HJÄRNA jæ³rna², r. l. f.; best. -an; pl. -or (DALIN Vitt. II. 5: 148 (1738) osv.); förr äv. HJÄRNE, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (LPETRI Kyrkiost. 30 b (1566), Journalisten 2: 28 (1791)). ( hjärn-, hjern- (hiern-) 1538 osv. järn- (iern-) 1596 (: järnhuarff)– 1893. -a, nom. 1621 osv. -a, obl. kasus c. 1585 osv. -e 1538– 1906)

[fsv. hiärne, sv. dial. hjärne, hjärna, motsv. d. hjerne, isl. hiarni, m., mnt. herne, f. o. n., t. hirn, gehirn, n., eng. dial. (Skottl.) harus, pl.; besläktat med HJÄSSA samt lat. cerebrum, hjärna (jfr CEREBRAL), gr. κάϱανον, huvud, κϱανίον, huvudskål (se KRANIUM), ävensom med gr. κέϱας, horn (se

HJORT). Den nuvarande formen på -a är eg. oblik kasus av hjärne o. har ändrat genus o. böjning på grund av anslutning till feminina sbst. på -a]

[HJÄRNA 1]

1) den i ryggradsdjurens huvudskål inneslutna (väsentligen av en mjuk, vit o. grå substans bestående) delen av det centrala (cerebrospinala) nervsystemet, vilken utgör det centrala organet för de psykiska processerna; förr äv. om huvudets ganglier hos insekterna; stundom med tanke bl. på själva hjärnsubstansen. Blodutgjutning i hjärnan. Sjukdomen har slagit sig på hjärnan (vard.) . VarRerV 7 (1538). Strax togh Philpus vp en handspiik och slogh honom öffuer huffuudet, så att hiernen gick vth (dvs. rann ut). SthmTb. 20/9 (1591). Hiärnan .. är stället däräst lifandarna ifrån blodet separeras. DJURBERG AnatSödermalm 152 (i handl. fr. 1729). DAHLBOM Insekt. XXIII (1837). Det lägst stående ryggrads-djuret, lansettfisken .., har hvarken skalle eller hjärna. UVTF 37: 38 (1889). Hjärnforskningen utgår numera från den allmänt erkända satsen, att allt tänkande är bundet vid hjärnans verksamhet. Hygiea 1919, s. 50. BROMAN Männ. 2: 7 (1925). jfr BARN-, FRAM-, HÖNS-, INSEKT-, LILL-, MELLAN-, MIDT-, MÄNNISKO-, STOR-HJÄRNA m. fl. – särsk. (i sht anat.) i benämningar på vissa delar av hjärnan: stora hjärnan, den större, främre o. övre delen av hjärnan, storhjärnan (cerebrum), förr äv. benämnd enbart hjärnan; lilla hjärnan, den mindre, bakre delen av hjärnan, lillhjärnan (cerebellum). Linc. M 5 b (1640). Inom hufvudskålen ligger hiärnan, lilla hiärnan och medulla oblongata. ROSENSTEIN Comp. 232 (1738). SVENSON Sinnessj. 17 (1907).

[HJÄRNA 2]

2) med syftning på hjärnan (i bet. 1) ss. säte för själslivet, i sht tänkandet: "huvud", förstånd. Bry sin hjärna med ngt, se BRY, v. 8. Bråka sin hjärna, se BRÅKA v., 3 b. Lägga sin hjärna i blöt, se BLÖT sbst., e. Min hjärna känns alldeles tom. Han har mera hjärna än hjärta. Han är bara hjärna; jfr b. Dessa tankar sköto blixtsnabbt genom hans hjärna. Redig, klar, skarp hjärna. Virrig, omtöcknad, uttröttad hjärna. Hans hjärna arbetar långsamt, tungt, lätt, med lätthet. SCHRODERUS Os. 2: 214 (1635). Wijn är en qwalm; ett moln vti druckne mans hwimlande Hierna. STIERNHIELM HerC. 345 (1658, 1668) Huru mången dum hjerna har ej gnistrat af qvickhet efter et goDt glas vin? KELLGREN 2: 84 (1787); jfr b. BELLMAN 1: 10 (1794). Med förtjusning läste jag .. C. j. L. Almqvist, som vid denna tid förvred många hjärnor. DE GEER MiNN. 1: 42 (1892). En utbränd hjärnas trötthet. NDAVL 1909, nr 258, s. 3. jfr HÖNS-, SIFFER-, SPETS-, VILD-, VIPP-HJÄRNA m. fl. – särsk.

[HJÄRNA 2.a]

a) (†) i många föråldrade uttr. o. förb., särsk. sådana i vilka hjärna syftar på fantasi l. uppfinningsförmåga, t. ex. i uttr. (upp)dikta l. uppfinna ngt av sin egen hjärna, spinna ngt ur sin hjärna o. d., men även i ett flertal fall där ordet avser tankeförmåga, i vilka fall det numera ofta ersättes av: "huvud", stundom äv. av: sinne o. d. See nu Bonde på tin beslutz hiärne. PolitVis. 218 (c. 1602; trol. med bet.: meningen i ditt beslut). Alphonsus .. / .. sljkt (dvs. en tionde himmel) uhr sin Hierna spunnit. SPEGEL GW 61 (1685). Esdras skal .. hafwa .. på fyratijo dagar, af sin hierna vpfunnit, .. inrettat och förbätrat (judarnas lag, sedan lagboken förkommit). SWEDBERG Schibb. 89 (1716). Den saken .. vida öfvergår / Min tiocka hjerna. RISELL Vitt. 466 (1720). Han är ikke riktig i hiärnen. SCHULTZE Ordb. 1899 (c. 1755). – särsk. i vissa uttr.: Bryta sin hjärna l. hjärnan med l. över ngt, se BRYTA 18. Föra i sin hjärna, få i sitt huvud (SCHRODERUS Os. 2: 153 (1635)). Hava ngt i hjärnan, hava ngt i sinnet (BRASK Pufendorf Hist. 256 (1680)).

