BREMER Hem. 2: 201 (
1839).
Så blef .. (författaren Erik Bøgh) tidningsredaktör, något som obestridligt liknar det gamla uttrycket, "att slå sig till ro och bli gästgifvare". SD(L) 1899,
nr 381, s. 4. – särsk. (
förr)
i uttr. gästgivares friheter, om vissa förmåner som medgivits l. anslag som tilldelats gästgivare o. med privilegienatur tillkommit en gästgivare personligen l. ett hemman vid vilket ett gästgiveri varit fäst; jfr GÄSTGIVAR-FRIHET. BtRStP 1828–29, Saml
4. I. 2. 2: 303. Der gästgifverierna ligga vid större stråkvägar och besväret varit särdeles tryckande, har, utom de allmänna friheterna, njutits räntefrihet eller ock visst ränteanslag under rubrik: "gästgifvares friheter".
LINDE Kam. 393 (
1867).
Gästgifvares friheter upphäfdes genom skjutsstadgan 22 juni (1911). 2NF 36: 152 (
1923).
Ssgr (i allm. till
2):
–
GÄSTGIVAR-BYGGNAD l.
GÄSTGIVARE-BYGGNAD . (
†)
byggande av gästgivargård. 2RARP 5: 47 (
1727).
ResolAllmogBesvär 1727,
§ 52.
–
GÄSTGIVAR-BYGGNING. (
†)
byggning vid gästgivargård. 2RARP 5: 204 (
1727).
–
GÄSTGIVAR-FAR.
förtrolig o. skämtsam benämning på (äldre) gästgivare; jfr FADER 8. STUREZN-BECKER 6: 64 (
1868).
Gästgifvarfar med pipan i munnen stod på trappan och väntade oss. ÖDMAN VårD 2: 106 (
1888).
–
GÄSTGIVAR-FRIHET. (
förr)
nästan bl. i pl.: gästgivares friheter (se
GÄSTGIVARE 2 slutet).
FFS 1901,
nr 8, s. 26.
Genom senaste skjutsstadga (af 22 juni 1911).. upphäfdes de s. k. gästgifvarfriheterna .. och gästgifvarnas utskänkningsprivilegium. 2NF 25: 1025 (
1917).
–
GÄSTGIVAR-GÅRD jäʃ³ivar(e)~gå²rd, bygdemålsfärgat äv. jäʃi⁴var(e)~gå¹rd, i särskilt vårdat spr. äv. jäs³tjivar(e)~. ställe (vid allmän landsväg) där, enligt myndigheternas anordning, mot betalning husrum (stallrum), mat o. skjutslägenhet tillhandahållas åt resande. LÆLIUS Bünting Res. 2: 49 (
1588).
KrogOrdn. 1649, s. A 2 b. Vid almenna lands och siö vägar skola nödige skiuts och gästgifvare gårdar vara, ej längre från hvar annan, än högst två mihl. BB 28: 1 (
Lag 1734).
Margretetorps gästgivargård, ett vänligt och trivsamt ställe, där man alltid får lust att stanna. BÖÖK ResSv. 4 (
1924). Vardagligt förekommer i st. för
gästgivargård (l.
gästgiveri) ofta, stundom ss. egennamn om visst (med gästgiveri förenat) värdshus, t. ex. "Gästis" i Uppsala, den förkortade formen gästis⁴⁰
. WENNERBERG Glunt. 55 (
1847).
STRINDBERG Fjerd. 29 (
1877).
På Gästis i Motala. VL 1894,
nr 11, s. 2.
–
GÄSTGIVAR-HEMMAN. (
förr)
gästgiverihemman. ABRAHAMSSON 182 (
1726).
Åtskilliga hemman fritogos från rotering, och voro (bl. a.) hufvudsakligen: .. alla Länsmäns-, Gästgifvare-, Post- och Bergshemman. Krig VAH 1834,
s. 60.
SvH IX. 1: 31 (
1908).
–
GÄSTGIVAR-HUS. (
†)
[GÄSTGIVAR-HUS.ssg 1]
1) till 1: hus i vilket gästabud hålles. Lättferdiga och skemtachtiga pusser .., som man j Gestgiffuarehws, barnsöl och annor wällust oc sälskap driffuer. PERICI Musæus 4: 115 a (
1582).
[GÄSTGIVAR-HUS.ssg 2]
2) till 2, == -GÅRD. VarRerV 37 (
1538).
STIERNMAN Com. 1: 327 (
1584).
MÖLLER (
1745,
1755;
under auberge).
–
GÄSTGIVAR-HÅLL.
[GÄSTGIVAR-HÅLL.ssg 1]
1) (
†)
gästgiveriväsen. ABRAHAMSSON 190 (
1726).
[GÄSTGIVAR-HÅLL.ssg 2]
2) avstånd mellan två gästgivargårdar. AdP 1800,
s. 791.
BENGTS Vargt. 48 (
1915).
–
GÄSTGIVAR-HÄST.
skjutshäst (förr äv. ridhäst) som gästgivare tillhandahåller resande. THYSELIUS HaudlLärov. 1: 25 (
1620).
STIERNSTOLPE Arndt 1: 3 (
1807).
–
GÄSTGIVAR-LUNK.
(skämts. o. vard.) lunk i vilken en gästgivarhäst vanligen rör sig l. anses röra sig, långsam lunk. Brunte .. (framskaffade) med inöfvadt gästgifvarlunk .. det hjulbenta åkdon, hvarpå jag krånglat mig upp. SEHLSTEDT 4: 97 (
1871).
CHRISTIERNSSON MedMack. 47 (
1915).
–
GÄSTGIVAR-MOR.
förtrolig o. skämtsam benämning på (äldre) kvinnlig gästgivare l. hustru till l. änka efter gästgivare. BEREELIUS Res. 86 (
1818).
LAGERLÖF Berl. 2: 121 (
1891).
–
GÄSTGIVAR-ORDNING.
förordning angående gästgiveriväsendet. Kongl. M:tz Krogare- och Gästgifware ordningh. 1649; titel). Gästgifvareordningen den 12 december (1734). SFS 1911,
nr 63, s. 18.
–
GÄSTGIVAR-PÄNNINGAR, pl. (
förr)
avgift som erlades mot befrielse från skyldigheten att mottaga "gäster" (se GÄST, sbst.¹ 3 a)? The gestgifvere peninger, som oss udaf menige man tilsagdt är. RA 2: 5 (
1561).
–
GÄSTGIVAR-SKJUTS.
skjuts som gästgivare tillhandahåller resande. FörklGästg. 1766,
§ 20.
DÖSS o. LANNGE (
1908).
–
GÄSTGIVAR-STUGA. (
numera mindre br.)
rum på gästgivargård i vilket resande få vistas på dagen; särsk. om det större, allmänna skänkrummet. LBÄ 16–17:
99 (
1798).
LEOPOLD 3: 170 (
1788,
1816)
BÅÅTH-HOLMBERG Morf. 2: 33 (
cit. fr. 1832).
–
GÄSTGIVAR-TAVLA. (
förr)
skylt å gästgivargård. LINDNER Tijdhfördr. 83 (
1641).
En gästgifvaretafla (från år) 1694 för Böle i Rätan, å båda sidor prydligt målad med vapnet m. m. JmtFmT 2: 188 (
1901).
–
GÄSTGIVAR-ÄMBETE. (
†)
befattning ss. gästgivare. STIERNMAN Com. 1: 177 (
1561).