HEMKOMMA , r. l. f.; l. HEMKOMME, n. best. -et; pl. (STIERNMAN) l. -en (SCHMEDEMAN Just. 550 (1688)). ( heem- 1555–1644. hem- 1581–1823. -komma 1581–1823. -kommo, oblik kasus 1555. -kom(m)e 1580–1668. -kommet (-kommit), sg. best. 1569 – 1591) (†) 1) hemkomst. Han haffuer fördrögt sijn heemkommo. LPETRI 4Post. 37 b (1555). BRAHE Oec. 20 (1581). 2) hemkomstöl (särsk. till firande av ett brudpars ankomst till det egna hemmet efter bröllopet). RA 2: 279 (1569). Effter Bröllop en (skola) alle solenne Heemkomme, som medh Gästebudh pläga skee (vara förbjudna). STIERNMAN Com. 2: 389 (1644). FRYXELL Ber. 1: 61 (1823).