HUGGORM hug³~ωr²m, m. l. r.; best. -en; pl. -ar. ( hug- 1526– c. 1690. hugg- 1541 osv.)

[fsv. hugormber; jfr d. hugorm, inl. hǫggormr; av HUGGA v.¹, 10, o. ORM]

[HUGGORM 0]

individ l. art av den till ordningen ormar bland kräldjuren hörande familjen Viperidoe med underfamiljen viperinoe ("egentliga huggormar"), särsk. släktet vipera Laur., ävensom Causus Wagl. (paddhuggormar) o. Atractaspis Smith (jordhuggormar). Vanliga huggormen, Vipera berus Lin. (Vinet) stinger såsom en huggorm. Ordspr. 23: 32 (Bib. 1541). Huggormarne lägga icke ägg, utan få lefvande ungar. BERLIN Lrb. 38 (1852). De till huggormarnas familj .. hörande arterna .. kunna anses som de bäst utvecklade giftiga ormarna. 4Brehm 10: 75 (1927). – jfr JORD-, PADD-HUGGORM m. fl. – särsk. bildl.; i sht om onda o. elaka människor. Fosz 35 (1621). (Han) smilar .. för konungen, med honung på läpparna och huggormen i barmen. EKMAN Dagb. 135 (1789). Häng den huggormen (dvs. munken) i hans eget rep! TOPELIUS Fält. 1: 30 (1859). Jag har närt en huggorm vid min barm. ÖSTERGREN (1928).

[HUGGORM 0.slutet]

särsk.

[efter

Mat. 3: 7 (se nedan)] i uttr. huggormars avföda o. d., uslingar, skurkar. Mat. 3: 7 (NT 1526). I uslingar, som mig här leden, / Huggormars afvel, I förståndsförryckte! ALMQVIST Amor. 277 (1899). Huggormars afföda! Jag skall sätta polisen på er. BLANCHE Posit. 27 (1849).

Ssgr

: (†):

– HUGGORM-GIFT,

– HUGGORM-SLÄKTE, se D.

(†):

– HUGGORMA-AVFÖDA, r. l. f. bildl. LIND (1738). Jag måste .. förtörna denna huggorma affödan (dvs. papisterna). BORG Luther 2: 855 (1759).

– HUGGORMA-ETTER.

[fsv. hugorma eter]

Rom. 3: 13 (Bib. 1541). VDAkt. 1781, nr 421 (bildl.).

– HUGGORMA-GALLA. Job 20: 16 (Bib. 1541).

– HUGGORMA-GIFT,

– HUGGORMA-SLÄKTE, se D.

– HUGGORMA-SÄD. == -AVFÖDA. MURÆUS Arndt 1: 11 (1647).

(†):

– HUGGORME-AVEL. == HUGGORMA-AVFÖDA. KEMPE Krigzper. 4 (1664).

– HUGGORME-ISTER,

– HUGGORME-ÖRT, se D.

– HUGGORMS-BETT.

[fsv. hugorms bit]

– HUGGORMS-BO, n. VLitt. 3: 477 (1902).

– HUGGORMS-FETT. (förr) som läkemedel användt preparat av huggormar; jfr -ISTER. ApotT 1698, s. 9. 2NF 20: 918 (1914).

– HUGGORMS-GIFT, n. ( -orm- 1861. -orma- 1864. -orms- 1917) THORELL Zool. 2: 214 (1861). Rom. 3: 13 (Bib. 1917).

– HUGGORMS-HONA. jfr ÄSPING.

– HUGGORMS-ISTER. ( -orme- 1775. -orms- 1739) (†) == -FETT. ApotT 1739, s. 10. LÖNQVIST Bara 17 (1775).

– HUGGORMS-NÄSTE. särsk. bildl. Råka in i ett riktigt huggormsnäste. ÖSTERGREN (1928).

– HUGGORMS-ROT. (†) ört av släktet osotis Lin.; jfr -ÖRT 2. BROMELIUS Chl. 24 (1694).

– HUGGORMS-SLÄKTE(T). ( -orm- 1842–1860. -orma- 1734–1757. -orms- 1892 osv.) zool. särsk. om släktet Vipera Laur. SERENIUS Mmm 2 a (1794). NILSSON Fauna 3: 54 (1842).

– HUGGORMS-UNGE. äv. bildl.: usling, skurk. VALERIUS 1: 60 (1891; bildl.). HALLSTRÖM El. 286 (1906).

– HUGGORMS-ÖRT. ( -orme- 1685. -orms- 1685–1880) (†)

[HUGGORMS-ÖRT.ssg 1]

[jfr t. natterkraut, schlangenkraut]

om vissa örter av släktena Echium Lin. o. Anchusa Lin. RUDBECK HortBot. 38 (1685). UGLA PræfNæsg. 37 (1794). AfhNaturv. 1: 170 (1830).

[HUGGORMS-ÖRT.ssg 2]

2) ört av släktet Myosotis Lin., särsk. Myosotis scorpioides (palustris) Lin., förgätmigej; jfr FANS-ÖGON. BROMELIUS Chl. 24 (1694). LÖNNBERG Artedi 45 (i handl. fr. 1729). UVTF 26: 135 (1880).