HONORARIE hon¹ora⁴rie l. -år-, äv. ¹⁰³⁰², adj. oböjl. [liksom t.
honorarius, eng.
honorary, fr.
honoraire, av lat.
honorarius (adv.
honorarie), till
honor (se
HONNÖR)]
[HONORARIE 0]
(
numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.)
== HONORÄR. CHKLICK (
1784) i
FoU 20: 350.
Honorarle ledamöter. THORILD (1792) hos LJUNGGREN SVH 1: 375. Honorarie professor. WEIBULL o.
TEGNÉR LUH 2: 39 (
1868).
Ssgr(numera bl. ngn gg med ålderdomlig prägel):
–
HONORARIE-DOKTOR.
hedersdoktor. SPF 1840,
s. 247.
BonnierKL (
1924).
–
HONORARIE-MAGISTER. (
förr)
person vilken ss. hedersbevisning ("honoris causa") erhöll den gamla magistervärdigheten. VexjöBl. 1842,
nr 25, s. 1.
–
HONORARIE-PROST.
kyrkoherde vilken ss. hedeisbevisning erhållit titeln prost. VDAkt. 1798,
nr 65.
HAGSTRÖM Herdam. 1: 185 (
1897).