SKÖL ʃø⁴l, r. l. m. (HOLMKVIST BergslGruvspr. 67 (i handl. fr. 1664) osv.), äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) n. (SörmlH 16: 64 (1596), SUNDÉN (1891)); best. -en resp. -et; pl. -ar resp. =. (sköl (schiöl, schjöl, schöl, sjöl, skioehl, skiöl, skjöl, skööl) 1596 osv. skörl 1834 (: skörligt) – 1856 (: skörligt))

[ fsv. skyrþ f., snitt på kläder, grävt dike, grävd kanal, sv. dial. sköl (i bet. 4, 5); etymologiskt identiskt med SKÖRD; med avs. på utvecklingen rdh se FJOL; formen skörl- avser att återge kakuminalt l-ljud. – Jfr AVSKÖRD, SKÖLA, SKÖLUNGAR, SKÖL-VERK ]

[SKÖL 1]

1) (†) på klädedräkt: snitt; jfr SKÖRD (Ärke- biskopen) straffade hårdelige clericos (dvs. prästerna) för ohöffueligh klädedrächt och skööl, tbe bruka nu gement, och skolmästare medh, såsom med fransoske, store, wiide böxor, tröiior, och annat. SynodA 1: 31 (1614).

[SKÖL 2]

2) (†) om den rand l. kant som bildas då man jämnklipper luggen i pannan l. som bildas av hårfästet; anträffat bl. i ssgn hår-sköl; jfr SKÖRD.

[SKÖL 3]

3) (†) om brottyta hos avbruten stångjärnstång. POLHEM Bet. 1: 8 (1721). DENS. Test. 31 (c. 1745).

[SKÖL 4]

4) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om inskärning (fåra) åstadkommen i marken av rinnande vatten l. gm grävning (särsk. dels om ravin, dels om vattenfyllt större avloppsdike); jfr SKÖLP sbst.³ Broby drenger hade warit . . i skölet och fisket. SörmlH 16: 64 (1596). Uppå samma slätter (i södra Ryssland) skall man ej .. finna många byar, utan nedre i stora skiöhlar, delder och under backar skall man finna deras byar. HH XVIII. 4: 17 (1708). Vägen var afskuren af djupa skölar efter floden, efter slagregnet. WESTE FörslSAOB (c. 1815). Ymer 1937, s. 320 (om ravin; från Dalarna). jfr VATTU-SKÖL.

[SKÖL 5]

5) bergv. o. geol. (tom l. vattenförande l. med annan bergart fylld) spricka l. rämna i berg(grunden); företrädesvis om sådan (oftast av ofyndig bergart, i sht klorit, glimmer l. talk, fylld) spricka osv. som omsluter en malmförande gång (se d. o. III 2), stundom äv. en flöts (se FLÖTS, sbst.² ¹), o. avgränsar den från omgivande (ofyndig) bergart l. som övertvärar en malmförande gång osv.; äv. om malmförande gång; jfr KLYFTA, sbst.¹ 3 b, SALBAND 2, SKÖLP, sbst.³ För- kastande sköl, se FÖRKASTA, v.² 7. HOLMKVIST BergslGruvspr. 67 (i handl. fr. 1664). När .. (mannen vid till- makning) kom en famn neder, mötte en tohm Skiöhl eller öppning i Berget. HIÄRNE 2Anl. 246 (1706). Strykande eller stående gångar, Myrmalms-Tägter och Flets-wärk uti liggande Skölar. PH 3: 1770 (1741). Af några förstås med skölar det samma som gångar, malmgångar eller flötser. RINMAN (1789). Malmer skiljas ofta från omgifvande bergar genom skölar, hvilkas mägtighet vanligast är blott en eller annan tum, men stundom kan uppgå ända till många tiotal fot. WETTERDAL Grufbr. 7 (1878). Som man inte (vid borrning efter vatten) behöfde borra synnerligen djupt för att nå den vattenförande skölen, så beslöt man att (osv.). VL 1894, nr 290, s. 2. Granuliten, som bildar bärggrunden i trakten .. genomdrages .. i riklig mängd af .. skölar. Fennia 36: 459 (1915). Kisstockarna . . avgränsas i regel . . genom . . skölar. LINDROTH Gruvbrytn. 1: 18 (1955). jfr GRÅBERGS-, HORN-, JORD-, JÄRN-, LAGER-, LER-, MALM-, RÖT-, SIDO-, SKINN-, SLÄPP-, SVART-, TALK-, TRAPP-, TVÄR-SKÖL m. fl. – särsk.

[SKÖL 0]

(†) i utvidgad anv., om smal öppning l. ränna som upphackats i kolförande gång i kolgruva; jfr 4. Dædalus 1950, s. 56 (i handl. fr. 1746).

Ssgr (i allm. till 5):

– SKÖL-BERG. bergv. berg (se d. o. 2, särsk. 2 b, d) kännetecknat av skölar. JOHANSSON Noraskog 3: 122 (i handl. fr. 1637).

