© Svenska Akademien. SAOB spalt: H479; tryckår: 1930
(Observera att webbversionen av SAOB inte är slutkorrigerad (senaste uppdatering: 31/8 2010). Text i rött är tillägg till den ursprungliga tryckta texten, t.ex. moderniserade stavningformer av uppslagsorden.)
HARTS har⁴ts, n. (LIND (1749) osv.), äv. r. (l. m.) (TISELIUS Vätter 2: 56 (1730), KNÖPPEL SvRidd. 55 (1912)); best. -et, ss. r. (l. m.) -en; pl. (i bet.: olika slag av harts) -er ³². (harts (hartz, harz) SthmStadsord. 1: 83 (1640) osv. hars IHRE (1769), Landsm. VII. 2: 10 (c. 1820))
[av t., fht. harz, kåda, harts, motsv. mnt. hart, hars, mnl. o. holl. hars, o. besläktat med fht. harzuh, harts, beck, harzol, beck; av omtvistat urspr.; jfr HARTA sbst. o. v., samt HARPIX. – Jfr BLY-HARTS]
[HARTS 0]
urspr. o. eg.: kåda; numera allmännare, ss. benämning på vissa bl. a. till framställning av lack o. fernissa använda, av växter (frivilligt l. efter skärning o. d.) avsöndrade sekret utgörande kemiska blandningar som ofta stå nära l. uppträda i förening med flyktiga oljor; (i fackspr.) i fysikaliskt hänseende indelade i: mjuka hartser l. balsamer, gummi- l. slemhartser, hårda l. egentliga hartser samt fossila hartser (jfr BÄRNSTEN); i inskränktare anv. om hårda l. egentliga hartser samt om gm destillation o. d. ur balsamer (kåda, terpentin o. d.) framställt, till olika tekniska ändamål användt, renat harts (kolofonium o. d.); äv. i utvidgad anv., om hartsliknande bildningar av annat ursprung (konstgjort, "syntetiskt" harts m. m.). SthmStadsordn. 1: 53 (1640). WALLERIUS Hydrol. 76 (1748). Det generiska kännetecknet af hartz är att lösas af alkohol, men icke af vatten, och att smälta i värme, utan att förflygtigas annorlunda än genom sönderdelning. BERZELIUS Kemi 4: 440 (1827). Harts till lackning af flaskor. PrHb. 2: 344 (1887). De nativa hartserna äro amorfa, spröda, vanligen gulbruna växtsekret, som företrädesvis uppstå i bark och ved samt avsöndras genom särskilt därför byggda körtlar eller kanaler. EULER Växtk. 1: 163 (1907). – jfr ALDEHYD-, AMMONIAK-, ANIME-, BENSOE-, BETA-, BI-, BRAND-, BRYGG(AR)-, BRÄNN-, BURGUND(ER)-, BUTELJ-, CEDER-, DAMMAR-, FIOL-, FRANSOS-, GUAJACK-, GUMMI-, HÅRD-, JALAP(PA)-, KOPAL-, LEVER-, MASTIX-, MJUK-, MYRRA-, SANDARAK-, SCHÄLLACK-, SLEM-, TYROLER-, VÄXT-HARTS m. fl. – särsk.
[HARTS .a]
a) (†) i förb. elastiskt harts, kautschuk, gummi elasticum. WALLERIUS Åkerbr. 30 (1761, 1778). – jfr FJÄDER-HARTS.
[HARTS .b]
b) (numera bl. i ssgn JORD-HARTS) om egentlig l. naturlig asfalt. EKBLAD 33 (1764). Det af svärtan glänsande harts som danas i jorden. ADLERBETH Buc. 103 (1807). jfr BÄRG-, JORD-HARTS.
Ssgr
– HARTS-ALKOHOL. kem. Resinoler eller hartsalkoholer .. (dvs.) Färglösa, vanligen kristalliniska kroppar, som i hartserna förekomma dels som eterarter (resiner), dels fria. KemT 1903, s. 86.
– HARTS-ARTAD, p. adj. Iduna 3: 91 (1812).
– HARTS-ARTIG. (†) hartsartad. WÅHLIN Bastholm 155 (1791).
– HARTS-BEREDNING.
– HARTS-DOSA. (i sht förr) i sht bläckslag. JernkA 1833, s. 583. Hartsdosa, (dvs.) en med pip försedd dosa, hvari den till lödning nödiga hartsen förvaras. KLEMMING Bleckslag. (1848).
– HARTS-ELEKTRICITET.
[benämningen föranledd av att ifrågavarande slag av elektricitet först (av den franske naturforskaren
DUFAY 1734) uppmärksammades vid gnidning av harts (lack)] (äldre) benämning på negativ elektricitet; motsatt: glaselektricitet. SJÖSTÉN o. OHRLING Cavallo 1: 22 (1795). MOLL Fys. 3: 16 (1899).
