HORST hor⁴st, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (LUNDELL (1893) osv.) ((†) -er SVENONIUS Stenr. 186 (1888)). [av t. horst i samma bet., motsv. nt. horst, bevuxen mark som höjer sig över ett lägre sumpland, fht., mht. hurst, mnt. horst, feng. hyrst, eng. hurst, alla i bet.: småskog, sandbank, sandig kulle o. d.]
[HORST 0]
geol. av förkastningssprickor begränsat större område av bärggrunden som står kvar i sitt upphöjda läge, sedan bärggrunden på tvenne l. alla sidor därom sjunkit till lägre nivå. SVENONIUS Stenr. 186 (
1888).
Horstarna äro på grund av sitt exponerade läge starkare utsatta för de nedbrytande krafternas verksamhet än omgivningen. SÖRLIN JoL 54 (
1925). jfr
FLEXUR-,
FÖRKASTNINGS-,
URBÄRGS-,
VECK-HORST m. fl.
Ssgr(
geol.):
–
HORST-BÄRG.
SvRike I. 1: 58 (
1899).
–
HORST-LAND.
Fennia XL. 1: 53 (
1919).
–
HORST-MASSIV,
n. Ymer 1905,
s. 18.
–
HORST-PLATÅ.
Ymer 1918,
s. 342.