HED he⁴d, r. l. f. (m. SAHLSTEDT (1757), ÖoL (1852)); best. -en; pl. -ar (STIERNHIELM Cup. 3 (1649, 1668) osv.) († -er SERENIUS EngÅkerm. 172 (1727: Hederna, pl.), BREMER Brev 1:7 (824)). (hee c. 1620. hedd- 1751 (: Hedden-blomster). he(e)d(h) 1541 osv. hejd- 1751 (: Hejden -blommor) -1914 (: Hejdenblomma). heydh 1621. Den gamla dat.- o. ack.-formen på -e föfekommer hos SIGFRIDI E 8 a (1619), Visb. 1:198 (c. 1620), SPEGEL ÖPar. 3 (1705), FERNOW Värmel. 252 1773; i gammal episk besvärjelse)) [fsv.
heþ, motsv. d.
hede, nor.
hei(d), isl.
heiðr, got.
haiþi, mnt.
heide, holl.
heide, fht.
heida, t.
heide, feng.
hǣþ, eng.
heath, hed, slättmark osv. (i ä. d., holl., t. o. feng. äv. om typiska hedväxter, ss. ljung m. fl.); av germ.
haiþiō, ieur.
koitā; jfr fkymr.
coit, skog, samt ssgsleden
cetum i vissa gall.lat. ortnamn (
Ceto-briga, Eto-cetum). Jfr
HEDEN, adj.,
HEJDERIDARE]
jfr
BJÖRK-,
EXERCIS-,
FJÄLL-,
GRUS-,
LINGON-,
LJUNG-,
MO-,
MOSS-,
SKOGS-,
TALL-HED m. fl.
[HED 1]
1) vidsträckt, öppet liggande, mer l. mindre jämn, skoglös samt öde o. oftast ofruktbar (ljungbevuxen) mark; stundom: fält, (gräsbevuxen) slätt o. d. 2 Krön. 28: 18 (
Bib. 1541;
öv. 1790: slättbygden;
Bib. 1917: lågland). Iagh kom på en grön Heedh widh.
SIGFRIDI A 2 a (
1619).
Där (dvs. i Northumberland) som tilförende voro de skarpaste Hedar och Måsar, äro nu de härligaste Ängar. SERENIUS Eng Åkerm. 172 (
1727).
Det tassar, det braskar öfver sten och stock, / Och trollena träda på heden. GEIJER I 3:287 (
1815); jfr
2. (
Han) vilsegick på ljungbevuxna heden. BEMALMSTRÖM
6:35 (
1839).
Vi skulle älska vårt Sverige, om det vore kargt som heden. EH TEGNÉR i 3 SAH 5:17 (
1890). – särsk. (
i vissa trakter,
vard.)
: exercished. REUTERSVÄRD KronobgHed 145 (
1923).
[HED 2]
2) [jfr motsv. anv. i sv. dial. samt av mnt. (o. t.) heide. – Jfr
B HESSELMAN i
NoB 1930, s.
1 ff.] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skogsmark; skog.
Dauid bleff vthi then öknen Siph j hedhenne. 1 Sam. 23: 15 (Bib. 1541;
Vulg.: in deserto Ziph in silva; LUTHER: jnn der Heide).
SCHENBERG 81739). Till venster, bland granars mossiga hed, / Den vägen man rundad ser.
BELLMAN 3:272 (
1790).
jfr: På Hambrunge hedhen .. stodh ett kappal. BUREUS Suml. 49 (
c. 1600).
Ssgr (till
1):
A
:
–
HED-BI,
n. ( hed- 1886 osv. hede- 1878) biodl. benämning på (individ av) en från Tyskland (företrädesvis från Lünburgerheden) härstammande, svärmlysten biras.
DAHM Biet 23 (
1878).
Ymer 1921,
s. 258.
–
HED-BLOMMA,
r. l. f. ( hed- 1659 osv. hejden- 1751–1914) på hedar växande blomma; särsk. (numera bl. i vissa trakter av Skåne, starkt bygdemålsfärgat): örten Heliochrysum arenarium (Lin.) Moench, hedblomster. FRANCKENIUS Spec. A 3 a (1659). Hejden-blommor .. rökte folket sig med uti bröstvärk. LINNÉ Sk. 156 (
1751).
LYTTKENS Växtn. 1622 (
1914).
–
HED-BLOMSTER.
( hed- 1804 osv. hede- 1865–1927. hed(d)en- 1751–1891) [jfr d. hedeblomst]
hedblomma; särsk. bot. den på sandhedar växande örten Heliochrysum arenarium (Lin.) Moench; jfr -ETERNELL. LINNÉ Sk. 84 (
1751).