[HJÄRNA 2.b]

b) om person med syftning på hans förståndsgåvor. LPETRI Kyrkiost. 30 b (1566). Tidens kloka hjernor. TEGNÉR (WB) 2: 145 (1813). (Hon är) den lifvande själen och den ledande hjärnan i de björneborgska kvinnliga gymnasternas krets. Idr. Finl. 1: 95 (1904).

Ssgr (i allm. till 1):

– HJÄRN-ABSCESS. med. abscess i hjärnan. 2NF 11: 855 (1909). EHRENBERG SubarachnBlödn. 17 (1924).

– HJÄRN-ANATOM.

– HJÄRN-ANATOMI.

– HJÄRN-ANEMI. med. blodbrist i hjärnan. BtRiksdP 1882; I. 1: 9Huvudtit., Bil. s. 7.

– HJÄRN-ANLAG ~²⁰ l. ~⁰². embryol. jfr ANLAG 4 a.

– (2) HJÄRN-ARBETARE ~⁰²⁰⁰. person med sysselsättning som fordrar hjärnarbete. SD(L) 1894, nr 108, s. 6.

– (2) HJÄRN-ARBETE ~⁰²⁰, äv. ~²⁰⁰. ( hjärn- 1889 osv. hjärne- 1794) HASSELROTH Campe 44 (1794). Under timmar af ansträngande hjernarbete. LUNDEGÅRD Prins. 125 (1889).

– HJÄRN-BALK(EN).

[jfr t. hirnbalken]

anat. den stora, valkformiga bryggan (kommissuren) av nervtrådar som förenar de båda halvorna av storhjärnan (corpus callosum); jfr -BJÄLKE, -SVALL 1 a, -VALK. FLORMAN Anat. 2: 75 (1830). BROMAN MännHjärn. 17 (1926).

– HJÄRN-BARK.

[jfr t. hirnrinde, nylat. cortex cerebri resp. cerebelli]

anat. det gråa, huvudsakligen av nervceller bestående ytlager som bekläder stora o. lilla hjärnans vindlar o. som är själsvärksamhetens säte, "barken" (cortex). FLORMAN Anat. 2: 71 (1830). Hygiea 1919, s. 52.

– HJÄRN-BIHANG ~⁰² l. ~²⁰. anat. namn på inresekretoriska körtlar i hjärnan, dels o. vanl. (äv. i uttr. undre hjärnbihanget) om en vid undre sidan av stora hjärnan medelst en tunn stjälk fäst körtel som reglerar ämnesomsättning o. tillväxt, hypofysen, dels i uttr. övre hjärnbihanget, om den på tredje hjärnventrikelns tak fästa tallkottkörteln, hjärnepifysen. THORELL Zool. 1: 147 (1860). BROMAN o. HÄGGQVIST 236, 259 (1928). ANTONI Nervsj 18 (1928).

– HJÄRN-BILDNING.

[HJÄRN-BILDNING.ssg 1]

1) till 1: bildande av hjärna; konkret, om relativt självständigt parti av hjärnan. ARETZIUS hos FLORMAN Anat. 2: 140 (1830).

[HJÄRN-BILDNING.ssg 2]

2) (†) till 2, eg.: hjärnans "bildande" (skapande) värksamhet, om "inbillningskraften"; jfr HJÄRNA 2 a. The, tre väglysande gåfvorna .. Förnuftet, Hiernbildningen och Minnet. RYDELIUS Förm. Föret. § 8 (1718, 1737)

– HJÄRN-BJÄLKE(N).

[jfr d. hjernebjælke]

(föga br.) anat. hjärnbalk(en). LOVÉN Huxley 205 (1871). CANNELIN (1921).

– HJÄRN-BLÅSA, r. l. f. embryol. var särskild av de, först tre, sedan fem embryonala, blåsformiga bildningar varav den definitiva hjärnan uppbygges. TLäk. 1833, s. 208. BROMAN Männ. 2: 16 (1925).

– HJÄRN-BLÖDNING. (sjukdom förorsakad av) bristning av blodkärl i hjärnan; slag(anfall), apoplexi. THOLANDER Ordl. (c. 1870). (I Falun) afled .. i lördags afton af hjernblödning landskamreraren (N. N.). SD 1893, nr 22, s. 3.

– HJÄRN-BRO(N). (†) anat. hjärnbrygga(n); jfr BRO 6 e. THORELL Zool. 1: 148 (1860). SUNDSTRÖM Huxley 52 (1874).

– HJÄRN-BROCK. med. brockartadt utfall av hjärnhinnorna (o. underliggande hjärnsubstans). NORDFORSS (1805). 3NF (1928).

– (2) HJÄRN-BROTT. ( hjärn- 1648–1790. hjärna- 1615. hjärne- 1732–1767)

[jfr BRYTA 18]

(†)

[HJÄRN-BROTT.ssg 1]

1) mödosamt tankearbete, huvudbry, grubbel; äv. konkretare. PHRYGIUS HimLif. A 2 b (1615). Diupebesinnande Hiern-brett. STIERNHIELM Herc. 160 (1648, 1668) MÖLLER (1790). Anm. DALIN kallade en av sina "auktorer" för Hiernbrott (Arg. 1: nr 2, s. 4 (1732)); jfr HJÄRT-SKOTT.

[HJÄRN-BROTT.ssg 2]

2) vildt hugskott, fantasi. Med drömmar, brutna tanckar och vilda hiernbrott. KLING Spect. Nn 4 a 1795; eng. orig.: wild imaginations).

– (2) HJÄRN-BRY, n. ( hjärn- 1814. hjärne- 1711–1847) (†) mödosamt tankearbete, huvudbry. Astronomijn .. har jag .. inhemptat, .. fast jag thermed .. hafft stort hiernebry. SWEDENBORG RebNat. 1: 214 (1711). ATTERBOM Minnest. 1: 161 (1847).

– HJÄRN-BRYGGA(N), r. l. f.

