HAK ha⁴k, n., best. -et; pl. == – 1) ingående vinkel, inskärning, skåra, hack; särsk. (i sht i fackspr.) om vinkelformig urtagning l. skåra som anbragts i ngt visst bestämt syfte, ofta för att tjäna ss. fäste l. stöd l. för att däri försänka ngt. WESTE 1807; med hänv. till knä o. hake). (Fjorden) instack .. som ett hak i landet. NILSSON Dagb. 221 (1816, 1879) DENS. Ur. I. 1: 71 (1843). En .. stålskifva .. med i kanten utsågade hak af olika bredd. HbPedSnick. 75 (1890). Värjor och sablar höggo djupa hak i hvarandras egg. HEIDENSTAM Karol. 2: 105 (1898). För kedjesöm användas (i en symaskin) .. nålar med hak i st(ället) f(ör) öga. 2UB 8: 393 (1900). På frön med mycket hårdt skal .. kan man, för att påskynda groningen fila ett litet hak. ABELIN TrInomh. 24 (1904). Säkerhetsspärren med fjäder (på kulsprutan) har .. hak för slagstiftets motsvarande klack. UFlott. 3: Bih. 34 (1906). – särsk. a) tekn. på regel: angreppsinskärning. ArbB 210 (1887). b) (†) inskärning som göres på ryggstyckena till livrock l. annat plagg med skört (o. som möjliggör att skörten "gå om lott"); jfr HAKE sbst.² 2 g slutet. SPAK Unif. 39 (cit. fr. 1802). c) (i fackspr.) ss. måttsbestämning, i fråga om förflyttning av spärrhake o. d. på tandhjul o. d. Han (släpper) efter på linan .. genom hakens uppkastande ett hak å sparret. GUNDBERG Tegel 36 (1860). LUNDBERG Lok. 69 (1902). d) (föga br.) bildl.: förhållande l. omständighet som (vid visst tillfälle) utgör en brist l. ett fel, som står hindrande i vägen, "hake". THOLANDER Ordl. (c. 1870). Man ansåg henne framför andra sökande böra komma i fråga. Men det fans dock ett litet hak. Qvinnan var icke döpt. SDS 1896, nr 431, s. 2. ÖSTERGREN (1926). 2) (i fackspr.) varje särskild av de urtagningar l. trappformiga avsatser som vid hopfogning (skarvning) av tvenne föremål (plankor, stockar o. d.) anbringas i de båda fogytorna för att hindra dem från att förskjutas i förhållande till varandra; jfr HAKE sbst.² 1 n. Sammanfogande längs efter af flera bjelkstycken medelst hak eller tänder. UB 1: 324 (1873). Ett snett blad (dvs. bladskarv) med hak och kil. WERNER Korsvirk. 43 (1924). 3) (i fackspr., numera föga br.) hake, hulling. WESTE 1807; med hänv. till knä o. hake). KONOW (1887). Harpunspetsen .. är .. af stål och försedd med bakåtrigtade hak eller hullingar. BOVALLIUS CentrAm. 288 (1887). 4) (i fackspr., numera knappast br.) hakkil, motkil. UGGLA Skeppsb. SvEngLex. (1856).