HYACINT hy¹aasin⁴t, r. l. m.; best. -en; pl. -er (HH 1: 16 (1543) osv.) ((†)
-en BoupptSthm 27/4
1668 (
i bet.
[HYACINT 3]
3) ). (hia- (hija-)
1541–1763.
hio- 1588.
hya- 1541 osv. jach- 1558–1563.
ja- 1576 – c. 1613 -cint (-cinth) 1541 osv. -sint (-sintt) 1570–1846.
-zint (-th, -tt) 1558–1797. -cynt(h)
1578–1623.
jachint HH 1: 16 (
1543: Jachinter,
pl.).
jachtsincka G1R 28: 107 (
1558). Ordet är tidigast anträffat med den i anslutning till den mlat. formen bildade formen hyacincthus i
Upp. 21: 20 (
NT 1526;
i bet. 3.)
[jfr d. hyacint (ä. d. äv. jacinct), mnl. jacinct(us), t. hyazinthe (i bet. 1, 2), hyazinth (i bet. 3), ä. eng. hyacinth(e), jacinct(e), jacinth m. m., eng. hyacinth (i bet. 3 ännu äv. jacinth), fr. jacinthe, hyacinthe, mlat. iacinctus, jacint(h)us, av lat. hyacinthus, av gr. ὑάκινϑος, lånord från ett icke ieur. spr.]
[HYACINT 1]
1)
[efter motsv. anv. i gr. o. lat., där benämningen torde ha avsett svärdsliljeväxterna
Iris foetidissima Lin. o. Gladiolus segetum Ker. med delvis violettblå resp. rödaktig kalk] (ngn gg i vitter stil i fråga om l. med hänsyftning på den gr. sagan om Hyakintos) benämning på viss blomma (numera väl i allm. identifierad med
HYACINT 2 vilken Apollo enligt den gr. sagan låtit spira ur Hyakintos' blod, när han råkat döda denne.
LUCIDOR (SVS) 224 (
1672).
Sen Hyacinthus dog i Febi famn / och blomman växte opp som bär hans namn / rätt ofta Guden .. / för reslig lager, hyacinthen väljer. TEGNÉR (WB) 4: 48 (
1822).
EKBOHRN (
1868).
[HYACINT 2]
2) individ l. art av det till lökväxterna hörande släktet Hyacinthus Lin., hos Linné omfattande äv. släktena Muscari Tourn. o. Endymion Dumort., tidigare äv. vissa arter av andra närstående släkten; utom i ssgr numera bl. om (individ av) den i Sv. ss. prydnadsväxt odlade arten Hyacinthus orientalis Lin., som har välluktande, i tät, upprätt klase sittande blommor med talrika färgvariationer (urspr. ljusblå); äv. i utvidgad anv. (se b nedan). Mollet Lustg. D 2 a (
1651).
RUDBECK HortBot. 54 (
1685).
Mars Månan lokkar fram then fägra Hyacinthen. SPEGEL GW 135 (
1685).
Hyacinthen är ett tidigt våhrblomster, af förträffelig luckt. BROOCMAN Hush. 4: 18 (
1736).
SVENSSON Kulturv. 75 (
1893). jfr
DESMANS-,
DRUV-,
MYSK-,
PÄRL-HYACINT m. fl. – särsk.
[HYACINT 2.a]
a) (
†)
dels i uttr. spansk l. engelsk hyacint, liljeväxten Endymion nutans (Sm.) Dum., dels i uttr. peruviansk hyacint, liljeväxten Scilla peruviana Lin. RUDBECK HortBot. 54 (
1685).
SERENIUS Iiii 4 b (
1757).
[HYACINT 2.b]
b) i utvidgad anv. om växt med blommor o. blomställning liknande hyacintens; i ssgn VATTEN-HYACINT. [HYACINT 3]
3) [efter motsv. anv. i lat. o. gr., där benämningen dock avsett en ädelsten av (väsentligen) samma färg som HYACINT 1, sannol. en mörk ametist l. en safir]
i sht miner. genomskinlig, rödgul l. orangegul ädelsten; i fackspr. numera bl. i inskränktare anv.: (ädelsten av) genomskinlig, gulröd l. orangegul varietet av mineralet zirkon. Upp. 21: 20 (
Bib. 1541).