– HARTS-FABRIK. SvSaml. 1: 8 (i handl. fr. 1756). EKMAN SkogstHb. 281 (1908).
– HARTS-FERNISSA, r. l. f. (väsentligen) av harts beredd fernissa. BERZELIUS Kemi 4: 486 (1827). ALMSTRÖM KemTekn. 2: 332 (1845).
– HARTS-FLÖDE. (i sht i fackspr.) utflytning av harts (ur trädstam o. d.). KINMAN Guttenberg 61 (1890).
– HARTS-GALL, r. biol. av hartsgallvecklarens larv förorsakad gallbildning å tall, väsentligen bestående av kring skottspetsarna utflytande harts; jfr GALL sbst.² ². SkogsvT 1909, Fackupps. s. 102.
– HARTS-GALL-VECKLARE, m. l. r. zool. fjäriln Retinia resinella Lin., vars larv förorsakar hartsgaller å tall. 1Brehm III. 2: 106 (1876).
– HARTS-GAS. kem. o. tekn. av harts framställd gas, förr använd för belysning. PASCH ÅrsbVetA 1830, s. 111. AHLBERG FarmT 241 (1899).
– HARTS-GÅNG, pl. -ar. bot. benämning på i vävnaderna hos vissa växter (t. ex. barrträd) förekommande, med harts fyllda gångar l. kanaler. WIKSTRÖM ÅrsbVetA 1852, s. 199. 2NF 24: 1501 (1916).
– HARTS-HALT, r.
– HARTS-KAKA. platta av harts; särsk. fys. om dylik i elektrofor använd platta. BERZELIUS Kemi 1: 53 (1808). AUERBACH (1909).
– HARTS-KALI. (föga br.) kem. (gm kokning av hartsmed kalilut framställd) hartssåpa; jfr -TVÅL. ÅKERMAN KemTechn. 2: 230 (1832). ALMSTRÖM KemTekn. 2: 307 (1845).
– HARTS-KANAL bot. hartsgång. SkogsvT 1903, s. 114.
– HARTS-KITT. tekn. av bl. a. harts beredt kitt. BERZELIUS ÅrsbVetA 1836, s. 358. 2NF 14: 167 (1910).
– HARTS-KNIV. (i sht förr) krokig, vass kniv använd vid hartstäkt; jfr -SKRAPA. VetAH 1754, s. 98. HEINRICH (1814).
– HARTS-KOKERI ¹⁰⁰⁴, ngn gg ³~⁰⁰². (i sht förr) konkret: anläggning för hartskokning. FISCHERSTRÖM Mäl. 247 (1785)
– HARTS-KOKNING. (i sht i fackspr.) destillation av kåda med överhettad vattenånga för vinnande av terpentin o. kolofonium. VetAH 1754, s. 101. ÅKERMAN KemTechn. 2: 229 (1832). NF 6: 790 (1882).
– HARTS-LACK. tekn. av harts (löst i sprit) framställt lack. AHB 113: 56 (1883).
– HARTS-LIKNANDE, p. adj.
– HARTS-LIM. tekn. av bl. a. harts beredt lim, vegetalbiliskt lim; papperslim. TT 1882, s. 94.
– HARTS-LIMMAD, p. adj. tekn. om papper o. d.: "limmad" medelst hartslim. KemT 1909, s. 72.
– HARTS-LIMNING. tekn. abstr. o. konkret; jfr -LIMMAD. TT 1877, s. 212. VESTERGREN Pprstillv. 125 (1924).
– HARTS-LÖSNING. (i fackspr.) särsk. : lösning av hartslim. NYBLÆUS Pharm. 190 (1846).
– HARTS-OLJA, r. l. f. i sht tekn. olja som erhålles gm torrdestillation av harts (kolofonium). Tjock, tunn hartsolja. BERZELIUS ÅrsbVetA 1839, s. 585. FFS 1929, s. 598.
– HARTS-OLJE-FÄRG. tekn.
– HARTS-PLÅSTER. farm. av harts beredt plåster, vaxplåstes-. LINDGREN Läkem. (1902).
– HARTS-PRICK bot. jfr PUNKTERAD. LINDMAN NordFl. 3: 108 (1902).
– HARTS-PULVER. (i sht i fackspr.) pulveriserat (hårdt) harts. NYBLÆUS Pharm. 115 (1846). 2UB 10: 320 (1907).
– HARTS-PUNKT. (knappast br.) bot. hartsprick; jfr -PUNKTERAD. HARTMAN Fl. LXXIX (1838).