– SKÖL-BILDNING. bergv. o. geol. särsk. konkret, motsv. bildning 4 b α. Fennia VIII. 3: 36 (1893).

– SKÖL-FRI bergv. om bergart o. d.: fri (se d. o. 27) från skölar. SAMUELSSON HALärovUpps. 506 (1952; om kalksten).

– SKÖL-FULL. bergv. om bergart o. d.: full med skölar. En grön, släppig och skölfull . . glimmerskiffer. VetAH 1848, 2: 17.

– SKÖL-FYLLNAD bergv. konkret, om vad som fyller en sköl. JernkA 1898, s. 182.

– SKÖL-GÅNG. 1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 4, om förhållandet att vattnet rinner i en sköl l. skölar l. att en sköl l. skölar bildas; företrädesvis konkret: (gång l. ränna o. d. bildad av en) sköl. Ymer 1937, s. 320 (cit. fr. 1712). (Sv.) Skölgång . . (fr.) Ravin. Ravine. NORDFORSS (1805). Skölgång .. (dvs.) Djup utgräfning el. utskärning, förorsakad af rinnande vatten. WESTE FörslSAOB (c. 1815). Skölgång är äfv. Vattnets väg el. rinnande i en sköl. Därs.

[SKÖL-GÅNG.ssg 2]

2) bergv. till 5, = sköl 5. HC11H 12: 41 (1697).

– SKÖL-KARTA. (förr) gruvkarta utvisande läge o. sträckning av (skölar o.) malmgångar o. d. TILAS CurrVitæ 306 (1761); jfr LINDROTH Gruvbrytn. 1: 436 (1955).

– SKÖL-KASTNING. (numera föga br.) förskjutning av sköl. Bergv. 4: 21 (1794).

– SKÖL-KOMPASS. (förr) bergkompass (deklinationskompass med gradering på två ringar) för bestämmande av (skölars o.) malmgångars strykning o. stupning; jfr -pendel-kompass. JernkA 1878, s. 308.

– SKÖL-KUPA. (numera bl. i skildring av ä. förh.) mindre tvärande ort (se ort, sbst.¹ I ⁵) bruten i syfte att hitta förlorad skölgång (se d. o. 2); jfr kupa, sbst. 11, o. -ort. StKopparbGeschworn. 105: 192 (1778). LINDROTH Gruvbrytn. 1: 469 (1955; om ä. förh.).

– SKÖL-MALM. bergv. i en sköl l. skölar befintlig l. bruten malm (se d. o. II 1). WALLERIUS Min. 297 (1747).

– SKÖL-ORT. (numera bl. i skildring av ä. förh.) ort (se ort, sbst.¹ I ⁵) bruten i syfte att finna nya (skölar l.) malmgångar; jfr -kupa. StKopparbBerghauptm. 25: 544 (1759). LINDROTH Gruvbrytn. 1: 461 (1955; om ä. förh.).

– SKÖL-PENDEL. (förr) på skölkompass: pendel med uppgift att på kompassens ena gradering utvisa skölars donläge l. stupning. JernkA 1839, s. 263.

Ssg:

– skölpendel-kompass. (förr) skölkompass. SAOB B 1265 (1903).

– SKÖL-SYSTEM bergv. o. geol. system av skölar. TILAS CurrVitα: 194 (1756).

– SKÖL-VIS, adv. (†) i form av skölar. I Järnwäggen finnes skiöhlwijs god malm, men mäst järnbindig. CLETSCHER RelStKopparbg 16 (1696).

Avledn.

– SKÖLAKTIG , adj. bergv. till 5; mer l. mindre skölig (se d. o. 2). Det vidt öfverhängande skölaktiga taket (i gruvan). NoraskogArk. 4: 26O (i handl. fr. 1750).

– SKÖLIG , adj.

[SKÖLIG.avl 1]

1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 4; full av (regn)fåror l. raviner o. d. VetAH 1805, s. 47 (om bergshöjd). Skölig väg, backe. WESTE FörslSAOB (c. 1815).

[SKÖLIG.avl 2]

2) bergv. till 5, om berg l. bergart l. malm o. d.: full av skölar; äv.: som (på grund av sprickor o. d.) lätt faller sönder; jfr skörig, adj.² HOLMKVIST BergslGruvspr. 67 (i handl. fr. 1648; om bergvägg). Skölig, . . (dvs.) Som lätt spricker och faller i större och mindre skärfvor, skör. Säjs blott med afseende på berg och stenarter. WESTE FörslSAOB (c. 1815). Gneis som är sjölig, spricker ofta om den lägges i mur, utan att desz naturliga läge iakttages. LfF 1855, s. 47. TT 1894, K. s. 21 (om malmer). KOCH GudVV 1: 280 (1916; om berg. Ett sköligt och sprickigt bergparti. TT 1955 s. 825.

Avledn.. (till skölig 2):

– skölighet , r. l. f. bergv. om egenskapen l. förhållandet att vara skölig; äv. konkret: sköligt ställe. WESTE FörslSAOB (c. 1815; äv. konkret). TT 1942, Bergsv. s. 55.