HIEROGLYF hi¹erogly⁴f I. -å-, äv. -ω-, r. l. m. best. -en; pl. -er. (hiro-
LEVERTIN Dikt. 137 1901;
i vers))
[jfr t. hieroglyphe; av fr. hiéroglyphe, till hiéroglyphique, adj. (Se HIEROGLYFISK)]
[HIEROGLYF 1]
1) benämning på tecknen i den fornegyptiska monumentalskriften (dels ordtecken återgivande den sak som tecknet föreställer, dels stavelsel. ljudtecken); äv. om dyl. tecken tillhörande vissa andra primitiva skriftsystem.
EBERHARDT AllmH I: 260 (
1766).
Egyptierne skrefvo med Hieroglypher, hvilka voro sammansatte af åtskillige figurer, som förestälde människor, djur och andra ting. THORBERG ÖsterlSpr. 15 (
1785).
EHTEGNÉR i
UVTF 12: 34 (
1875).
LUGN Egypt. 1: 10 (
1923).
De hettitiska hieroglyferna. 19Årh. VIII. 2: 146 (
1924).
[HIEROGLYF 2]
2) i överförd l. bildl. anv. [HIEROGLYF 2.a]
a) (†) bild som bar ngn dold mening; symbol, sinnebild. Hieroglyphe, (dvs.) en sinnbild. SWEDBERG Schibb. 274 (
1716).
JournSvL 1798,
s. 47. Ekbohrn (
1904).
[HIEROGLYF 2.b]
b) (i sht skämts.) i sht i pl.: krumelurer; särsk. om (illa skrivna o.) svårlästa bokstäver. ATTERBOM Minn. 85 (i senare bearbetat brev fr.
1817).
(Spåkvinnan:) Jag vill förkunna fritt och tala ut / hvad himlens finger i min kaffekopp / med dessa svarta hieroglyfer skrifver.
STURZEN-BECKER 5: 77 (
1862).
3NF (
1928).
Ssgr (till
1):
–
HIEROGLYF-BILD.
== -TECKEN. Frey 1850,
s. 481.
EHTEGNÉR i
UVTF 12: 37 (
1875).
–
HIEROGLYF-ORM.
zool. den med oregelbunden (om hieroglyfer påminnande) teckning försedda ormen Python sebæ Gm. 2NF 22: 683 (
1915).
–
HIEROGLYF-TECKEN.
hieroglyf. KROMER Orient. 131 (
1866).