[jfr nylat. pons Varoli(i)]

anat. "bryggan" (se BRYGGA, sbst.¹ 5 g α), Varols brygga, varolsbryggan; jfr -BRO(N), -KNÖL 1. NF 6: 1306 (1883). BROMAN Männ. 2: 16 (1025).

– (2) HJÄRN-BRYLLA, r. l. f.

[namnet syftar på att bolmörten kan förorsaka yrsel o. d.; jfr BOLMA sbst.]

(†) bolmört. FRANCKENIUS Spec. A 3 a (1638). BROMELIUS Chl. 49 (1694).

– (2) HJÄRN-BRÅK. ( hjärn- 1712–1846. hjärne- 1735–1796)

[jfr BRÄKA v., 3 b]

(†) förhållandet att ngn bråkar sin hjärna, huvudbry, mödosamt tankearbete; jfr HUVUD-BRÅK. Genom bry och hjernbråk. ENEMAN Resa 1: 135 (1712). Den (väg) som genom mödosamma undersökningar inleder i finheter och hjernebråk. LittT 1796, s. 95. LINDFORS (1815). MEURMAN (1846).

– HJÄRN-BÖLD. (mindre br.) med. hjärnabscess. WRETLIND Läk. 7: 121 (1899). SFS 1914, s. 1247.

– HJÄRN-CELL. anat. SDS 1882, nr 117, s. 2. Bland hans hjärnceller fanns ingen istånd att emottaga (högre idéer). RYDBERG Vap. 91 (1891). Hjärncellerna hafva en grå färg och bilda hjärnans s. k. grå substans. LARSSON Psyk. 4 (1896).

– HJÄRN-CENTRUM. (i sht anat. o. fysiol.) vart särskilt av hjärnans centra (se CENTRUM 2 slutet). ROOS Skepp 90 (1896). Hygiea 1919, s. 741.

– (jfr 2 a) HJÄRN-DUNST. ( hjärn- 1814. hjärne- 1790–1807) (†) inbillning, fantasterier. MÖLLER (1790). HEINRICH (1814).

– HJÄRN-EPIFYS(EN) anat. jfr -BIHANG. BROMAN Männ. 2: 19 (1925).

– HJÄRN-FEBER. i ä. tid o. i nutida folkligt spr.: febersjukdom som är förbunden med våldsam yrsel l. andra tecken till inflammation i l. häftig retning av hjärnan l. dess hinnor; i nutida administrativt spr., i uttr. epidemisk (l. smittsam) hjärnfeber, om cerebrospinalmeningit, epidemisk hjärnhinneinflammation. SC 3: 16 (1822). Smittrening vid smittsam hjärnfeber. SFS 1020, s. 587. En .. vid 3 års ålder genomgången "hjärnfeber". EHRENBERG SubarachnBlödn. 88 1924; i folkligt spr.). bildl. O de gamla lögnidealen, de gamla hjernfebrarne som förvända vår syn och förslöa vårt goda förstånd! STRINDBERG Utop. 71 (1885).

– HJÄRN-FETT. med.-kem. koll., om de fettliknande beståndsdelarna av hjärncellerna, hjärnans lipoider. BERZELIUS ÅrsbVetA 1825, s. 279. NF 3: 158 (1878).

– HJÄRN-FORSKARE.

– HJÄRN-FORSKNING(EN).

– (jfr 2 a) HJÄRN-FOSTER. ( hjärn- 1822 osv. hjärne- 1803–1842)

[jfr d. hjernefoster]

(numera mindre br.) om fantasiprodukt; vanl.: foster av en sjuk hjärna l. uppjagad inbillning, inbillningsfoster. PFEIFF Fynd 32 (1803). Bedrager jag mig ej .., så äro såväl den farlige löjtnant Thure som den grymma .. Isabella (i romanen), ej en pojkes utan en flickas hjärnfoster. CHERSLOW (1875) hos LUNDEGÅRD Benedictsson 39. ÖSTERGREN (1927).

– HJÄRN-FYSIOLOG.

– HJÄRN-FYSIOLOGI.

– (jfr 2) HJÄRN-FÖRBENING. (mindre br.) "förbening" av hjärnan; bildl. med syftning på minskad intellektuell livlighet. FRÖDING ESkr. 1: 87 (c. 1885). OoB 1894, s. 4.

– HJÄRN-FÖRLAMNING. (numera knappast br.) förlamning framkallad av hjärnskada, cerebral förlamning. THOLANDER Ordl. (c. 1870). NF 5: 690 (1882). CANNELIN (1921).

– (2) HJÄRN-GALEN. (†) sinnessjuk; äv. om djur: vild o. galen. MÅNSSON Åderlåt. 67 (1642), IERICI Colerus 2: 234 (c. 1645).

– HJÄRN-GANGLIE l. -GANGLION. anat. ganglie i hjärnan l. (i fråga om ryggradslösa djur) ganglie som (ensam l. tillsammans med annan l. andra) närmast motsvarar ryggradsdjurens hjärna. FLORMAN Anat. 2: 83 1830; om "streckade kropparna"). THORELL Zool. 2: 328 (1865). REIN Psyk. 1: 404 (1676).

– HJÄRN-GROP anat. hjärnskålsgrop. FLORMAN Anat. 1: 65 (1823). SVENSON Sinnessj. 7 (1907).

– (2) HJÄRN-GYMNASTIK. (ngt vard.) om systematiskt l. ansträngande tankearbete. BJURMAN Poe 288 (1916).

– HJÄRN-GÅNG. ( hjärn- 1753. hjärna- 1675) (numera föga br.) hålighet i hjärnan; särsk. om blodledare i hjärnan (sinus); jfr BLODGÅNG 2. Hwad Mörekheet och elaka Ögon, susande och brusande Öron anbelangar, hafwer detta alt sitt vthuprång aff förbränd windigh vpstijgande, hwilcka Hiernagången upfylla. LINDH Huuszapot. 146 (1675). Hjernagångarnas (sinus cerebri) puls. VetAH 1753, s. 31. jfr: Vid denna hinna (dvs. hårda hjärnhinnan) hafva vi att bese: .. Sinus Venosos äller bloddammar. DJURBERG AnatSödermalm 146 (i handl. fr. 1728).

