SPOTT spot⁴, sbst.¹, förr äv. SPUTT, sbst.¹,r. l. m. (Joh. 9: 6 (NT 1526) osv.) l. n. (LÆLIUS Bünting Res. 1: 121 (1588) osv.); best -en resp. -et. ( spott (-å-) 1526 osv. sputt c. 1730– 1772)

[ fsv. spot, sput, n.; motsv. fd. sput, nor. dial. sputt; till SPOTTA v.¹,]

saliv (o. slem); ofta med tanken särskilt riktad på att saliven spotta(t)s ut, stundom övergående i bet.: spottloska; i ä. tid dels i medicinsk föreställning uppfattad ss. en ur blodet frånskild vätska, dels i folklig föreställning ansedd ss. verksamt, renande l. skyddande medel. Thå .. (Jesus) thetta saght hadhe spottadhe han vppå jordena, och giorde en träck aff spotten, och smordhe medh trecken vppå thes blindas öghon. Joh. 9: 6 (NT 1526; Därs. 1981: spottet). Een vng Qwinnes Person råkade aff en slump spotta igenom itt Fönster, så at Spotten kom på hennes (dvs. kejsarinnan Fabia Eudocias) dödhe Lijk. SCHRODERUS Os. 2: 211 (1635). Spått tjänar smeder när de med polerstål polera järn och ej hafwa ålja til hands. ROTHOF 335 (1762). Spotten afsöndras hos de däggande djuren af egna körtlar, försedda med utförsgångar, sorn öppna sig i munhålan. BERZELIUS Kemi 6: 177 (1830). Enligt den romerska kyrkans ritual (un- der medeltiden) skulle vid dopet efter djefvulsbesvärjelsen och före smörjelsen presten taga spott ur sin mun och dermed vidröra barnets öron och näsa. HILDEBRAND Medelt. 3: 733 (1902). (Hon) skrattade .. så att spotten rök mellan framtän- derna, av vilka hon blott hade de två yttertanderna kvar. LAGERGREN Minn. 1: 12 (1922). FÅHEÆUS LäkH 2: 354 (1946). jfr BLOD-, MUN-, NATT-SPOTT. – särsk.

[SPOTT.sbst1 .a]

a) (†) i uttr. kasta spott i synen på ngn, spotta ngn i ansiktet. SCHULTZE Ordb. 4832 (c. 1755).

[SPOTT.sbst1 .b]

b) i uttr. nykter(t) spott, se NYKTER 1 b β. jfr NYKTER-SPOTT.

[SPOTT.sbst1 .c]

c) mer l. mindre bildl. Lyckas ni (människor) att bringa .. (fantasten) på fall och dränka honom i er sega spott, så har han skänkt er lyckan att bespotta en furste. BERGMAN Patr. 133 (1928).

[SPOTT.sbst1 .d]

d) i utvidgad anv., om (spottliknande) sekret.

[SPOTT.sbst1 .d.α]

α) i ssgn BUK-SPOTT.

[SPOTT.sbst1 .d.β]

β)om sekret från fågel, insekt o. d. vilket motsvarar l. liknar l. erinrar om saliv. Linné FörelDjurr. 237 (1751). HOLMSTRÖM Ström NatLb. 2: 102 1852; i fråga om hussvala). (Bina) taga vax- skifvorna från hvarandra och blanda dem med sin spott, hvarefter de klibba fast dem på deras plats. LbFolksk. 221 (1890). jfr GROD-, GÖK-, ORM-SPOTT.

Ssgr(jofr spotta, v.¹ ssgr):

– SPOTT-AVSÖNDRING ~⁰²⁰. avsöndring av spott, salivavsöndring. FLORMAN Hushållsdj. 83 (1834).

– SPOTT-BLAKA ~bla²ka l. -BLACKA ~blak²a, r. l. f.; best. -a; pl. -or. (-blacka 1927 osv. -blaka 1908 osv.)

[sv. dial. spottblaka; senare leden till blaka, v., smörja ned, översmeta, spotta stora spottloskor o. d., etymologiskt identiskt med BLAKA]

(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) spottloska. OSSIANNILSSON Barb. 31 (1908).

– SPOTT-BLASKA ~blas²ka, r. l. f.,; best. -an; pl. -or.

[senare leden till blaska, v.¹]

jfr -loska; äv. bildl. Pan 1926, s. 128. JOHNSON Här 70 (1935; bildl.).

– SPOTT-DRIVANDE, p. adj som ökar salivavsöndringen; särsk. i uttr. spottdrivande medel, medel som åstadkommer salivation. WESTE 1807. HYLIN Munn. 2: 312 (1933: spottdrivande .. medlen).

– SPOTT-DROPPE. salivdroppe. LAHT 1906, s. 404.

– SPOTT-FISTEL. med. fistel varigenom salivavsöndring får ett onormalt utlopp. SÖNNERBERG Loder 414 (1799).

– SPOTT-FLYTNING. (numera mindre br.) salivation. SÖNNERBERG Loder 414 (1799). 3NF 8: 212 (1927).

– SPOTT-FLÄCK. jfr fläck, sbst.¹ ¹ a. VDAkt. 1792, nr 244.

– SPOTT-FLÖDE, förr äv. -FLOD . i sht med. salivation. NORDFORSS (1805).

– SPOTT-FONTÄN. (numera föga br.) salivfontän. SvTandläkT 1920, s. 4. SAOL (1973).

– SPOTT-GRUS. (†) sammanfattande om mängd av små spottstenar. HAMMARSTEN FysiolK 190 (1883).

