SPEKULUM l.
SPECULUM spek⁴ulum l. spe⁴-, n.; best. -et l. (vanl.) i best. anv. utan slutartikel; pl. -la. [jfr t.
spekulum, spegel, eng.
speculum, fr.
speculum l.
spéculum; av lat.
speculum, spegel, till
specere, betrakta (se
SPECIES). – Jfr SPEGEL]
[SPEKULUM 1]
1) litt.-vet. i litterärt (uppbyggande l. sedelärande) verk: motiv l. enskildhet o. d. utnyttjat (utnyttjad) ss. en tänkt (mönster) bild av l. ett (tankeväckande l. varnande) exempel från verkligheten; jfr SPEGEL 1 c α.
I första strofen (av en psalm från 1700-talet) möter bilden av spegeln, den döde som ett speculum för den levande. FEHRMAN DiktDöd. 261 (
1952).
[SPEKULUM 2]
2) med. (rör- l. trattformat) instrument för möjliggörande l. underlättande av insyn o. undersökning av kroppshålighet o. d. medelst särhållning l. vidgning av dennas väggar. Alla slags Specula kunna umbäras (vid starroperationer); Daviels Scalpeller, Poyets Nål, Berangers och Palluccis Knifvar likaså. ACREL PVetA 1767,
s. 20.
Speculum, som väljes så stort som möjligt för vinnande af största möjliga synfält, får (vid otosko- pi) ej införas i hörselgångens ossösa del. LbKir. 2: 115 (
1922).
LINDSKOG o. ZETTERBERG (
1981). jfr
NÄS- o. ÖRON- SPEKULUM.