– HJÄRN-HALVA anat. var särskild av de båda hälfter vari stora hjärnan delas gm en djup, längsgående klyfta å dess övre del, hemisfär; äv. om motsv. delar av lilla hjärnan. FLORMAN Anat. 2: 58 (1830). Psyke 1918, s. 114.

– HJÄRN-HEMISFÄR. anat. hjärnhalva. RETZIUS EtnolSkr. 44 (1844). MÜLLER LbAnat. 227 (1905).

– HJÄRN-HINNA, r. l. f. ( hjärn- c. 1638 osv. hjärne- 1640–1788)

[fsv. hiärna hinna]

anat. var särskild av de (hos människan tre) hinnor som omgiva hjärnan; förr äv., sammanfattande, om samtliga dessa hinnor. Den hårda, förr äv. tjocka hjärnhinnan, den yttre, närmast huvudskålen sittande hjärnhinnan, "duran" (dura mater, pachymeninx, förr äv. meninx crassa). De mjuka hjärnhinnorna, äv. (sammanfattande) den mjuka (förr äv. tunna) hjärnhinnan, de två under den hårda hinnan belägna hjärnhinnorna (leptomeninx, förr äv.: pia mater, meninx tenuis), nämligen spindelvävshinnan (arachnoidea) o. kärlhinnan, "pian" (pia mater). SCHILODERUS Dict. 24 (c. 1638). (Vid dissektionen) komme vij att bese de me täcken, hvarmed hiärnan är omklädd, nämligen Duram och Piam matrem, den yttra och tioka hiärnhinnan, och den inre äller tunna hiärnhinnan. DJURBERG AnatSödermalm 145 (i handl. fr. 1723). THORELL Zool. 1: 143, 145 (1860). BROMAN MännHjärn. 12 (1926).

– HJÄRN-HINNEINFLAMMATION. med. inflammation i hjärnhinnorna; särsk. (äv. i uttr. epidemisk hjärnhinneinflammation) om meningit; jfr -FEBER, ävensom DRAG-SJUKA, KALMAR-SJUKA. SFS 1891, Bib. nr 80, s. 4. Fall af epidemisk hjernhinneinflammation. Hygiea 1900, 1: 161. PETRÉN EpidSj. 27 (1926).

– HJÄRN-HYPOFYS(EN). anat. jfr -BIHANG. BROMAN Männ. 2: 32 (1925).

– HJÄRN-HÅLA(N) anat. om den hålighet som inrymmer hjärnan (l. del av hjärnan). ASScF 2: 1199 (1847). THUNBERG KroppByggn. 11 (1907).

– HJÄRN-INFLAMMATION. inflammation i hjärnan; särsk. med. om inflammation i hjärnsubstansen; äv. (numera bl. ngn gg i folkligt spr. samt veter.) icke skilt från: hjärnhinneinflammation; särsk. veter. om hästsjukdomen rasande koller. FLORMAN Anat. 2: 240 (1830). NORDENSVAN o. KRUSENSTJERNA 2: 374 (1880). SvJordbrB HusdjSj. (1920). 3NF (1928).

– HJÄRN-KAMMARE.

[HJÄRN-KAMMARE.ssg 1]

1) (mindre br.) anat. till 1: hjärnventrikel. DJURBERG AnatSödermalm 149 (i handl. fr. 1729). BROMAN Männ. 2: 16 (1925).

[HJÄRN-KAMMARE.ssg 2]

2) (i vitter stil, numera föga br.) till 2, bildl., om hjärnan betraktad ss. en kammare vari ngas tankar osv. föreställas ha sin bostad; jfr -KONTOR. AJourn. 1815, nr 67, s. 1. I mången förryckts hjernkammare faller stundom en bjert stråle af förnuftig tanka. BÖRJESSON C12 89 (1858). RYDBERG Myt. 2: 423 (1889).

– HJÄRN-KAPSEL(N). i sht zool. om hjärnskålen. LILLJEBORG Däggdj. 44 (1870). VerdS 141: 20 (1906).

– HJÄRN-KLYFTA, förr äv. -KLYFT . föga br.) anat. i uttr. stora hjärnklyftan, om den djupa, längsgående klyfta (fissura cerebri longitudinalis) som skiljer de båda hjärnhalvorna från varandra. FLORMAN Anat. 2: 59 (1830). NF 5: 524 (1882).

– HJÄRN-KNÖL. (†)

[HJÄRN-KNÖL.ssg 1]

1) om hjärnbryggan. BILLING Hipp. 191 (1836).

[HJÄRN-KNÖL.ssg 2]

2) om hjärnganglie. NILSSON Fauna 4: VIII (1855).

– HJÄRN-KONGESTION. med. blodöverfyllnad i hjärnan; ofta i pl. Hygiea 1854, Suppl. s. 32. LärovKomBet. 1884–85, III. 1: 609.

– (2) HJÄRN-KONTOR . (vard. o. skämts.) om huvud(et) med tanke på att det inrymmer människans hjärna, "skalle"; jfr -KAMMARE 2. Att det icke stod riktigt till med honom i hjärnkontoret. ÖSTERGREN (cit. fr. 1888). Det ginge an (sade hushållerskan), om min husbonde hade ondt i tänderna; men det onda sitter ju i hjärnkontoret. LIDFORSS DQ 2: 69 (1892). Det går kanske litet runt i ett och annat svenskt "hjärnkontor". SvD(A) 1929, nr 283, s. 8.

– HJÄRN-KORV. kok. korv tillredd av slaktdjurs hjärna. SJÖBERG Singstock 160 (1832). LANGLET Husm. 593 (1884).

– HJÄRN-LIE. (†) == -SKÄRA. Hygiea 1859, s. 457.

