HANFOT ha³n~fω²t, i sht förr äv. HANEFOT ha³ne~, sbst.², r. l. m.; best. -en; pl. -fötter ~föt²er. ( han-c. 1700 osv. hand- 1773–1856. hane- 1730–1913)

[liksom d. hanefod efter nt. l. holl. hanepoot, av hane resp. haan (se HANE, sbst.¹) o. poot (se FOT); namnet givet på grund av likheten med en tuppfot]

[HANFOT 0]

sjöt. benämning på den anordning för upphängning, hissning o. d. som uppkommer, då vid midten (l. i bukten) av ett tåg (l. en kätting), vars ändar äro fästa på visst avstånd från varandra, ett annat tåg (rörligt) fastgöres, i vilket upphängningen sker resp. dragkraften anbringas; äv. allmännare, om två (l. flera) tåg (kättingar) som bilda vinkel med varandra; äv. abstr. om förhållandet att vara anordnad på dylikt sätt. Ankra i hanfot, förtöja i hanfot. DECKER (c. 1700) hos OXE Vitt. 49. Mesans Hanefoot eller Uphalare. RAJALIN Skiepzb. 171 (1730). Tågen komma i hanfot. PIHLSTRÖM SkeppAflöpn. 1: 357 (1796). UB 7: 457 (1875). Ankra i banfot, är att ankra med två ankare, som äro så spridda, att kättingarna bilda banfot. Brukas: då man har litet svajrum. STENFELT 18 (1920).

Ssgr(sjöt.):

– HANFOTS-FÖRTÖJNING. om förtöjning som sker hanfotsvis. SDS 1924, nr 66, s. 12. -VIS, adv. i hanfot. Man (kan) förtöja sig med ankaret förut och kablar enkelt eller hanfotsvis akterut i land. ROSWALL Skeppsm. 1: 146 (1803).