– SPOTT-GÅNG.

[jfr t. speichelgang]

anat. o. zool. gång genom vilken spotten flyter från spottkörtel ut i munhålan, spottkanal. LINDESTOLPE Frans. 89 (1713).

– SPOTT-KANAL. anat. o. zool. spottgång. TRÄGÅRDH Skogsins. 210 (1914).

– SPOTT-KLADD. (vard.) jfr -kluns; äv. bildl. AnderssonBrevväxl. 2: 402 1860; bildl.). IllSvordb. (1955).

– SPOTT-KLATT. (i vissa trakter, föga br.) spottkluns. KUY- LENSTIERNA-WENSTER Gertrud 149 (1913).

– SPOTT-KLUNS. klump av (utspottad) saliv l. (utspottat) slem; jfr -kladd, -klatt, -klyscha, -loska, -sladda, -smocka, -vappla. HOLMBERG 1: 498 (1795).

– SPOTT-KLYSCHA, äv. (i vissa trakter)

– SPOTT-KLYSA. jfr -kluns. FörhLäks 1896, Bil. s. 39.

– SPOTT-KROPP. fysiol. vandringscell i spott; jfr saliv-kropp. HAMMARSTEN FysiolK 183 (1883).

– SPOTT-KÄRL, sbst.¹ (sbst.² se sp. ⁹990). (numera föga br.) kärl (se d. o. 2) för transport av spott, spottgång, spottkanal. DAHLBOM Insekt. XVII (1837). BOHEMAN ÅrsbVetA 1853–54, s. 6.

– SPOTT-KÖRTEL. körtel som avsöndrar spott, salivkörtel; i sht i pl. best., sammanfattande, om samtliga hos en individ förekommande sådana körtlar. WALLE- RIUS Hydrol. 82 1748; i pl. best.). BOHEMAN ÅrsbVetA 1843–44, s 182. jfr käk-, öron-spottkörtel. särsk. i utvidgad anv., motsv. spott, sbst.¹ d α; särsk. ss. senare led i ssgrna buk-, mag-spottkörtel. Att betrackta panereas såsom en spottkörtel. BERZELIUS ÅrsbVetA 1827, s. 296. Pankreas är att betrakta såsom en stor spottkörtel. HAMMARSTEN Matsmältn. 83 (1875).

– SPOTT-LIK. som liknar spott. NF 15: 752 (1891).

– SPOTT-LIKNANDE, p. ad). jfr -lik. ÖSTERGREN (1944).

– SPOTT-LOSKA. (vard.) jfr -kluns; äv. bildl. YTTERLUND Upsalaber. 16 (1913). DN 1969, nr 332, Söndagsbil. s. 8 (bildl.).

– SPOTT-MEDEL. (numera föga br.) spottdrivande medel. NORDFORSS (1805). THOLANDER Ordl. (1872).

– SPOTT-PROV. salivprov. IllSvOrdb. (1958).

– SPOTT-RÖR. (†) spottgång. LINDESTOLPE Frans. 103 (1713).

– SPOTT-SALVA. (ngt vard.) jfr salva, sbst.¹ 2 c. STRINDBERG RödaR 185 (1879).

– SPOTT-SLADDA ~slad²a, r. l. f.; best. -an; pl. -or.

[senare leden till sladda, v.⁶ (jfr sladd, sbst.²)]

(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) spottkluns. VL 1905, nr 243, s. 2.

– SPOTT-SLEM. om slem (som utgör beståndsdel) i spott. HEINRICH (1814).

– SPOTT-SMOCKA. (numera bl. vard.) jfr -kluns. WoJ (1891).

– SPOTT-STEN, sbst.¹ (sbst.² se sp. ⁹991). med. o. veter. i spottgång l. spottkörtel ur spott utfällt konkrement av kalksalter. ACREL Chir 93 (1759).

– (d β) SPOTT-STRIT.

[larven avsöndrar o. omger sig med spottliknande skum]

entomol. strit tillhörande familjen Cereopid3e, i sht om Philaenus spumarius Lin.; äv. i pl., om familjen; jfr spottare, sbst.¹ 2. Rebau NatH 1: 668 (1879). 2SvUppslB 27: 958 (1953; i pl., om familjen).

– SPOTT-STRÅLE. CLAESON Lockhart PolAgent 294 (1933).

– SPOTT-STÄNK. OLZON Llewellyn Grönnal 309 (1940).

– SPOTT-VAPPLA. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) spottkluns. LIND 2: 423 (1749).

– SPOTT-VÄCKANDE, p. adj. (tillf.) == -drivande. NORDFORSS (1805). THOLANDER Ordl. (1872).

– SPOTT-VÄXT. (†) spottdrivande medicinalväxt; särsk. (bot.) om växten Chrysantemum coccineum W., rosenkrage. NORDFORSS (1805). LINDFORS (1824).

– SPOTT-ÄMNE, sbst.¹ (sbst.² se sp. ⁹983). (numera föga br.) benämning på det bl. a. i spott förekommande enzymet ptyalin (vilket spjälkar stärkelse). FKM 3: 41 (1810). BERZELIUS ÅrsbVetA 1828, s. 305. HARLOCK (1944).

Avledn.:

– SPOTTAKTIG . som liknar l. erinrar om spott. BJORKMAN (1889).

– SPOTTIG , adj. ¹ betäckt l. besmutsad med spott. TAMM AvlÄndAdj. 33 (1899).