HEDNING he³dniŋ², sbst.², förr äv.
HEDNINGE,
m.||ig.; best. -en; pl. -ar ((†) -er Mat. 6: 7 (NT 1526: -ena, best.), UrkFinlÖ I. 1: 100 (1597). -a RUNIUS Dud. 3: 16 (c. 1698)). ( hed- 1521 osv. he- 1597. -ning 1526 osv. -ninge 1526–1760. -ninger, sg. 1544) [jfr fsv. heþninge (äv. hedhninger), d. hedning; avledn. till HEDEN, adj.]
[HEDNING 1]
1) person som bekänner sig till l. lever efter en annan religion än den kristna (l. judiska l. mohammedanska); i sht om individ tillhörande ett folk med primitiv religion; i Gamla testamentet i sht om individ av annan stam än den judiska; äv. (ss. uttr. för intolerans) användt ss. beteckning för person av annan (kristen) bekännelse än den talandes, förr ofta liktydigt med: kättare. Leva som en hedning, förr äv. gå som en hedning, (
i sht förr)
om person som icke besöker kyrkan o. icke begagnar dess nådemedel. Hedninganar som icke haffna laghen göra doch aff naturen thet laghen inneholla. Rom. 2: 14 (
NT 1526).
Trådz och trådz att the skole göra någen hedninga eller kettare vtaf migh i thetta åår. SVART G1 129 1561;
yttrat av Ture Jönsson vid Västerås riksdag). (
De) som aldrigh eller ganska fåå resor om åhret komma til Kyrkio och ther medh leffwa som hedningar.
KOF 1: 378 (
c. 1618).
Dhe wijse Hedningar. JREENSTIERNA (1687) hos COLUMBUS BiblW a 3 a (om antikens filosofer). GADELIUS Tro 2: 126 (
1913).
AXELSON Warneck Evang. 7 (
1918). – särsk.
[HEDNING 1.a]
a) (
i sht vard.)
oeg., om (kristen) person som i tro o. leverne icke känner sig bunden av det (i kristendomen) hävdvunna, fritänkare. Han är en (gammal) hedning, en (gammal) fritänkare o. d. Herr prosten talte: "Döbeln är en hedning, / Förtappad är han evigt om han dör ..". RUNEBERG 2: 110 (
1848).
Jag vet, att jag är en hedning, men jag vill inte, att mina barn skola vara det. NORDSTRÖM Borg. 125 (
1909).
[HEDNING 1.b]
b) (i religiöst spr.) bildl. i uttr. (den gamla) hedningen vårt hjärta o. d. Den farligaste fienden, den gamle Hedningen i vårt eget hjerta. TEGNÉR (WB) 6: 317 (1830). RUDIN OrdUngd. 3: 6 (
1903).
[HEDNING 1.c]
c) i vissa sammanställningar, ss. turkar och hedningar o. d., förr äv. hedning och hund o. d.; nästan alltid med föraktfull bibet., om (individer av) ociviliserade l. halvciviliserade folk. G1R I: 24 (1521). Leffwa, såsom en Hedninge och Hund. L. PAULINUS GOTHUS Pest. 122 a (
1623).
Judar, Turckar, Morianer och Hedningar, som här i Rijket inkomma, skola .. befordras til Doop och Christendom. Kyrkol. 3: 10 (
1686).
Till turk och hedning nu färden bar. SNOILSKY 2: 76 1881;
om K. XII:s färd till Turkiet).
[HEDNING 1.d]
d) (
vard.)
bildl. med tanke på (den hedniske) vilden såsom barbarisk o. hänsynslös i sitt uppträdande. Fara fram som en hedning, väsnas som en hedning o. d. NORDFORSS (
1805).
Men rid som en hedning. TOPELIUS Vint. I. 1: 24 (
1863,
1880)
FRÖDING Guit. 21 (
1891).
[HEDNING 2]
2) (i fråga om ä. folkliga föreställningar) om odöpt barn; jfr HEDEN adj. 2. LPETRI Exorc. A
3 a (
1562).
