HUCKLE huk³le², förr äv. HYKLE,
n.; best. -et; pl. -en. ( huckel 1897. huckle 1762 osv. hucklä 1842 (: hucklä')– 1908. hukle 1667–1887. huklä 1655–1757. hykle 1765. Jfr formavdelningen på HUVUDKLÄDE) [utvecklat ur HUVUD-KLÄDE]
[HUCKLE 0]
till kvinnodräkten hörande (numera nästan bl. i vissa folkdräkter förekommande) huvudbonad bestående av en (i tresnibb) hopvikt o. under hakan l. i nacken hopknuten, mindre duk; huvudkläde; jfr HALS-DUK. BoupptSthm 15/5 (
1655).
Huckle är en mycket intagande hufvudbonad för en landtflicka, skada blott att det skall skymma så mycket af ansigtet. ALMQVIST DrJ 330 1834;
klandrat av ATTERBOM i
SvLittFT 1835, sp. 66). "Hucklät", en fyrkantig duk, som lades i tresnibb och knöts utanpå mössan med knut och hängande snibbar under hakan. Fatab. 1908,
s. 8 (i fråga om a förh. i Bohuslän).
Avledn. –
HUCKLA ,
v.² sätta på l. iföra (ngn) huckle; dels (i folkligt spr., numera knappast br.) i förb. huckla på¹⁰ ⁴, i sht refl.: ta på sig huckle; dels i p. pf. ss. adj., i sådana ssgr som VIT-HUCKLAD.
Hukla på sig. RYDQVIST SSL 2: 332 1857;
angivet ss. brukat i talspråk).
THOLANDER Ordl. (
c. 1870).