KROK o. ALMQUIST Fl. 1:10 (
1883).
–
HED-BO,
m.äööåig. [jfr d. hedebo]
inbyggare i en hedtrakt. OoB 1892,
s. 256.
Fornv. 1920,
s. 39.
–
HED-ETERNELL bot. örten Heliochrysum arenarium (Lin.) Moench, hedblomster. NEUMAN o. AHLFVENGREN Fl. 29 (1901). LYTTKENS Växtn. 47 (
1904).
–
HED-FLORA.
jfr FLORA 3.
–
HED-FÅR.
[jfr t. heideschaf]
(
i sht i fackspr.)
om får som leva på hedar; särsk. om (individ av) den småväxta fårras som lever på Lünebrugerheden. SYNNERBERG (
1815).
LAHT 1912,
s. 64.
–
HED-GINST.
( hed- 1910. hede- 1757) [HED-GINST.ssg 1]
1) (
†)
örten Genista tinctoria Lin., färgginst. SERENIUS Iiii 4 b (
1757: hede-gnist (
felaktigt för -finst)).
[HED-GINST.ssg 2]
2) (mindre br.)
bot. örten
Genista anglica Lin., engelsk ginst, brittginst.
LYTTKENS Växtn. 724 (
1910).
–
HED-GRÄS.
( hed- 1897 osv. hede- 1743–1807) [HED-GRÄS.ssg 1]
1) på hedmarker växande (art av) gräs. ROSENIUS Naturst. 30 (
1897).
[HED-GRÄS.ssg 2]
2) †
== -MOSSA. VetAH 1743,
s. 308. Vårt kåsteliga och ganska nyttiga Hedegräs.
HdlCollmed. 5/12 (
1745).
MÖLLER (
1790,
1807;
med hänv. till hedemossa).
–
HED-LAND.
(hed – 1806 osv. hede- 1835) EconA 1807, juli
s. 37 (
1806).
Sveriges största hedland, Sunnerbo härad. AGARDH (o. LJUNGBERG) I. 2: 247 (
1853).
–
HED-LANDSKAP ~⁰² l. ~²⁰.
–
HED-LAV.
( hed- 1798 osv. hede- 1794–c. 1870) på hedmark växande lav(art); särsk. (numera mindre br.) bot. Lavarten Cetraria islandica (Lin.) Ach., islandslav; jfr -GRÄS 2, -MOSSA. VetAH 1794, s. 16. LINDGREN Läkem. (1902, 1919)
–
HED-LJUNG.
( hed- 1905 osv. hede- 1855–c. 1870) (föga br.)
bot. halvbusken Calluna vulgaris (Lin.) Hull, ljung. DALIN 2: 766 (
1855).
LYTTKENS Växtn. 427 (
1906).
–
HED-MARK.
( hed- 1541 osv. hede- 1614–1865) [y. fsv. hedhmark]
Jes. 51: 3 (Bib. 1541).
2NF 32:211 (
1921).
–
HED-MOSSA.
( hed- 1746–1919. hede- 1744–c. 1870) (numera föga br.)
lavarten Cetraria islandica (Lin.) Ach., islandslav; jfr -LAV. LINNÉ i
VetAH 1744,
s. 180.
LINDGREN Läkem. (
1902,
1919)
–
HED-SNÄCKA.
zool. benämning på vissa arter av släktet Helix Lin. Strimmig hedsnäcka, Helix striata Müll.; vit hedsnäcka, Helix candicans Ziegl. FoFl. 1910,
s. 171.
Därs. 1912,
s. 191.
–
HED-VÄXT.
i sht bot. BREMER G Verld 5:68 (
1862).
BotN 1868,
s. 160.
Ljung, klockljung, odon, tranbär, krypvide m. fl. så kallade hedväxter. JUHLIN-DANNFELT 140 (1886). TLandtm 1897,
s. 885.
B
(
numera knappast br.):
–
HEDE-KORN.
( heide-) (
†)
halvbusken Calluna vulgaris (Lin.) Hull, ljung? Linc. (
1640;
under sisara).
C
(i starkt bygdemålsfärgat spr.): HEDENl.
–
HEJDEN-BLOMSTER he³den~ resp. äH⁰åäj³den~, se A.
Avledn. –
HEDNING ,
sbst.¹ m. l. r. (
†)
till 1: benämning på hare som lever i hedmark. NILSSON Fauna 1:429 (
1847).