HANS ha⁴ns l. (i sht i södra Sv.) han⁴s, förr äv. (i bet. 2) HANSE, i bet. 1 m. (se vidare SANKT HANS), i bet. 3 m. l. r.; best. -an; pl. (i bet. 2 o. 3) -ar (BRAHE Kr. 47 (c. 1585) osv.) ((† -er BtFinlH 3: 128 (1541), Fosz 395 (1621: Pockhanser)). (han(n)s(s) (hantz) 1527 osv. hans(s)e 1648–1896) Hans (kortform till Johannes); i sv. sannol. lån från d. l. t., jfr dock NOREEN VS 3: 438; sidoformen hansa torde vara sekundärt bildad till pl. hansar l. hanser] 1) manligt personnamn; jfr, uttr. heta Hans. Det är inte sagdt att den alltid är dum, som heter Hans. SvOrdspråksb. 26 (1865) . – särsk. i förb. o. uttr. med överförd bet. (jfr HJELMQVIST Förnamn 102 ff. (1903)). a) i förb. sankt Hans, se SANKT. b) (†) i uttr. Hans i källaren, barnet i moderlivet. Det lilla, som du kallar Hans uti källaren, ville Gud hjälpa väl här till världen och låta det få dop och kristendom. AFORBUS (1640) hos TEGNÉR SvBild. 89. c) (†; se dock d β') i förb. o. uttr. som innehålla mer l. mindre nedsättande personbeteckningar. Bleff öffnarst widh bordet satt Juncker Hans, och kalladhes Rosenbladh och hierta korn. TJOHANNIS Fästn. O 2 a 1604; om en på ett prålande sätt uppträdande person, "gunstig herrn"). Hans Skenck haffuer Gunst til Hoffua. SCHRODERUS Waldt 57 1616; om person som giver mutor) . Eliest heter tu wist Hans Lappe, / Och most bära Narre kappe. Fosz 93 (1621; om enfaldig person, narr.)

[jfr t. Hans lappe]

. Hur har du kunnat bli en slik Hans Smulgråt? FAHLCRANTZ 7: 186 (c. 1895, 1866; om snål person). Jag (kapten Rosenberg) är just en Hans-Narr, som ibland ej vet om jag befinner mig i himlen, på vatten eller land. CARLÉN Rosen 377 (1842) – – särsk.

[HANS 1.c.α]

α) i uttr. mäster Hans. α')

[efter t. meister Hans; jfr d. mester Hans]

benämning på bödeln, skarprättaren. Antwarde Öffwerheeten enn sådan boffwe, eller then rätte Mästaren som heeter Mäster Hans. Ernhoffer Ench. 7 b (1591). ALAURENTII Fischer 310 (1618). Derföre är Mäster Hans en ganska nyttig, och derhos en barmhertig man; ty han håller styr på skälmen. BORG Luther 2: 219 (1753). β') (i Finl., numera knappast br.) skämtsam benämning på karbasen; jfr mäster Erik (se ERIK 3). Mäster Hans var .. en ansenlig karbas af flätad rotting. TOPELIUS Fält. I: 186 (1859). γ') om skräddare. Jag har .. lust at se, hvad kläder the ther bära? / Om theras Mäster Hans kan efter mode skära? KOLMODIN QvSp. 1: 117 (1792). β) i uttr. Hans Matsson, eufemistisk benämning på djävulen. EHRENSTRÖM Öfverd. 29 (1799). Må Hans Mattsson (dvs. tusan må) lengre gå, och så sin ungdom spilla. HAMMARBERG Herdinn. 4 (1741). γ) i uttr. Hans med den röda munnen o. Hans röd, personifierande benämning på pänningen o. d. TJOHANNIS Fästn. Q 4 a (1604). Hans Rödh lät fölia tigh heem med skäncker, / Han är en vthbundigh godh Gesell. Fosz 486 1621; om mutor; nt. orig.: Hansz schencken). δ) i förb. Hans vurst, se HANSVURST. 2) ss. personbetecknande appellativum, vanl. med förklenande innebörd. jfr GÄSTABUDS-, KLUMP-, KONST-, LUMP-, POCK-, PRÅL-, SKRIK-, SKRÄVEL-, SLARV-, SMAL-, SNÅL-HANS m. fl. – särsk. a) (†) nästan bl. i förb. med ett föregående adj., benämning på hög o. mäktig (ofta äv. övermodig) man; kaxe; i pl. stundom: stormännen; ofta i uttr. stora l. grote hansar l. hanser. Kunde han (dvs. Paulus Eliæ) thz .. beuisa mz sannindenne, .. wore han en mecte hansz. OPETRI PEliæ a 2 a (1527). Bern van Melen och flere the grotte hansser wore alle the Lybske bewogne. SVARTG1 77 (1561). Szå motta tå Bollenäs men (dvs. män) the modige Hansser krypa tilI krytze. Därs. 141. Göra sig til store Hans (dvs. spela översittare). VDAkt. 1781, nr 588. jfr GROTT-, STOR-HANS. b) (†) upptågsmakare, "fyr". Ruus heeter han; är en lustigh i laag, tijdkorteligh Hansze. STIERNHIELM Herc. 47 (1648, 1668) 3) (t) tax. DALIN Vitt. II. 6: 156 (1752). Hansen är medelst sina låga, men därjemte merendels krokuga ben, skild från andra Hundar. BRUMMER 70 (1789). UB 3: 470 (1873).