Ett förgyltt sölffhengzle, söndrigt med fira gule jachzinther och en brun amatist. G1R 28: 18 (
1558).
Månge hengia en Hyacint vppå bara halsen, och mena honom kunna stå emot giftet (dvs. pesten). CHESNECOPHERUS RegIter C
3 b (
1613).
De rödgula (granaterna) få namn af Hyacinther. RETZIUS Min. 206 (
1795).
HÖK Majest. 174 (
1929).
jfr (†) Hans kropp war såsom en Hiacinth. Dan. 10: 6 (
Bib. 1541;
Bib. 1917 krysolit, LUTHER: Türkis,
Vulg.: chrysolithus).
Ssgr – (
2)
HYACINT-BLOMMA,
r. l. f. (hyacint- 1659 osv. hyacinte- 1638) blomma av hyacint; förr äv. ==
HYACINT 2. FRANCKENIUS Spec. C
4 a (
1638).
– (
1)
HYACINT-BLÅ.
[jfr lat. hyacinthinus]
(
†)
violettblå, stålblå. SCHRODERUS Comenius 335 1639;
lat. texten: Hyacinthinum,
t. texten: Hyacintblaw).
LINDSTRÖM Bates 77 (
1872).
– (
1)
HYACINT-BLÅTT,
n. (†) jfr -BLÅ. AHB 38: 19 (
1869).
Därs. 56: 7 (
1871).
– (
3)
HYACINT-FLUSS. (
†)
glasfluss som är en imitation av hyacint. RINMAN 1: 625 (
1788).
–
HYACINT-FÄRG. särsk. (
i sht i fackspr.)
till 3; jfr -FÄRGAD, p. adj. RINMAN 1: 196 (
1788).
JernkA 1828, I:
215.
– (
3)
HYACINT-FÄRGAD,
p. adj. (
i sht i fackspr.)
som har den gulröda färgskiftning som vanl. utmärker hyacinten. Et hyacintfärgadt Glas. WALLERIUS ChemPhys. II. 3–4: 409 (
1768).
WoJ (1891). – (
2)
HYACINT-GLAS.
(hög) behållare av glas, avpassad för drivning av hyacint till blomning i boningsrum. BoupptVäxjö 1843.
– (
3)
HYACINT-GRANAT. (
föga br.)
miner. hyacintfärgad granat. EDLUND ÅrsbVetA 1849,
s. 58.
– (
2)
HYACINT-GRUPP.
HbTrädg. 6: 243 (1876).
– (
3)
HYACINT-LATVERG. (
†)
farm. "latverg" med hyacinter ss. beståndsdel. ApotT 1698,
s. 15.
Därs. 1739,
s. 17.
– (
2)
HYACINT-ODLING.
abstr. o. konkret. HbTrädg. 6: 120 (
1876).
– (
2)
HYACINT-OLJA,
r. l. f. kem. eterisk olja framställd av hyacintblommor. AHB 54: 64 (
1871).
– (
2)
HYACINT-ROS. (
†)
== HYACINT 2. LIND (
1749).
– (
3)
HYACINT-RÖD. (
i sht i fackspr.)
gulröd, rödgul; jfr -FÄRGAD. BERZELIUS ÅrsbVetA 1827,
s. 101.
FRIESEN (o. GRAPE) CodArg. 119 (
1928).
–
HYACINT-RÖDT,
n. (i sht i fackspr., tillf.) jfr -FÄRG. BEREELIUS Blåsr. 55 (
1820).
B
(
†):
– (
3)
HYACINTE-TAK.
tak besatt med hyacinter. Iag kan .. ej .. thet Hyacinthe-Taket / Som i thet Ottonde Guldhwelfde Himla-Maket / Begypsat synes, så beskåda som mig lyster. SPEGEL GW 165 (
1685).
C
(
†):
–
HYACINTEN-SPECIES farm. till 3: ett slags läkemedel med hyacinter ss. beståndsdel. ApotT 1698,
s. 76.
Därs. 1739,
s. 73.
D
(
†):