SONAT sona⁴t l. sω-, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er. (sonat (sonn-) 1835. sonate 1842–1857. sonater, pl. 1773 osv.)

[jfr d. sonate, t. sonate, fr. sonate; av it. canzon(e) sonata, komposition arrangerad för musikinstrument, av canzon(e), sång, instrumentalkomposition, o. p. pf. av sonare, ljuda, klinga, spela, av lat. sonare (se SONANT); bet. 2 sannol. uppkommen gm påverkan av SONETT. – Jfr SONATA, SONATIN]

[SONAT 1]

1) mus. om instrumental komposition, motsatt: kantat (se d. o. 1; i fråga om modernare förh. nästan blott dels i fråga om förh. fram till c. 1750: sonata, dels i fråga om förh. efter denna tid: för ett l. flera instrument avsedd komposition i flera (vanl. 3 l.

[SONAT 4]

4) satser av olika karaktär o. tempo, av vilka minst en har sonatform; äv. bildl.; jfr SYMFONI Sonat för violin och piano. HÜLPHERS Mus. 69 (1773). Ett mycket vanligt slag af Fortepiano-musik är Sonaten. Den består vanligen af trenne satser, af hvilka den första och sista äro hastigare, den medlersta långsammare. MANKELL Lb. 159 (1835). S. k. sonater funnos .. redan (på 1500-talet), men de voro det blott till namnet; det begrepp, som vi fästa vid detta ord, var ännu ej kändt. BAUCK 1MusH 69 (1862). Den förste tonsättare, som använde namnet sonat, var Andrea Gabrieli, hvars 1586 utgifna sonater dock nu äro förlorade. NF (1890). Dyningen sorlande spelar sonater på glittrande strängar. REUTER DiktLandStrand 102 (1934). Sonat .. urspr. en omkr. 1600, stun- dom även senare, förekommande allmän benämning på ett instrumentalstycke (dock ej för tangentinstrument) i motsats till kantat. Tonkonst. (1957). Som genrebeteckning kan sonat avse dels barockens kyrko- och kammarsonater, dels den wienklassicistiska sonaten med avläggare på 1800- och 1900- t(alen), vilka var för sig är kännetecknade av vissa formella särdrag och vanl. en begränsad besättning. BonnierLex. (1966). jfr DUR-, FISS-DURS-, FISS-MOLLS-, KAMMAR-, KLAVER-, MOLL-, PIANO-, VIOLIN-SONAT m. fl.

[SONAT 2]

2) (†) sonett; äv.: (lyrisk) kort dikt l. (lyriskt) versstycke l. dyl. Hr Murat (har) fannit sättet at sätta Turkiska Musiquen på Noter. .. Hr Murat har ock fogat härvid en stor samling af Turkiske Sonater, Visor och Poësier .. . Tonerne stå der bredvid utsatte i noter, tillika med en Fransysk Version på dessa Poësier. BJÖRNSTÅHL Resa 3: 12 (1777). (Petrarca) författade til .. (Lauras) ära ända til 318 Sonater och 88 Wisor. GT 1788, nr 37, s. 3.

Ssgr (till 1; mus.):

– SONAT-AFTON. aftonkonsert varvid uteslutande l. övervägande sonater framföres. ÖSTERGREN (1943).

– SONAT-ARTAD, p. adj. som påminner om l. liknar en sonat. 2NF 17: 801 (1912).

– SONAT-CYKEL. cykel (se cykel, sbst.¹ 3) komponerad i sonatens form, oberoende av besättning (se d. o. 6 c). Efter 1770 visa Haydns symfonier och kammarmusik i regel 4 satser i sonatcykeln. MOBERG TonkHVäst. 2: 85 (1935).

– SONAT-CYKLISK, adj. jfr -cykel. Tonkonst. (1957).

– SONAT-FORM. form av instrumentalkomposition som sonat representerar l. form av sonat; särsk. om en under 1700-talet utbildad musikalisk satsform kännetecknad av tre huvuddelar (exposition, genomföring, repetitionsdel) o. i regel begagnad i första satsen i sonat l. sonatcykliskt verk. En ny form .. var nödvändig för .. (instrumentalmusiken ss. självständig konstart): det blef Sonatformen, i det väsendtliga uppfunnen af Emanuel Bach. BAUCK 1MusH 156 (1862). (Scarlattis kompositioner för klaver) tillhöra ej i egentlig mening sonatformen men stå dock nära den senare sonaten med tema och genomarbetning. NORLIND 1MusH 388 (1921).

– SONAT-KOMPOSITION. 2NF 26: 397 (1917).

– SONAT-SATS. jfr sats 12 b. WEGELIUS MusH 149 (1892).

– SONAT-VERK. MOBERG TonkHVäst. 2: 86 (1935).