HALT hal⁴t, sbst.², r. (m. MÖLLER (1790), LoW 1911; jämte r.); f. LIND (1749), DÄHNERT (1784)), stundom n. (KFÅb. 1912, s. 330 (1700), HALLSTRÖM VilsnF 21 (1894), JOHANSSON RödaHuv. 1: 53 (1917)); best. -en, ss. n. -et; pl. -er ³² [liksom ä. dan. o. eng.
halt, fr.
halte, av t.
halt (etymologiskt samma ord som
HALT, sbst.¹) i bet.: uppehåll. – jfr
ANHALT]
[HALT.sbst2 0]
eg. mil. (o. gymn.) i fråga om marscherande soldat l. avdelning: (kort) avbrott i l. uppehåll (på stället) under marsch; ofta allmännare: uppehåll l. rast som man gör under en vandring l. på en resa o. d.; äv. i fråga om djur, stundom äv. vagn l. annat fortskaffningsmedel; särsk. i uttr. göra halt, stanna, avbryta marschen l. färden osv. Sedan .. mareherade wij till Norköping 9/4 mijhl men giorde et litet hallt wed Åby. KFÅb. 1912 s. 330 (
1700).
Vid Venta nueva .. gjorde vi (resande) en liten halt och undersökte vår matsäck. KRÆMER Span. 41 (
1860).
Under marschen tillkommer stabs-officern att bestämma halter, marschtakter och raster. SYLVAN Vial 1: 264 (
1863).
Plötsligt gör ångaren halt och befinner sig nere i en sluss. HALLSTRÖM Skepn. 256 (
1910). – särsk.
[HALT.sbst2 .a]
a) i uttr. göra halt och front, göra halt med vändning åt fienden l. eljest den sida dit uppmärksamheten skall riktas; jfr FRONT 2 b. Halt och front gjordes midt i skogen flera gånger. KrigsmSH 1798,
s. 30.
Hvar man går fram, när han kallas, gör halt och front framför mönsterbordet och fortsätter, så snart nästa namn uppläses. WRANGEL SvFlBok 308 (
1898).
[HALT.sbst2 .b]
b) ridk. övergång från rörelse (framåt, bakåt l. sidvärts) till stillastående; äv. (numera knappast br.) i uttr. halv halt, halvhalt. Gif tekn til half halt. UNGERN-STERNBERG Bourgelat 102 (
1752). Halt
(bör) commenderas så i tid at den tvära halten ej behöfs.
KrigsmSH 1798,
s. 185.
Ridl 1930, mom.
263. jfr
HALV-,
TVÄR-HALT.
[HALT.sbst2 .c]
c) jäg. om i avjagningsplan för drevjakt på förhand bestämd plats där drevet skall stanna för att vila o. göra rättning. GREIFF Jagt 27 (
1821).
Skogvakt. 1893,
s. 248.
[HALT.sbst2 .d]
d) i överförd o. bildl. anv. i uttr. göra halt, stanna, hejda sig; föri äv.: avbryta en värksamhet o. d. LAGERSTRÖM Tart. 77 (
1730).
(Målaren) gjorde .. halt i rifningen (av färgen). ALMQVIST Mål. 58 (
1840).
(Guds) kärlek .. gör (icke) halt vid döden. AULÉN AllmTron 161 (
1923).
Den omvälvande tiden har här fått göra halt. BÖÖK ResSv. 105 (
1924).
Ssgr –
HALT-PUNKT.
[efter t. haltepunkt]
(
i Finl.)
anhaltsstation, hållplats (vid järnväg o. d.). TT 1880,
s. 126.
Om haltpunkterna för offentliga åkdon och riddjur. PALMBERG Hels. 21 (
1889).
Tåget stannade vid stationer och haltpunkter. FORSSMAN Gret. 138 (
1897).
–
HALT-SPÅR jäg. Haltspår: Ett spår tydligen utvisande, att djuret stannat, spejande eller lyssnande. BiblJäg. 4: 288 (
1897).
–
HALT-TECKEN. (
†)
paustecken. De 2:ne sista (tecknen i ett visst telegrafsystem) äro så otydliga, at de blott kunna användas såsom halt- och slut-tecken. KrigVAH 1836,
s. 74.
Avledn. –
HALTA ,
v.¹ (
tillf.)
göra halt. Han haltade genast. STRÖMBERG Tjuvp. 93 (
1916).