SKÖLP ʃöl⁴p, sbst.¹, förr äv.
SKYLP,
sbst.¹,
r. l. m., l.
SKÖLPE,
m.? l. f.?; best. -en; pl. -ar (ArkliR 1557, avd. 1, osv.) ((†)
-er (-är)
ArkliR
1555, avd.
5 (
1556),
FörtHert- JohLösegend. 116 (
1563)). (skylp
1798–1856 (:
Skylpnafvare).
skölep 1691 (sannol. felaktig för skölp
l. skölpe). skölp
(schö-, skiö-, -lpp) 1554 osv. skölpe 1561–1595 (:
Skiöple,
sannol. felaktigt för Skiölpe))
[sv. dial.
skölp,
skylp; jfr d.
skølp, i sht i ä. d. äv.
skylp, fnor.
skolpr, nor. dial.
skylp, skölp, skjulp, lt.
schülp, t.
schülpe; samhörigt med mlt.
schulpen (se
SKÖLPA v.,); i de nord. språken är ordet möjl. (delvis) lånat från en mlt. motsvarighet till lt.
schülp (se ovan). – Jfr
SKÖLP, sbst.²]
[SKÖLP.sbst1 1]
1) (
i fackspr.)
stämjärn med kupigt blad, håljärn. ArkliR 1554, avd. 3
(bland hjulmakares redskap). Timmermännens håljern, af somliga kallade skölpar.
ENEBERG Karmarsck 1: 116 (
1858).
Varulex. Byggn.
2: 50 (
1955).
jfr SNICKAR-, SVARVAR-, TIMMERMANS-, TRAPP-SKÖLP m. fl. [SKÖLP.sbst1 2]
2) (†) på navare: sked (se SKED, sbst.¹ 4 e α); äv. om (stor) lång borr med sked (jfr NAVARE, SKED-BORR). RÖDING SD 83 (
1798).
JUNGBERG (
1873;
om borr).
Ssgr (i allm. till
1; i fackspr.
Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kunna äv. hänföras till
skölpa, v., l.
skölp, sbst.³):
A
:
–
SKÖLP-JÄRN.
( skölp- 1562 osv. skölpe- 1565. skölpo- 1565 (: Skiölppå Jernn)) om (skärande blad på) skölp. ArkliR 1562, avd. 14. TNCPubl. 23: 74 (1954).
–
SKÖLP-KLINGA.
jfr klinga, sbst.¹ ³ a. TNCPubl. 23: 74 (
1954).
– (
2)
SKÖLP-NAVARE. (
†)
navare, skedborr. UGGLA Skeppsb. SvEngLex. (
1856).
–
SKÖLP-SKAFT.
jfr skaft, sbst.¹ ². TNCPubl. 23: 74 (
1954).
B
(
†):
–
SKÖLPE-STÄD.
städ använt ss. underlag vid smide av skölpar. ArkliR 1556, avd. 1.
Därs. 1557, avd. 1.
C
(
†):