HEJA häj³a², v.³ -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr HEJARE sbst.¹ [efter holl. (mholl.) heien, slå ned, påla ned; av ovisst urspr.]
[HEJA.v3 1]
1) (
i sht i fackspr.)
låta en hejare (upprepade ggr) falla på ett föremål (ofta en påle l. dyl.). Den gjutna järncylindern (sänktes) medelst muddring och hejning. 2UB 1: 517 (
1898).
[HEJA.v3 2]
2) tekn. bearbeta (ett föremål av metall) med hejare l. fallhammare; medelst dyl. bearbetning forma, åstadkomma l. tillvärka (ngt). JernkA 1869,
s. 175.
Valsad eller hejad ketting. TT 1889,
s. 193.
MeddTeknskSthm 1895,
s. 24.
3NF 9: 767 (
1928).
Särsk. förb. –
HEJA NED ¹⁰ ⁴ l. NER ⁴. till 1: (
i fackspr.)
driva ned (med hejare). Heja ned en påle. BJÖRKMAN (
1889).
–
HEJA SÖNDER ¹⁰ ⁴⁰. (i fackspr.)
till 2: (med hejare) slå sönder. JernkA 1886,
s. 162.
Därs. 1903,
s. 511.
Ssgr:(
2)
–
HEJ-SMED.
tekn. person som i en värkstad l. fabrik värkställer hejning; jfr HEJAR-SMED. SD 1912,
nr 2, s. 14.