– HJÄRN-LOB anat. var särskild av (stora o. lilla) hjärnans lober. FLORMAN Anat. 2: 58 (1830).

– HJÄRN-LÄRA(N). (föga br.) lära(n) om hjärnans byggnad o. funktion. RETZIUS BrefFlorman 55 (1827). PedT 1897, s. 2.

– (1, 2) HJÄRN-LÖS. ( hjärn- c. 1670–1872. hjärne- 1734–1749) (numera mindre br.) eg.: som är utan hjärna; som har klent förstånd, fåvitsk, dum, "idiotisk"; om sak: oförnuftig; äv. i substantivisk anv.: dumbom, "idiot". LUCIDOR (SVS) 36 (c. 1670). Jesper Hjernlös. STAGNELL 1756; boktitel). Han är hjernlös, som en metemask. GbgMag. 1760, s. 278. SvT 1852, nr 22;, s. 2. Hjärnlösa idioter. ÖSTERGREN (1927).

Avledn.:

– hjärnlöshet , r. l. f. (numera mindre br.) MÖLLER (1790). ÖSTERGREN 1927; angivet ss. mindre vanl.).

– HJÄRN-MANTEL.

[jfr nylat. pallium]

anat. sammanfattande benämning på stora hjärnans båda halvor (vilka liksom en mantel täcka hjärnstammen o. lilla hjärnan). SVENSON Sinnessj 17 (1907).

BROMAN MännUtv. 359 (1927).

– HJÄRN-MASSA. ( hjärn- 1829 osv. hjärne- 1795) (i skriftspr.) om hjärnans (grå o. vita) substans; förr äv.: massa l. mängd av den substans varav hjärnan består. I (människor!) ägen stora Hjernemassor men Markattan äger äfven en nästan Lika med Eder. CAEHRENSVÄRD Brev 2: 34 (1795). FLORMAN Brefnetzius 37 (1829). LUNDBERG HusdjSj. 165 (1868).

– (2) HJÄRN-MÄNNISKA. (mindre br.) om nykter förståndsmänniska. LILJEDAHL Norström 1: 264 (1917). ÖSTERGREN (1927).

– HJÄRN-MÄRG anat.

[HJÄRN-MÄRG.ssg 1]

1) (numera mindre br.) hjärnans vita substans. MÖLLER (1790). FLORMAN Anat. 2: 74 (1830). BROMAN MännHjärn. 35 (1925).

[HJÄRN-MÄRG.ssg 2]

2) (knappast br.) om förlängda märgen. DJURBERG AnatSödermalm 155 (i handl. fr. 1729); möjl. till 1. Förlängda hjärnmärgen (medulla oblongata). Psyke 1918, s. 95.

– HJÄRN-NERV.

[jfr nylat. nervi cerebrales, pl.]

anat. var särskild av de tolv par nerver som utgå från hjärnan; i sht i pl. SÖNNERBERG Loder 664 (1799). ANTONI Nervsj. 41 (1928).

– HJÄRN-PATOLOG.

– HJÄRN-PATOLOGI.

– (2) HJÄRN-PRESSARE, r. (†) om sup; jfr HJÄRT-STÄRKARE ävensom -RENSARE. Dessutom skall hon tappa i en flaska honingskummil... Så taga vi oss en hjernpressare eller par. ALMQVIST Amor. 231 (1822, 1839)

– (2) HJÄRN-RENSARE, r. (†) om en pris snus; jfr -PRESSARE. Tag en spansk hjernrensare, broder. ALMQVIST Ekols. 1: 144 (1847).

– HJÄRN-RYGGMÄRGS-VÄTSKA ~⁰⁰²⁰. (i sht i populärvetenskaplig stil) cerebrospinalvätska. NF 6: 1305 (1883).

– HJÄRN-SAND.

[jfr nylat. sabulum conarii]

anat. små kalkkorn som inlagras i tallkottkörteln (under dennas tillbakabildning). FLORMAN Anat. 2: 96 (1830). BROMAN o. HÄGGQVIST 260 (1928).

– HJÄRN-SJUKDOM ~²⁰ l. ~⁰². Hygiea 1843, s. 328. ANTONI Nervsj. 25 (1928).

– HJÄRN-SKADA, r. l. f. i sht med.

– HJÄRN-SKAKNING. särsk.

[jfr lat. commotio cerebri]

om sjukligt tillstånd av hjärnan, förorsakat av (direkt l. indirekt) stöt l. slag. SVALIN Ordl. (1847). (Han hade) råkat falla och bryta armen, varvid han även ådragit sig en lindrigare hjärnskakning. SDS(A) 1930, nr 248, s. 10.

– HJÄRN-SKALE, r. l. f.?

[trol. efter t. hirnschale]

(†) hjärnskål. Ther Hiernskalen är i tw. Hildebrand MagNat. 56 (1654). RUNIUS Dud. 2: 48 1713; i rim).

– HJÄRN-SKALLE.

[trol. efter t. hiruschale med anslutning till SKALLE]

(†) hjärnskål, huvudskål. SedolärMereur. 3: nr 22, s. 4 (1731). FLORMAN Anat. 1: 257 (1823).

– HJÄRN-SKÅL. ( hjärn- 1790 osv. hjärna- 1635–1837)

[fsv. hiärnskal; jfr d. hjerneskaal, isl. hiarnskal, t. hirnschale]

(numera i sht i fackspr.) den välvda del av huvudets ben som innesluter hjärnan; huvudskål. (Alboin) satte för henne (dvs. Rosamunda) itt Dryckeskaar, thet han hade låtit göra aff hennes slagne Faders Gundamundi Hierneskåål. SCHRODERUS Os. 2: 145 (1695). THUNBERG KroppByggn. 11 (1907).

– HJÄRN-SKÅLS-GROP anat. var särskild av (de tre) groparna i bottnen av hjärnskålen. MULLER LbAnat. 66 (1905).

– HJÄRN-SKÅLS-TAK(ET). anat. hjärnskålens övre del, skalltak(et), kalott(en). RETZIUS FinKran. 173 (1878).

