HALLON hal³on², n.; best. -et; pl. ==. ( hallan 1551. hallon c. 1550 osv. hallån 1669 (: HallånWijn) – 1697 (: hallån skieppa). hollon 1685–1694. hållan 1642 (: Hållan Sijrup). hållon c. 1638 (: hållonbuska)– 1701)

[sv. dial. hallon, hallen, hållon m. m.; möjl., medelst det i bärnamn vanliga suffixet -on, bildat till HALL, sbst.¹ 1, närmast med tanke på den vid foten av dylika "hallar" förekommande "rasbranten", som är en omtyckt växtplats för hallon. Formen hållon (hollon) beror möjl. på inflytande från ÅLLON. Jfr

BHESSELMAN i FestskrPipping 170 ff. (1924)]

[HALLON 0]

benämning på de röda (i en varietet gula), i sht till saft o. sylt använda "bären" av den såväl vild som odlad förekommande buskväxten Rubus idæus Lin.; äv. om nämnda växt; äv. (numera bl. i fackspr. resp. i vissa ssgr o. uttr., jfr slutet) om (frukten av) andra arter av släktet Rubus Lin.; i fackspr. stundom sammanfattande benämning på växter tillhörande släktet Rubus Lin. med undantag av Rubus Chamæmorus Lin. (hjortron); jfr BJÖRN-, BRING-, BRINK-, BRINN-, BROM-, BRÄNN-, FALL-BÄR m. fl. Vilda, odlade hallon. Plocka, rensa hallon. Äta hallon och grädde. 2LinkBiblH 4: 59 (c. 1550). 4 Kannor Hallen. OrdnLille Tull 1638, s. B 1 b. Hallonhelmen, thär osäyligh hallon (: bryngebär) voro. GYLLENIUS Diar. 243 (c. 1660). Sylta Hallon. Oec. 63 (1730). Hela trädgården var uppfylld av krusbär och hallon och nypon. LAGERLÖF Holg. 2: 411 (1907). Gula Hallon .. ge relativt låg afkastning. ÅKERSTEIN TrädgB 60 (1917). jfr BELLIS-, BJÖRN-, ROSEN-, SKOGS-, STEN-, TRÄDGÅRDS-, VILD-, ÅKER-HALLON m. fl. särsk. trädg. i uttr. blå, svarta hallon, i fråga om vissa arter av släktet Rubus Lin. med mörka "bär", blå-hallon, björnbär (se d. o. 1 o. 2). Biörnbär .. blåå- Hallon. TILLANDZ 60 (1683). Svarta Hallon eller Björnbär. BRAUNER Bosk. Bih. 5 (1756). MÖLLER (1790). ÖSTERGREN (1926). jfr BLÅ-HALLON

Ssgr

– HALLON-BRÄNNVIN. ( hallon- 1749 osv. hallone- 1590) (förr) brännvin som fått draga på hallon? VinkällRSthm 1590. I Bränvinsmagasinet vid Köpmansgatan .. (är till salu) Hallon- och Törnrosbränvin. DA 1824, nr 1, Bih. s. 2. MEURMAN (1846).

– HALLON-BUSKE, förr äv. -BUSKA . SCHRODERUS Dict. 24 (c. 1638). Wanderoy Bärodl. 14 (1928; ss. namn på växten).

– HALLON-FÄRG. jfr FÄRG, sbst.¹ 1. GRAFSTRÖM Kond. 109 (1892).

– HALLON-FÄRGAD, p. adj. som har hallonfärg. HforsMorgBl. 1833, nr 95, s. 1. Hallonfärgade frackar. SD(L) 1900, nr 301, s. 2.

– HALLON-GELÉ. jfr GELÉ 2. DA 1824, nr 52, s. 6. HAGDAHL Kok. 1079 (1879).

– HALLON-GLASS. jfr GLASS 1. LANNERSTIERNA Vitt. 15 (1777). PrHb. 2: 274 (1887).

– HALLON-KARAMELL. AHB 92: 13 (1876). GRAFSTRÖM Kond. 51 (1892).

– HALLON-KOMPOTT. SCHULTHESS (1885). HELLMAN Kokb. 424 (1896).

– HALLON-KRÄM. AHB 92: 99 (1876). HAGDAHL Kok. 1019 (1879).

– HALLON-KVIST. BREMER Hem. 1: 79 (1839). KARLFELDT FlBell. 95 (1918).

– HALLON-LAND. i sht trädg. trädgårdsland där hallon odlas. Wanderoy Bärodl. 15 (1928).

