HERKULES hær⁴kules, stundom ³⁰² (he'rcules WESTE; hä'rrkuläss DALIN), om person m., om djur m. l. r., om sak r. l. m.; pl. (i bildl. anv., †) herkuler (
JournLTh. 1811,
s. 665,
TOPELIUS 24: 169 (
1857)). (hercles-
c. 1550 (:
Herclesört).
herkols- 1810 (:
Herkols-arbete).
herkuls- (-culs-) 1686 (:
Herkuls klubba) – 1818 (:
Herculs-värdiga). herkules
(-cul-) 1764 osv. herkulis- (-culis-) 1694 (: Hereulis Klubba) – 1847 (: Herculisklubbor, pl.). Anm. Vid försök att härleda Herkules ur sv. konstruerar RUDBECK Atl. 1: 743 (
1679) bl. a. formen Herkulle(r) (enligt
RUDBECK eg.: "huvud" l. anförare för en här), vilken användes t. ex. ännu av DALIN i
Sagan om hästen 20 (
1740: Härkuller) ss. namn på
K. XII)
[av lat.
Hercules, motsv. gr. Ἡϱακλῆς; jfr t.
Herkules, eng. Hercules, fr. Hercule. Ssgsformen -is- är den lat. gen.-formen]
[HERKULES 0]
i den grekiskromerska mytologien benämning på en halvgud l. heros (äv. dyrkad ss. gud) bekant i sht för sin oerhörda kroppsstyrka o. för utförandet av tolv svåra arbeten l. storvärk som ålagts honom. – särsk.
oeg. l. bildl. [HERKULES .a]
a) (
mindre br.)
mansperson med ovanlig kroppsstyrka. En ovanlig krops styrka gjorde .. (Sigismund I) til en Hereules i sin tid. SvMerc. 1764,
s. 400.
SJÖBERG Kvart. 75 (
1924).
[HERKULES .b]
b) (
†)
zool. herkulesbagge. SCHEUTZ NatH 171 (
1843).
DALIN (
1852) .
c)
(
†)
bärgv. ett slags i (ankar)smedja (vid Söderfors bruk) använd, stor o. tung hejare. NoraskogArk. VI. 1: 16 (
1768).
DALIN 1852;
med hänv. till hejare).
Ssgr –
HERKULES-ARBETE ~⁰²⁰, äv. ~²⁰⁰. arbete som kräver mer än vanlig(a) krafter l. styrka, jättearbete, synnerligen mödosamt arbete.
Polyfem I. 20: 2 (
1810).
Verd. 1891,
s. 250.
– (jfr
b)
HERKULES-BAGGE.
zool. benämning på den mycket storväxta skalbaggen Dynastes Hereules Lin. DALIN (
1852).
(STUXBERG o.) FLODERUS 3:
179 (
1903).
–
HERKULES-BAND.
hårdt vävt, starkt ylleband avsett till kantning l. garnering (t. ex. å "sjömanskostym"). Malmbgt 1894,
nr 91, s.
4.
ÖSTERGREN (
1927).
–
HERKULES-KLUBBA,
r. l. f. eg.: klubba använd ss. vapen av Herkules; särsk. oeg. l. bildl. a) (†) bärgv. == HERKULES c. NoraskogArk. VI. 1: 16 (1768). [HERKULES-KLUBBA.ssg .b]
b) (
†)
örten Typha latifolia Lin. (vars blomställning till formen påminner om en klubba), kaveldun. RUDBECK KortBot. 116 (
1685).
BROMELIUS Chl. 118 (
1694).
–
HERKULES-ÖRT. särsk.
[sannol. efter nylat. herculea herba; benämningen möjl. föranledd av att läkemedel som bereddes av ifrågavarande växts stenhårda frön ansågs kunna spränga sönder njursten; jfr "saxifraga" ss. ä. benämning på samma växt]
(
†)
: örten Lithospermum officinale Lin., stenfrö. 2LinkBiblH 4: 76 (
c. 1550).
Avledn. –
HERKULISK härkω⁴lisk l. hær-, förr äv. HERKULEISK,
adj. ( -leisk 1746–1842. -lisk 1620 osv.) [HERKULISK.avl 1]
1) (
föga br.)
som har avseende på Herkules, Herkules'. FRANZÉN Skald. 2: 230 (
1799,
1828)
Den herkuliska skiljovägen. CYNÆUS 6: 30 (1853). [HERKULISK.avl 2]
2) som liknar Herkules l. ngn egenskap som tillskrevs denne; i sht om man, kroppsbyggnad, (kropps)styrka o. d.: ofantligt stark; jättelik, jättestor, gigantisk. Hereulisk starkheet. SCHRODERUS JMCr. 39 (
1620).
En herkuliskt byggd mulatt. JANSON CostaN 1: 129 (
1910).
[HERKULISK.avl 3]
3) (
numera mindre br.)
om arbete o. d.: som kräver oerhörd(a) krafter l. styrka, jätte-. BLOCK Progn. 95 (
1708).
SUNDÉN (
1885).