– HJÄRN-SKÄNKEL.

[jfr nylat. crura l. pedunculi cerebri resp. cerebelli, pl.]

anat. var särskild av de grova nervstammar som förbinda stora o. lilla hjärnan med förlängda märgen; i sht om stora hjärnans skänklar; jfr -STJÄLK. FLORMAN Anat. 2: 66 (1830). THUNBERG KroppByggn. 86 (1907).

– HJÄRN-SKÄRA, r. l. f.

[jfr nylat. falx cerebri resp. cerebelli]

(mindre br.) anat. (lieliknande) utskott av den hårda hjärnhinnan vilket skjuter in mellan hjärnhalvorna; äv. om liknande utskott mellan lilla hjärnans hemisfärer, lillhjärnsskäran; jfr -LIE. THORELL Zool. 1: 145 (1860). VerdS 116: 37 (1903). MÜLLER LbAnat. 231 (1905).

– HJÄRN-SLAG. gm (större) hjärnblödning uppkommen förlamning, apoplektiskt anfall, apoplexi. HALLIN Hels. 2: 234 (1885). ANTONI Nervsj. 40 (1928).

– (2) HJÄRN-SLIPARE. (†) om person med skarpt förstånd. SCHULTZE Ordb. 4553 (c. 1755).

– (jfr 2a) HJÄRN-SPÖKE.

[efter t. hirngespenst, "hjärnspöke", ombildning av t. hirngespinst,, eg.: "hjärnspånad", värk av inbillningskraften (jfr HJÄRNA 2 a); jfr holl. hersenspook]

värk av inbillningskraften; inbillningsfoster, "fantasi", inbillning, fantom. BERGKLINT MSam. 1: 153 (1781). Der (på vidskepelsens fält) fransväxa schimärer och hjernspöken med samma lätthet och snabbhet, som svampar på sumpiga ställen. HASSELROTH Campe 126 (1794). Det förklaras helt omildt, att vår ungdoms idealer voro tomma hjärnspöken, utan hemortsrätt i den verkliga världen. PedT 1903, s. 49. ÖSTERGREN (1927). särsk. (†) med närmare anslutning beträffande bet. till SPÖKE: fantasiskapelse som väcker fasa, monstrum. Namnen S:t Simon, Fourrier, Owen citeras som hjernspöken, mäktiga att skrämma alla förnuftiga hjernor. AB 1852, nr 91, s. 1. Samma natt blefvo fru Suenonia och ladugårdspigan anfäktade af hjernspöken, och pastorn sjelf drömde (att han red bland häxorna). RYDBERG Frib. 96 (1857).

– HJÄRN-SPÖKERI.

[bildat till -SPÖKE]

(†) om fantiserande. THORILD Gransk. 1784, 1: 64.

– HJÄRN-STAM(MEN). anat. sammanfattande benämning på förlängda märgen, hjärnskänklarna o. de basala ganglierna. RETZIUS EtnolSkr. 100 (1847). THUNBERG KroppByggn. 87 (1907).

– HJÄRN-STJÄLK. (numera föga br.) anat. hjärnskänkel. ÅrsbVetA 1824, s. 421. NF 5: 524 (1882).

– HJÄRN-SUBSTANS(EN) anat. om den (grå o. vita) substansen i hjärnan, hjärnmassa(n). VetAH 1765, s. 301. Rig 1919, s. 199.

– HJÄRN-SVALL. ( hjärn- 1799–1830. hjärne- 1718–1763) (†)

[HJÄRN-SVALL.ssg 1]

1) eg.: hjärnansvällning.

[HJÄRN-SVALL.ssg 1.a]

a) om hjärnbalken. ROBERG Lijkrevn. 34 (1718). SÖNNERBERG Loder 309 (1799).

[HJÄRN-SVALL.ssg 1.b]

b) om hjärnlob. De lober eller hjernsvall hvarifrån luktnerfverna synas utgå. FLORMAN Anat. 2: 410 (1830).

[HJÄRN-SVALL.ssg 2]

2) (i vitter stil) i utvidgad anv., om hela hjärnan; jfr HJÄRNA 2. STRAND Tidsfördr. 1: 24 (1769). At ofta största trätor drlfvas / Om ting, som, kanske aldrig gifvas, / Mer än i vurmars hjerne-svall. Därs. 39.

– HJÄRN-SVULST. med. svulst på l. i hjärnan. HALLIN Hels. 2: 239 (1885).

– HJÄRN-SYFILIS. med. syfilis i hjärnan. Hygiea 1894, 1: 85.

– HJÄRN-SYSTEM(ET). (†) det cerebrospinala nervsystemet; äv. med särsk. tanke på hjärnans nerver. VetAH 1800, s. 304. DALIN 1852. KLINT (1906).

– (2) HJÄRN-TOM, adj. (mindre br.) som saknar "hjärna" (dvs. mera utvecklad tankeförmåga). De tanklösaste, de hjerntomaste personer. SthmFig. 1847, s. 298. GbgMP 1930, nr 213, s. 13.

– HJÄRN-TRYCK. med. förhållandet att cerebrospinalvätskans tryck på hjärnan är större än normalt; sjukligt tillstånd som förorsakas därav. Hygiea 1866, s. 391. SÖDERHJELM Levertin 1: 462 (1914).

– HJÄRN-TUBERKLER, pl. med. tuberkler i hjärnan; äv. användt liktydigt med: hjärntuberkulos. FörhLäks 1868, s. 11.

– HJÄRN-TUBERKULOS. med. tuberkulos i hjärnan. SFS 1891, Bih. nr 80, s. 4. NILSSON Lungsot 4 (1900).

– HJÄRN-TUMÖR med. tumör på l. i hjärnan. THOLANDER Ordl. (c. 1870). ANTONI Nervsj. 68 (1928).

– HJÄRN-TÄLT(ET).