Varje natt skall ljus brinna i rummet, så länge det finnes en hedning därinne. EWIGSTRÖM (c. 1900) i Landsm. VIII. 3: 384.
[HEDNING 3]
3) (i fråga om ä. folkliga föreställningar) om barnaföderska som icke blivit kyrktagen; jfr HEDEN adj. 3. Fatab. 1908,
s. 214.
[HEDNING 4]
4) om person som icke åtnjutit kristendomsundervisning; i ssgn HEDNING-SKOLA. [HEDNING 5]
5) i benämning på sak l. bruk som tillhör en längesedan förgången (hednisk) tid; ss. förled i ssgr.
Ssgr A
– (
1)
HEDNING-KRISTEN,
sbst. o. adj. i sht
rel.-hist. o.
miss.-hist. hednakristen. Snart bildades äfven hedningchristna församlingar af Paulus, "hedningarnes Apostel".
CORNELIUS LbKyrkoh. 2 (
1860).
3NF (
1928).
– (
4)
HEDNING-SKOLA,
r. l. f. pedag. (i fråga om ä. förh. i nordligaste Sv.) av präst hållen skola i vilken undervisning i innanläsning o. kristendomskunskap ss. förberedelse för konfirmation meddelades åt överåriga personer som tidigare icke åtnjutit skolundervisning. DN 1896,
nr 9454, s. 2.
B
(utom i fråga om ä. förhållanden o. folkliga föreställningar bl. i ssgrna
-BARN, -LAND): (1)
– (
5)
HEDNINGA-BLÄSTER.
( hedninga- 1873–1911. hedninge- 1791–1903) (i fråga om ä. förhållanden) folklig benämning på primitiv metod att i små gropar med tillhjälp av handbälgar smälta myrmalm; jfr OSMUNDSSMIDE. GARNEY Masmäst. 4 (
1791).
SvH 1: 270 (
1903).
– (
2)
HEDNINGA-HUD.
( hedninga- 1849–1852. hedninge- 1771–1779) [jfr liknande anv. i sv. o. nor. dial.]
(i fråga om ä. folkliga föreställningar) benämning på en hos nyfödda barn förefintlig, fuktig hudbeläggning, vilken så småningom skrumpnar o. fjällas av. ROSENSTEIN BarnSjukd. 14 (
1771).
DYBECK Runa 1849,
s. 32.
DALIN 1852.
– (
2)
HEDNINGA-HÅR.
(i fråga om ä. folkliga föreställningar) benämning på det första, så småningom avfallande håret på ett nyfödt barn. DYBECK Runa 1849,
s. 32.
– (
1)
HEDNINGA-LAND.
(i vittert spr.) hednaland. HEDBERG Bröll. 26 (
1865).
ÅSBRINK ÖNorrl. 85 (
1917).
– (
5)
HEDNINGA-SMIDE.
folklig benämning på förhistorisk järntillvärkning i Sverige. RÄÄF Ydre 1: 12 (
1856).
2UB 5: 310 (
1902).
– (
1)
HEDNINGA-TID.
( hedninga- 1789–1835. hedninge- 1723) (
†)
hednisk forntid, hednatid. TISELIUS Vätter 1: 23 (
1723).
BREMER Nina 456 (
1835).
C
(numera bl. i folkligt spr. i vissa trakter):
D
(
†):
– (
5)
HEDNINGS-LAG,
m. lag från hednatiden, gammal lag? Thervthöffuer så bleff och emoot samme Gisler .. och emoot all Hedningz lagh .. troo och loffue brutin. G1R 18: 265 (
1547).
Avledn. –
HEDNINGDOM ,
r. l. m. ( hedning- 1605–1725. hedninga- c. 1618. hedninge- 1680) (
†)
till 1. [HEDNINGDOM.avl 1]
1) hednisk religion; hednisk tid. The hadhe Hedningdomen och Judedomen öffuergiffuit. PJANGERMANNUS PMagni B
2 a (
1605).
MÜNCHENBERG Scriver Får. 58 (1725). [HEDNINGDOM.avl 2]
2) sammanfattande, om de hedniska folken. EMPORAGRIUS Cat. Q 4 b (
1669).