– (II 1 a 2 a) HEM-LOV, n. (i fackspr.) tillåtelse att begiva sig hem; hemförlovning; äv.: ledighet från arbete l. tjänstgöring som beviljas ngn l. en grupp av personer för längre l. kortare tid; i sht i sådana uttr. som få, erhålla, giva hemlov. Her Iwar och Erich Karlsson .. gåffuo the bönder heemloff som med them woro. OPETRI Kr. 259 (c. 1540). Kyrkol. 25: 10 (1686). Vacation och hemlof är Ungdomen wan här åthniuta wid Matthæi tijdh. VDAkt. 1693, nr 635. Ej må någon av släckningsmanskapet utan giltigt skäl lämna brandstället, förrän han erhållit hemlov. SFS 1914, s. 673.

– (II 1 a 2 a) HEM-LOVA. (†) giva (ngn) tillåtelse att begiva sig hem; hemförlova. G1R 29: 769 (1560). LOENBOM Stenbock 2: 139 (1758).

– (I 2) HEM-LYCKA, r. l. f. (i sht i vitter stil) lycka i hemmet l. hemlivet. LEVERTIN G3 240 (1894).

– (II 1 a) HEM-LÅN. särsk. om lån av böcker o. d. från bibliotek för medtagande hem (från lokalen) av det lånade. LUNDGREN MålAnt. 2: 52 (1872). Till hemlån utlämnades (vid kungl. biblioteket år 1921) 18,+78 (böcker). 2NF 34: Suppl. s. 624 (1922).

– (II 1 a) HEM-LÅNA, -ing. låna hem (ngt, särsk. böcker o. d. från ett bibliotek); i sht i pass. o. ss. vbalsbst, THOLANDER Ordl. (c. 1870). ÖSTERGREN (1927).

– (II 1 a 2 a) HEM-LÅTA. (†) hemförlova; avskeda. The gamble Krijgzmän wordo heemlåtne. SCHRODERUS Liv. 446 (1626). Därs. 457.

– (II 1 a 2 a) HEM-LÄNDA. anlända hem; numera knappast br. utom (ngn gg i poesi) i p. pf. BRASK Pufendorf Hist. 150 (1680). Till Ithaka hemländ. LAGERLÖF HomOd. 5 (1908)).