[liksom d. hjernetelt efter nylat. tentorium cerebelli]

anat. bladformigt utskott från den hårda hjärnhinnan vilket ss. ett tälttak är i vågrät riktning utspänt över lilla hjärnan o. skiljer denna från stora hjärnan. NILSSON Fauna 1: 4 (1820). MÜLLER LbAnat. 231 (1905).

– HJÄRN-UPPMJUKNING ~⁰²⁰.

[jfr nylat. ramollitio cerebri]

i sht med. uppmjukning av ngn del av hjärnsubstansen, beroende på tilltäppning av kärl (t. ex. vid arterioskleros); äv.: sjukligt tillstånd som är föranledt därav; stundom (i icke fackmässigt spr.) i fråga om nedsatt hjärnvärksamhet över huvud taget. THOLANDER Ordl. (c. 1870). STRINDBERG SvÖ 3: 143 (1884). Hos sjuka med hjärnuppmjukning förekommer, att ljuden ej uttalas på rätt ställe, utan om hvarandra. 2NF 28: 368 (1918).

särsk. (i icke fackmässigt spr.) om sjukdomen dementia paralytica, paralysi. VerdS 154: 24 (1908). ANTONI NervSj. 77 (1928).

– HJÄRN-VALK(EN).

[jfr nylat. corpus callosum (av lat. callum, valk, svål)]

(numera knappast br.) anat. hjärnbalk(en). THORELL Zool. 1: 146 (1860). SUNDSTRÖM Huxley 55 (1874). DuodSanal. (1885).

– HJÄRN-VALV. ( hjärn- 1799–1830. hjärne- c. 1613 – c. 1690

[HJÄRN-VALV.ssg 1]

1) (†) eg.:, välvande i hjärnan; om yrsel. FORSIUS Min.. 143 (c. 1613).

[HJÄRN-VALV.ssg 2]

2) (†) hjärnhålans tak; äv. i utvidgad anv.: hjärnskål. Vthi hans Hierne-Hwalf, kan ingen Wijsheet groo. ACHRELIUS Dan. D 1 b (c. 1890). HEINRICH (1814).

[HJÄRN-VALV.ssg 3]

3) (föga br.) anat. det under hjärnbalken sittande valvet (fornix). SÖNNERBERG Loder 311 (1799).

– HJÄRN-VARV l. -VÄRV. ( hjärn- 1596 – c. 1730. hjärna- c. 1730–1742. hjärna- 1578–1773)

[fsv. hiärnhvarf]

(†)

[HJÄRN-VARV.ssg 1]

1) eg.: förhållandet att det "går rundt" i huvudet; yrsel, svindel. BOLAVI 10 b (1578). IERICI Colerus 1: 154 (c. 1645). Hiärnhwarf och Hufwud Yra. VOIGT Alm. 1690, s. 9. SAHLSTEDT (1773).

[HJÄRN-VARV.ssg 2]

2) (förvirrat) hugskott. Irrige Hiern-Hwärf. STIERNHIELM Herc. 398 (1658, 1668) LIND (1749; under hirn-gespenst).

[HJÄRN-VARV.ssg 3]

3) konkret; eg.: "hjärnvirrvarret"; trol. ss. översättning av plexus choroideus (== BLOD-NÄT 1), men äv. syftande på dess underlag, tela choroidea; äv. i utvidgad anv., bildl. om hela hjärnan. (Den till kvinnodräkten hörande) Floru-hufwan (återfinnes) i hiernhwarfwe, rete mirabili, .. Summa, alt hvad Saxen har updicktat til mäns och qvinnors högfärd, det skall eder i menniskians krops upskiärande ögonskinligen i dag wijsas. RUDBECK Bref 149 1677; i inbjudan till en obduktion). BROMAN Glys. 3: 139 (c. 1730).

[HJÄRN-VARV.ssg 4]

[namnet syftar på att örten användes mot svindel]

örten Primula auricula Lin.; jfr SVINDEL-ÖRT. SERENIUS Iiii 2 b (1757).

– HJÄRN-VARVS-ROT. (†) == -VARV 4. FRANCKENIUS Spec. A 4 a (1638). TILLANDZ A 5 a (1683).

– HJÄRN-VATTEN. (föga br.) hjärnvätska. BERZELIUS i FKM 3: 22 (1810). WRETLIND Läk. 9- 10: 9 (1901).

– HJÄRN-VATTUSOT l. -VATTENSOT ~⁰⁰² l. ~²⁰⁰ (numera i sht i populärvetenskapligt spr. samt veter.) sjukdom beroende på abnorm ökning av hjärnvätskan; hydrocefalis, "vatten i huvudet". JournLTh. 1812, nr 278, s. 2. WIGERT PsykSj. 1: 76 (1924). Kronisk hjärnvattusot. 3NF 11: 975 1929; om koller).

– HJÄRN-VENTRIKEL anat. vart särskilt av de fyra, med varandra sammanhängande hålrummen i hjärnan; jfr -KAMMARE 1. VetAH 1815, s. 279. MÜLLER LbAnat. 229 (1905).

– HJÄRN-VIKT. Verd. 1887, s. 278. Som bekant, är människan med afseende på relativ hjärnvikt öfverlägsen alla, äfven de minsta däggdjuren. 2NF 22: 255 (1915).

– (2) HJÄRN-VILL l. -VILD. ( hjärn- 1734–1735. hjärne- 1582–1754) (†) förvillad (i sin uppfattning), "yr i huvudet"; galen, tokig; äv. om sak. Rasande och hiernewille. PERICI Musæus 3: 143 b (1582). Den inga præjudicier äger, blir aldrig så hiärnevill af sådane stormares dön, at (osv). DALIN Arg. 2: 223 (1734, 1754) En hop hiärnvilde ord-termer. KLING Spect. P 1 a (1735).

– (2) HJÄRN-VILLA, r. l. f. ( hjärn- 1790–1900. hjärne- 1671–1784) (†)

[HJÄRN-VILLA.ssg 1]

1) yrsel. Yra och Hierne-villa. SERENIUS EngÅkerm. 292 1727; i fråga om kringsjuka hos får). CELSIUS HushAlm. 1741, s. 31. DELEEN (1829).

