HUM hum⁴, sbst.², r. (l. m.) (RUDBECK Atl. 2: 194 (1689) osv.) l. n. (SkrGbgJub. 6: 303 (1593) osv.); best. (föga br.) ss. r. l. m. hummen (ENEMAN Resa 1: 48 (1711)), ss. n. hummet (VRP 1651, s. 575); förr äv. HUMN, r. l. m. (ho(h)m 1680. hum (humm) 1587 osv. humn 1689–1756. hym 1745. hymn c. 1730– 1739)

[jfr nor. dial. hum, hume, n., mörk luft, isl. hüm, n., skymning, ävensom fsv. hume, m., dunkel föreställning, misstanke, nor. hume, m., mörker i luften, färöiska hómi, m., ngt som ses otydligt; av samma rot med bet.: täcke, hölje, som finnes i HUD samt, med prefigerat s, i SKUM, adj., SKYMNING o. i lat. obscurus (se OBSKYR). – Jfr HOMBACK, HUMLA, v.¹, HYMLA]

[HUM.sbst2 1]

1) en viss uppfattning (av ngt) l. kännedom (om ngt), om än icke fullt klar l. tydlig l. djupgående, "begrepp" (se d. o. 5 a ε), "aning" (se d. o. 2 b); numera nästan bl. (i sht vard.) i uttr. ha l. få (en, någon (liten), en liten, den minsta) hum om (förr äv. av) ngt, stundom äv. (vara) utan hum om ngt, ge ngn hum om ngt, förr äv. höra en hum om (ngt); oftast i förb. med negation l. ord som angiver en stark inskränkning. Han har hafft en lijten humn om de Egyptiers tanka i detta mål. RUDBECK Atl. 2: 194 (1689). SPEGEL (1712). Nu tror jag mig omsider hafva fått hum om saken. VetAH 1748, s. 168. ALMQVIST Mål. 46 (1840). Bekymmerslös samt utan hum om vådan. CVASTRANDBERG 5: 131 (1862). Olycklig du, Karin, om du ger någon kristen själ minsta hum om att du varit här på åtta dagar! BLANCHE Bild. 4: 12 (1865). Mefistofeles ger honom (dvs. Faust) en lätt hum därom, att när pudeln tjöt, gjorde han det som lärd granskare. RYDBERG 2: 348 (c. 1870). Envar, som har ett hum om Kung Arthur och riddarna av det runda bordet. NORDENSTRENG EurMänRas. 144 (1917). SIWERTZ Varuh. 268 (1926). – särsk. (†) i uttr. få hum på ngn l. ngt o. d., få spaning på ngn l. ngt. Då jag .. icke .. fått det ringaste hum på honom. Florian SmSkr. 92 (1798). Jag fiskar nu efter ett okändt större opus af Bellman, vid namn Frejas tempel, som jag fått hum på fins hos en person i Finland. CFDAHLGREN (1824) hos THOMANDER TankLöj. 125.

[HUM.sbst2 2]

2) (†) misstanke (för brottslighet o. d.). Therförre dömdis och sades han frij för sam[m]e hwm. SkrGbgJub. 6: 80 (1587). Effter på humm och blott rychte, ingen sakfällas kunde, til någon straffelig gerning. VDAkt. 1715, nr 72. LIND (1749). Man drager .. någon humm på missräkning (dvs. man börjar misstänka att räkningen är felaktig). VetAH 1805, s. 192.

[HUM.sbst2 3]

3) (knappast br.) i uttr. på (ett) hum, på en höft. På humn och höft. BROWALLIUS Und. 15 (1751). På hum och gissningsvis. WALLERIUS ChemPhys. 1: 6 (1759). Jag tyckte det var en del ting (i boken) .., som var rätt på ett hum. FRÖDING Brev 257 (1895).

Ssgr(†, till 2):

– HUMME-MÅL, se B.

– HUMS-MÅL. (hum(m)e- 1596–1653. hums- 1591–1659)

[fsv. humamal, mål som grundar sig på osäker misstanke]

misstanke; särsk. i uttr. vara i humsmål, vara misstänkt (för ngt). SkrGbgJub. 6: 244 (1591). Karin Håkans .. ähr i hummemål för truldom och går nödigt till kyrkio. ÄARäfst 12 (1596). (Hon) hafuer alenasth humssmåll till dem effter de lågo så nähra kistan (som blivit uppbruten). VRP 1659, s. 1205.

Avledn.

– HUMMA , v² (homa 1541. hum(m)a 1542 (: tilhummet, p. pf) – c. 1755)

[sv. dial. huma, håma]

(†)

[HUMMA.avl 1]

1) till 1: hava en viss, dunkel uppfattning av (ngt) l. kännedom om (ngt), förmoda. SCHULTZE Ordb. 1985 (c. 1755).

[HUMMA.avl 2]

2) till 2: misstänka. HSH 29: 94 (1541). Höett angående, som han är hummat att hafwa tagit från .. Callmbergh så frijkiänner .. (C.) honom i dy måhl för tiufwerij. VDAkt. 1696; nr 272. jfr TILLHUMMA

– HUMMEL , sbst.¹, l. HUMNEL, sbst. ( hummel 1596. humnell 1596) (†) till 2: misstanke; i uttr. det går i hummel, det misstänkes, det "glunkas", vara i hummel, vara misstänkt. Där gick hummel .. att .. (han) henne belägrat hade. ÅARäfst 14 (1596). Och är hon i humnell, att hon hafuer mördt barnet. Därs. 120.