).
).
.
).
).
). – jfr
m. fl. – särsk.
, fol.
.
).
).
).
). "O, du fördömda, babyloniska hora!" utbröt han (
).
).
).
Ssgr(till l.
Anm. Jfr äv. ssgrna under HOR, vilka i vissa fall kunna hänföras äv. till
HORA sbst.,):
A
–
HOR-FÖRARE.
( hor- 1625 – c. 1755 hore- 1635–1652) [jfr ä. d. horeutrækker]
(
†)
[HOR-FÖRARE.ssg 1]
1) == -VÄRD. BtÅboh I. 2: 139 (
1625).
SCHRODERUS Os. 1: 333 (
1635).
[HOR-FÖRARE.ssg 2]
2) person som bedriver bor; jfr -JÄGARE. Linc. 1640;
under aquariolus).
SCHULTZE Ordb. 1240 (
c. 1755).
–
HOR-JAKT.
( hor- 1730 – c. 1755. hore- 1624–1695) (
†)
löpande efter lösaktiga kvinnor; jfr GUMP-JAKT. Trummeslagh och Horejagt, / Haar mång vng Swen ödelagt. RUDBECKIUS Starcke D
7 a (
1624).
SCHULTZE Ordb. 2056 (
c. 1755).
–
HOR-JÄGARE.
( hor- 1639–1927. hore- 1559–1755. horo- 1538–1621) [jfr ä. d. horejæger, t. hurenjäger]
(vulg., numera föga br.) person som löper efter lösaktiga kvinnor, "horkarl". VarRerV 11 (
1538).
SCHRODERUS Os. 2: 755 (
1635).
ÖSTERGREN (
1927).
–
HOR-KOPPLERSKA. (
†)
kopplerska. LIND (
1738).
DALIN (
1852) .
–
HOR-KRÄMARE. (
†)
== -KOPPLARE. ÄARäfst 85 (
1596).
Linc. 1640;
under ganeo).
–
HOR-LETTA l.
-LÄTTA,
r. l. f. ( hor- 1638 osv. hore- 1716) (i folkligt spr. i vissa trakter) örten Lithospermum arvense Lin., sminkrot. FRANCKENIUS Spec. A 3 a (
1838).
FRIES Ordb. 42 (
c. 1870).
–
HOR-SILKE.
(i folkligt spr. i vissa trakter) örten Cuscuta europæa Lin., nässelsnärja. RUDBECK HortBot. 26 (
1685).
DALIN 1852; angivet ss. "prov.").
–
HOR-SKÄRVA.
( hor- 1856. hore- 1864) [rörande uppkomsten av benämningen jfr språkprovet från 1864]
(i ä. folkligt spr. i vissa trakter) benämning på engelska sjukan. RÄÄF Ydre 1: 127 (
1856).
Får en löndahora se en hafvande qvinna, eller ett nyfödt barn, på bara bröstet, så får barnet horeskerfvan. HYLTÉN-CAVALLIUS Vär. 1: 378 (
1864).
–
HOR-SKÄVER.
[jfr d. horeskæver; rörande uppkomsten av benämningen jfr språkprovet]
(i ä. folkligt spr. i vissa trakter)
== -SKÄRVA. Möter den blifvande modern en sköka, som har två förkläden för sig, får barnet horskäfver, om ej modern rycker det ena förklädet bort. WIGSTRÖM Folkd. 2: 275 (
1881).
–
HOR-STACKA,
f. [fsv. horstakka; senare leden är avledn. till fsv. stakker, adj., kort; jfr STÄCKA]
(
†)
eg.: stympad "hora"; benämning som gavs åt äktenskapsbryterska som straffats för äktenskapsbrott gm avskärande av hår, öron o. näsa. Lagförsl. 312 (
c. 1606).
Anm. Ordet har upptagits av
SPEGEL (
1712) under formen horstakke o. angivits betyda: horunge.
–
HOR-VÄRD,
m. ( hor- 1652–1927. hore- 1635–1764. horo- c. 1730–1742) [jfr t. hurenwirt]
(
numera knappast br.)
person som håller "horhus" l. inhyser skökor. SCHRODERUS Os. 1: 333 (
1635).
ÖSTERGREN (
1927).
–
HOR-VÄRDINNA.
( hor- 1652–1927. hore- 1636–1700) (
numera knappast br.)
jfr -VÄRD. BtÅboH I. 8: 23 (
1636).
ÖSTERGREN (
1927).
B
(
†):
C
(
†):
–
HORE-BASARE.
stadstjänare med uppgift att piska skökorna; jfr BASA 4 a. LIND (
1749;
under büttel).
–
HORE-FEGARE,
m. (skrivet -fägare) (
†)
ss. skymford till man: "borfejare"? person som fjäsar för skökor? VDAkt. 1689,
nr 206.
VRP 1694,
s. 94.
–
HORE-RYKTE.
( hora- 1547. hore- 1644) rykte att vara "hora". (Hon skulle) leggie thz hora Rykthz jfrå siig, szom (osv.). SthmTb. 17/10 1547. ÅngermDomb. 21/11 1644, fol. 2.
D
–
HOREN-SON,
se HOR ssgr.
E
(
†):
–
HORO-FÄRGA,
r. l. f. om smink. Intet sminka then (dvs. rätten) med horo-fergo och smink. SWEDBERG Cat. 139 1709;
i bild).
–
HORO-LYCKA,
r. l. f. bildl., om lycka som kommer en ovärdig till del. SCHULTZE Ordb. 2680 (
c. 1755).