– HARTS-PUNKTERAD, p. adj. bot. om växt(del): försedd med talsrika små prickar l. fläckar av utsöndrat harts; jfr -PRICK. NF 3: 548 (1879).
– HARTS-PÖJSA, se HARPOJSA.
– HARTS-RIK. om växt, ämne o. d. BERZELIUS Kemi 5: 1236 (1828).
– HARTS-SJUDERI. (†) hartskokeri. GADD Landtsk. I: 221 (1773).
– HARTS-SKRAPA, r. l. f. (mindre br.) tekn. ett slags skrapa använd vid hartstäkt; jfr -KNIV. UB 5: 395 (1874).
– HARTS-SPRIT. tekn. benämning på en lättflyktig, gul olja ("pinolin") beredd av harts. EKENBERG (o. LANDIN) (1891). VaruförtTulltaxa 1: 375 (1912).
– HARTS-SPÄCK, se d. o.
– HARTS-SYRA, r. l. f. hem. om, olika i hartser förekommande organiska syror, resinolsyror. Hygiea 1854, s. 680. EULER Växtk. 1: 164 (1907).
– HARTS-SYRAD, p. adj. kem. jfr -SYRA. PrHb. 1: 944 (1885).
– HARTS-SÅPA, r. l. f. tekn. försåpad blandning av harts o. alkali, papperslim; jfr -KALI, -TVÅL; äv.: hartshaltig biprodukt vid sulfatcellulosa- o. terpentinframställning, "flytande harts". BJÖRKMAN (1889). SMÄRT Åb. 1926, s. 24.
– HARTS-TAGNING. (i fackspr.) hartstäkt. JernkA 1851, s. 228.
– HARTS-TALG-TVÅL. tekn. tvål innehållande hartssyrat alkali l. försåpad blandning av fett, olja o. kåda. KEYSER Kemien 3: 221 (1876). EKENBERG (o. LANDIN) 401 (1891).
– HARTS-TAVLA. (†) hartskaka. VetAH 1777, s. 60 (i fråga om elektrofor).
– HARTS-TILLVÄRKNING ~⁰²⁰.
– HARTS-TRÄ. (†) tall. LIND (1749).
– HARTS-TRÄD. (numera bl. tillf.) träd (i sht tall) varav harts fås i större mängd. MÖLLER (1790). PALMBLAD Palæst. 81 (1823).
– HARTS-TVÅL. kem. o. tekn. benämning på en bl. a. till "limning" av papper o. ss. tillsats till enklare tvål o. såpa använd förening (alkalisalt av hartssyror) som erhålles bl. a. gm kokning av harts (kolofonium) med natronlut (stundom kalilut; jfr -KALI, -SÅPA) o. sodalösning; hartslim, resinat, papperslim; äv. om blandning av dylik hartstvål med egentliga tvålsorter. PASCH ÅrsbVetA 1828, s. 41 EKENBERG (o. LANDIN) (1891). VESTERGREN Pprstillv. 129 (1924).
– HARTS-TÄKT. (i fackspr.) insamling av å barrträdsstammar utrinnande harts (kåda). NDA 1892, nr 283, s. 2.
– HARTS-TÄTNING. särsk. arkeol. konkret, om från forntiden bevarade rester av till tätning av träkärl användt harts; jfr HARPIX 1 b. SvFmT 12: 236 (1905).
– HARTS-VIN. (i fråga om utländska förh.) jfr HARTSA 2. Hartsvin .. beredes på sådant sätt, att ungt vin skakas med kottarna (av aleppotallen), hvarvid dessas terpentinhalt löses i vinet och hindrar detta att genom jäsning blifva surt. NF 19: 151 (1895).
– HARTS-VÅRTA bot. å blad, skott o. d.: vårtliknande, hartsförande bildning. NF 2: 612 (1877).
– HARTS-ÄMNE. (i sht i fackspr.) hartsartat ämne. VetAH 1800, s. 195. 2NF 17: 91 (1912).
– HARTS-ÖVERDRAG ~⁰⁰². (i sht i fackspr.) beläggning av harts. LINDBERG Olbr. 98 (1885).
Avledn.
– HARTSA , se d. o.
– HARTSAKTIG , adj. (numera föga br.) hartsartad. SvMerc. 1: 105 (1755). AUERBACH (1909).
– HARTSIG , adj.
[HARTSIG.avl 1]
1) som innehåller harts; hartsrik. MÖLLER (1745). Harzigt furuträd. VetAH 1809, s. 209. Den gamla oljan, som blifvit hartzig. HAMMARLUND Fickur. 16 (1893).
[HARTSIG.avl 2]
2) som liknar harts, hartsartad. WALLERIUS Hydrol. 76 (1748). 2NF 18: 12 (1912).