HATTMAKARE hat³~ma²kare, n.(||ig.); best. -en, äv. -n; pl. ==. ( hatt- 1550 osv. hatta- 1548–1668. hatte- 1552–1834) [jfr d.
hatmager, holl.
hoedenmaker, t.
hutmacher; av
HATT o. -MAKARE]
[HATTMAKARE 0]
person som yrkesmässigt förfärdigar hattar; i sht i fråga om ä. förh.; jfr HATT-FABRIKÖR. SthmTb. 7/5 1548 (titel).
EkonS 2:40 (
1894).
Ssgr –
HATTMAKAR-GESÄLL l.
HATTMAKARE-GESÄLL. (
i sht förr)
boupptSthm 16/11 1676.
–
HATTMAKAR-KRATS.
( hatte- 1640 (: Hattemaker kratzer, pl.)) (förr)
krats som användes av hattmakare. OxBr. 11:747 (
1640).
–
HATTMAKAR-LIM. (
i fackspr.)
ett slags lim ("pariserlim") som användes vid tillvärkninga av hattar. 2UB 8:581 (
1900).
–
HATTMAKAR-LÄRA,
r. l. f. (
i sht förr)
En 17 års Yngling .. åstundar komma i Sadelmakare- Färgareeller Hattmakarelära. DA 1808,
nr 4, s. 7.
–
HATTMAKAR-NÅL. (
i fackspr.)
ett slags lång, grov nål som användes vid tillvärkning av hattar; jfr HATTNÅL 3. WIKFORSS 1:868 (
1804).
Hattmakarenålar 2 till 3 tum, med rund treäggad eller trekantig spets, och långt, kort eller rundt öga. ALMROTH Karmarsch 586 (
1839).
–
HATTMAKAR-SKRÅ,
n. (
förr)
WIKFORSS 1:868 (
1804).
–
HATTMAKAR-ÄMBETE ~⁰²⁰, äv. ~²⁰⁰. (förr)
hattmakarskrå. SthmTb. 7/5 (
1589).
Hattmakareämbetet fanns (i Karlskrona) (1735). ANDERSON Stadsl. 31 (
1912).
Avledn. –
HATTMAKERI ¹⁰⁰⁴, n. hattmakares yrke;äv. konkret, om hattmakares värkstad o. d.; i fråga om nuvarande förh. särsk. om industrigren som sysslar med tillvärkning av hattar. RARP 4:242 (
1649).
D. 4 Julii besågs Hattmakeriet. Björnståhl Resa 4:203 (
1782).
SFS (
1893,
nr 101, s. 2. -
-HATTMAKERSKA, f. (
numera knappast br.)
hustru till l. änka efter en hattmakare. SCHULTZE Ordb. 2952 (
c. 1755).
ÖSTERGREN (
1926).