H hå⁴, n.; best. h'et hå⁴et, äv. h't hå⁴t; pl. == l. h'n hå⁴n; pl. best. h'en hå⁴en l. h'na hå⁴na.

[av lat. h, som uttalades hă o. upptagits i fsv., innan långt a övergått till å]

[H 1]

1) namn på den åttonde bokstaven i vårt alfabet; stundom, hos ä. författare vanligen, icke strängt skilt från 2. OPETRI 4: 555 (c. 1535). H är stumt framför j, v, r, i samma stafvelse. MOBERG Gr. 93 (1815). BERGROTH SvUttL 37 (1924).

[H 2]

2) om ljudet h. RUDBECK Atl. 4: 95 (1702). HOF Skrifs. 84 (1753). H är ett s. k. tonlöst ljud. BJÖRLING Klangf. 92 (1880). BERGROTH SvUttL 36 (1924).

[H 3]

3) i symbolisk anv., för att beteckna ngt ss. det åttonde i ordningen. Paragraf 3, moment h. På thet bladhet H. 1. I then Book wij handle om. Förnimmer man at (osv.). OMARTINI Bew. H 2 b (1604).

[H 4]

4) mus. om ton o. d.

[H 4.a]

[med avs. på uppkomsten av denna anv. jfr språkprovet från

1929 nedan] sjunde tonen i den normala, med c börjande diatoniska skalan, tonen h; jfr SI i motsv. anv.; äv. om nottecken som utmärker l. sträng, tangent, orgelpipa o. d. som angiver tonen h. Subkontra h ([specialtecken_musik] l. H₂), kontra h ([specialtecken_musik] l. H₁), grova h (H), ostrukna h (h), ettstrukna h (h l. h¹) osv. LONDÉE Kellner 8 (1739). I de gamla normalskalorna A, B, C, D, E, F, G, A och D, E, F, G, A, B, C, D betyder B .. just den nuv. tonen H. I notskriften betecknades då de nuv. H och B med tecknen [specialtecken_musik] (b quadratum) och [specialtecken_musik] (b rotundum); vid hastig och slarvig avskrivning skrevs [specialtecken_musik] ofta [specialtecken_musik] och lästes till sist som H. SvUppslB 2: 1009 (1929).

[H 4.b]

b) om tonart som har h till grundton. ENVALLSSON MusLex. (1802). Det går i h. BJÖRKMAN (1889). – särsk. i uttr. H dur, H moll (ofta skrivna h-dur, h-moll, stundom äv. uttalade hå3~d²r, hå3~mol². En sonat i, förr äv. ur H moll. MECKLIN BegTonk. 17 (1802). CEIJER Brev 103 (1811). Den inledande sonaten i h-moll. PT 1912, nr 241 A, s. 3.

Ssgr (3)

– H-ARK(ET). vid paginering i äldre skrifter.

– (1) H-BALK. tekn. järnbalk som i genomskärning har formen av ett H. STENFELT (1920).

– (3) H-BONDE. spelt. i schack: bonde som befinner sig på ngn ruta i h-linjen. WIGFORSS Schack 200 (1923).

– H-DUR, se H 4 b.

– (1) H-GENUS. (enst.) språkv. föreslagen benämning på genus som tillkommer sådana sbst. om vilka pron. han l. hon kan brukas, personligt genus. EHTEGNÉR i 3SAH 6: 380 (1891).

– (1) H-HAKE. hovbesl. till skärpning av hovbeslag använd hake som har form av ett H. De mest bekanta (skruvhakarna) torde vara H-hakar, vinkelhakar och hålkälhakar. BERGMAN Hofbesl. 75 (1905).

– (1) H-JÄRN. tekn. jfr -BALK. ZIDBÄCK (1890).

– (3) H-LINJE(N). spelt. å schackbräde, om den åttonde vertikala rutraden, räknat från vit spelares vänstra sida.

– (2) H-LJUD. språkv. AURÉN Ljudl. 27 (1869).

– H-MOLL, se H 4 b.

– H-MOLL(S)-SYMFONI. mus. Pop VetAfh. 32: 21 (1909).

– (2) H-RUNA(N).

– (4) H-STRÄNG, r. l. m. mus. sträng som angiver tonen h. BJÖRKMAN (1889).