– HALLON-LIK, adj. särsk. bot. Sammansatt eller Hallonlikt bär .. består af flera småbär .., som äro mer och mindre sammangrodda; småbären äro enfröiga. HARTMAN Fl. LXVI (1838).

– HALLON-LIKNANDE, p. adj.

– HALLON-LIMONAD l. -LEMONAD. BJÖRKMAN (1889). TLev. 1910, nr 47, s. 1.

– HALLON-MARK(ER), där vildhallon växa (rikligt). BHESSELMAN i FestskrPipping 172 (1924).

– HALLON-MARMELAD. LANGLET Husm. 661 (1884).

– HALLON-MASK, pl. -ar. larv av skadeinsekter på hallon (jfr -SKALBAGGE, -STEKEL, -VIVEL); särsk. om hallonskalbaggens larv. MÖLLER (1790). TOPELIUS Läsn. 2: 149 (1866). BonnierKL 5: 319 (1924).

– HALLON-MJÖD. (förr) jfr -ÖL. LINDERHOLM 2: 309 (1803).

– HALLON-MOS. (i sht förr) Hallon-Mos. Plocka de färskaste och renaste Hallon, krama dem väl sönder, och sijla all safften af dem. Tag sedan socker och koka dem med. Oec. 67 (1730). LINDERHOLM 2: 309 (1803).

– HALLON-RAD. trädg. om var särskild av de rader i vilka buskarna i ett hallonland vanl. äro planterade. ÅKERSTEIN TrädgB 60 (1917).

– HALLON-RIS. (i vissa trakter) koll.: (vilda) hallonbuskar. HALLBORG Beskr. 7 (1773). FoFl. 1909, s. 223.

– HALLON-RÖD, äv. (i n. sg.) i substantivisk anv. Bland modefärger är hallon-rödt .. mycket i bruk. KonstNyhMag. 4: 12 (1821). MEURMAN (1849). Hallonrödt siden. SIRÉN Pilo 66 (1902).

– HALLON-SAFT. ( hallon- 1759 osv. hallons- 1755) WARG 576 (1755). ENGSTRÖM Häckl. 306 (1913).

– HALLON-SIRAP, stundom (i sht förr)

– HALLON-SIRUP. apot. starkt sockrad hallonsaft (använd bl. a. till förbättring av smaken på vissa medikamenter). PALMCHRON SundhSp. 38 (1642). SvFarm. 310 (1901).

– HALLON-SKALBAGGE ~⁰²⁰. zool. den som skadedjur på hallonbuskar uppträdande skalbaggen Hyturus tomentosus De G., hallonånger; jfr -MASK. NF (1882). 2NF 36: 221 (1923).

– HALLON-SKOG. jfr -MARK(ER). WoJ (1891). STRINDBERG Fagerv. 309 (1902).

– HALLON-SKOTT. trädg. Wanderoy Bärodl. 20 (1928).

– HALLON-SMAK. WIKFORSS 1: 811 (1804). LUNDELL 1893.

– HALLON-STEKEL. zool. stekeln Priophorus tristis Zadd., vars larv lever på bladen av hallonbuskar; jfr -MASK. 2NF (1909).

– HALLON-SYLT. BERNDTSON (1880). Plättar med hallonsylt. HALLSTRÖM Händ. 141 (1927).

– HALLON-VIN. bärvin av hallon; förr trol. äv.: vin med hallon i l. vin som fått draga på hallon. 10 Kannor Hallån Wijn. Bouppt. Sthm 23/9, (1669). AUERBACH (1909).

– HALLON-VIVEL. zool. skalbaggen Anthonomus rubi Herbst, som uppträder ss. skadedjur på hallonbuskar; jfr -MASK. DAHLBOM Insekt. 63 (1837). 2NF 32: 349 (1921).

– HALLON-ÄNGER. zool. hallonskalbagge. 2NF 10: 1140 (1909). HELLSTRÖM NorrlJordbr. 355 (1917).

– HALLON-ÄTTIKA. (förr) av ättika o. hallon beredd vätska som utspädd med vatten användes till läskedryck l. feberdryck. WIKFORSS 1: 911 (1804). PrHb. 1: 1021 (1885). LINDGREN Läkem. (1902).

– HALLON-ÖL. (förr) öl som fått draga på hallon l. på en i måttlig värme gräddad kaka av vetekli med i degen inknådade hallon (se källan fr. 1739). SERENIUS 1734; under rasberry). BROOCMAN Hush. 9: 19 (1739). DA 1824, nr 271, s. 4.

(†):

– HALLONE-BRÄNNVIN, se A.

(†):

– HALLONS-SAFT, se A.