© Svenska Akademien. SAOB spalt: H702; tryckår: 1930
(Observera att webbversionen av SAOB inte är slutkorrigerad (senaste uppdatering: 31/8 2010). Text i rött är tillägg till den ursprungliga tryckta texten, t.ex. moderniserade stavningformer av uppslagsorden.)
HELL adj.¹
[av t. hell, klar, lysande (mht. hël, fht. gihël, högljudd, klingande), besläktat med hallen, skalla o. d. I fråga om bet.-övergången jfr GÄLL, adj.¹ e]
[HELL.adj1 0]
(†) klar. (En sund luft) är häll och klar. PALMCRON SundSp. 6 (1642). Solen .. skijn dem stadeligen hell och klar. RUDBECK Atl. 1: 96 (1679). ORUDBECK D. Ä. Vitt. 28 (1697). --särsk. i överförd anv. Der uppå swarar den heliga Skrift med hälle klare ord. KEMPE Proberugn 10 (1656, 1664)
Ssgr†:
– HELL-SKINANDE, p. adj. DRYSELIUS Monarchsp. 145 (1691).