[HJÄRN-VILLA.ssg 2]

2) förvirrat tänkande; villa, inbillning, inbillningsfoster. LUCIDOR (SVS) 164 (1671). At någre af Chrystal een Himmel sig inbilla / Är jdel Phantasi och tokot Hierne-willa. SPEGEL GW 58 (1685). DALIN (1852). SAOL (1900).

[HJÄRN-VILLA.ssg 3]

3) grubbel? Wårt fångenskap war oss en kostbar tuckt schola.. som giorde mången alt för mycken hufwudbråk ock hiärne willa. KKD 2: 90 (1719); jfr 2.

– (2) HJÄRN-VILLAD, p. adj. (†) förvillad (i sin uppfattning); jfr -VILL. Sådane okunnige och hjernvillade personer. 1Saml. 8: 178 (1776).

– HJÄRN-VINDEL anat. vindel på hjärnlobernas yta. SÖNNERBERG Loder 307 (1799). CLASON MennHjernVindl. 3 (1868). SÖDERSTRÖM LäkKvacksalv. 159 (1926).

– HJÄRN-VINDLING. hjärnvindel. WRETLIND Läk. 9- 10: 4 (1901). NDA 1914, nr 95, s. 5.

– HJÄRN-VINDNING. (†) hjärnvindel. THORELL Zool. 1: 146 (1860).

– HJÄRN-VÄRKSAMHET ~²⁰⁰ l. ~⁰⁰² LUNDBERG HusdjSj. 169 (1868).

– HJÄRN-VÄRV, se -VARV.

– HJÄRN-VÄTSKA. anat. cerebrospinalvätska i o. omkring hjärnan. Hygiea 1854, s. 276. Därs. 1919, s. 721.

– HJÄRN-ÄMNE. (†) anat. hjärnsubstans. Det grå hjernämnet eller barken .. och .. det hvita hjernämnet eller märgen. SÖNNERBERG Loder 306 (1799). FLORMAN Anat. 2: 174 (1830).

– HJÄRN-ÖDEM. med. o. veter. (sjukdom beroende på) onormalt stor vattenhalt i hjärnsubstansen. THOLANDER Ordl. (c. 1870). BonnierKL 5: 819 (1924).

– HJÄRN-ÖRTS-VATTEN.

[jfr t. hirnkraut, ss. namn på basilika]

(†) dekokt på basilika? jfr BASILIKE-VATTEN. CHESNECOPHERUS RegIter E 1 b (1613).

(†):

– HJÄRNA-BROTT,

– HJÄRNA-GÅNG, se A.

– HJÄRNA-TRO, se C.

– HJÄRNA-VARV, se A.

– HJÄRNA-VÄRK, m. (†)huvudvärk. The som mykin brystwerk haffna, Hiernawerk och halssiwko. BOLAVI 179 a (1578).

(†):

– HJÄRNE-ARBETE, se A.

– (jfr 2 a) HJÄRNE-BILD. inbillning, fantasifoster, fantom. WULF Köppen 2: 353 (1799). MÖLLER (1807).

– HJÄRNE-BROTT,

– HJÄRNE-BRY,

– HJÄRNE-BRÅK, se A.

– (2) HJÄRNE-BYGGNAD. tankebyggnad. TRIEWALD Förel. 1: Föret. 2 (1735).

– (jfr 2a) HJÄRNE-DIKT. inbillning. SAHLSTEDT (1773). HELENIUS (1838).

– HJÄRNE-DUNST,

– HJÄRNE-FOSTER, se A.

– (jfr 2 a) HJÄRNE-GRILL.

[HJÄRNE-GRILL.ssg 1]

1) om fantastiskt projekt, "fantasi(er)". Sådane hjernegriller, man kan hafva för intet. BorgP 1815, s. 936.

[HJÄRNE-GRILL.ssg 2]

2) huvudbry, grubbel. DALIN Vitt. 3: 48 (c. 1740). NORDENFLYCHT QT 1744, s. 9. Med ångst och hjernegrill. BELLMAN SkrNS 1: 258 (1783).

– HJÄRNE-HINNA, se A.

– (2) HJÄRNE-KUNSKAP. om teoretisk kunskap. SROSÉN (c. 1736) i KyrkohÅ 1910, MoA. s. 5. BENZELSTIERNA Cens. 202 (cit. fr. 1743).

– HJÄRNE-LÖS,

– HJÄRNE-MASSA,

– HJÄRNE-SKÅL, se A.

– (2) HJÄRNE-SPILLA, f. förlust av "hjärnan" (dvs. förståndet l. vettet). LUCIDOR (SVS) 164 (1671).

– HJÄRNE-SVALL, se A.

– HJÄRNE-TORKA, f. sjukligt tillstånd i hjärnan som ansågs bero av för stor torrhet hos denna. Läkedomar för mykin Hiernetorka. BOLAVI 10 a (1578).

– (2) HJÄRNE-TRO, r. l. f. ( hjärna- 1709–1711. hjärne- 1709–1738) förståndstro. (Gud) är intet nögd med tin hiernatro och ordatro. SWEDBERG Cat. 638 (1709); jfr Därs. a 2 b. De höglärdas förnufft och hierne-tro. SROsÉN (1738) i KyrkohÅ 1910, MoA. s. 79.

– HJÄRNE-VALV,

– HJÄRNE-VARV,

– HJÄRNE-VILL,

– HJÄRNE-VILLA, se A.

– (jfr 2 a) HJÄRNE-VÄV.

[trol. efter t. hirnegespinst, eg.: "hjärnspånad"; jfr d. hjernespind; jfr HJÄRN-SPÖKE]

inbillning, "fantasi(er)". Älskare af Digter och Hierne-Vefvar. TRIEWALD Förel. 2: k 2 a (1736). SvMerc. IV. 2: 214 (1758). RYDÉN Pontoppidan 72 (1766).