HARANG haraŋ⁴, r. l. f.; best. -en; pl. -er. ( -ang 1792 osv. -angue 1680– 1793) [liksom d. harang av fr. harangue, av ffr. harengue, motsv. it. ar(r)inga, sp. arenga, mlat. harenga (arenga), församling, tal; jfr it. ar(r)ingo, rännarbana, talarplats; ordet går tillbaka på germ. hring- (se
RING), ring, krets, församling; jfr
RANG – jfr
HARANGERA]
[HARANG 1]
1) (
numera föga br.)
högtidligt tal (i sht hälsnings- l. hyllningstal) inför en församling l. högt uppsatt person l. över huvud till ngn som hyllas under mer l. mindre solenna former; ofta i förb. hålla en harang o. d. SPEGEL Dagl. 109 (
1680).
BELLMAN 3: 178 (
1790).
Konungen måste (på genomresan) i Städerne Engelholm och Laholm höra många Haranguer. DA 1793, nr
171,
s. 1. Få en harang af akademiens president. DE
GEER Minn. 2: 132 1892;
om pristagare i Sv. akad.).
[HARANG 2]
2) (
vard.)
frasrikt o. uppstyltat, men innehållsfattigt tal; låugrandigt o. svamlande yttrande (i tal l. skrift); ordsvammel; grann o. svarvad fras; floskel; ramsa; ofta i förb. (hålla) en lång harang l. långa haranger. VDAkt. 1781,
nr 288.
Hålla långa haranger öfver ngt. MEURMAN (
1846).
Frey 1850,
s. 326.
ÖDMAN VårD 1: 39 (
1884,
1887)
Den äldre av officerarne svor en lång harang. LIEBERATH Knekt. 168 (
1914).