HARSKA har³ska², v., förr äv. HÄRSKA, v.¹ -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING. ( har(r)ska BRAHE Oec. 32 (1581) osv. härska VDAkt. 1681, nr 48, KNORRING Skizz. I. 1: 74 (1841))

[sv. dial. harska (sig), härska (sig); av ljudhärmande urspr.; jfr HARKA v.², HARKLA, v.², o. HARSKLA]

[HARSKA 0]

(ngt vard., mindre br.) refl. l. intr.: harkla sig. Icke heller kunde .. (E. XIV) lijda, at någon uthi hans Närwaro ströök sig om Munnen, harskade och spottade (osv.). BRAHE Oec. 32 (1581). (Jag) gjorde .. några förberedande harskningar och yttrade derpå högtidligt följande. ÖDMAN UngdM 1: 148 (1874, 1881) Han harskade sig ett par gånger. LAGERLÖF Kejs. 116 (1914). ÖSTERGREN (1926). Anm. I samma bet. som harska uppgiva SAHLSTEDT (1773) o. flera följande lexikografer t. o. m. MÖLLER (1807) en form harskna, vilken emellertid torde vara konstruerad ur vbalsbst. harskning.