© Svenska Akademien. SAOB spalt: S10508; tryckår: 1986
(Observera att webbversionen av SAOB på http://g3.spraakdata.gu.se/saob/ inte är slutkorrigerad (senaste uppdatering: 11/9 2014). Text i rött är tillägg till den ursprungliga tryckta texten, t.ex. moderniserade stavningsformer av uppslagsorden.)
SPÄNNA spän³a², v.², förr äv. SPÄNA, v.³, l. SPJÄNA , v. -er, spände (förr äv. dels spänte resp. spjän- te l. spjänade, dels spann l. span), spänt, spänd; äv. SPÄNNAS spän³as², v. dep.¹, l. SPÄNNS spän⁴s, v. dep. spänns, spändes, spänts ( inf. o. pr. pl. spåna SCHULTZE Ordb. 4730 (c. 1755). spänna BERGIUS Småsak. 5: 63 (1758) osv.; dep. spännas HEIDENSTAM Svensk. 2: 40 (1910) osv. spänns (späns) Fatab. 1921, s. 203 osv. – pr. sg. spänner Ll NNÉ Diet. 2: 19 (c. 1750) osv.; dep. spänns LAURIN Minn. 1: 339 (1929) osv. – ipf. (sg.) span PolitVis. 35 1638; i bet. 1. spann VadstÄTb. 221 1596; i bet. 1, WoJ (1891). spiena Visb. 2: 252 (c. 1600; i bet. 1. spiente ConsAcAboP 2: 39 1855; i bet. 1). spände (spännde, spennde) TbLödöse 413 (1598) osv. – sup. spient ConsAcAboP 2: 40 (1655). spänt RUDBECKIUS Dagb. 223 (1630) osv. – p. pf. spänd SCHULTZE Ordb. 4782 ( c. 1755: utspänd), SUNDÉN (1891) osv.). vbalsbst. -ANDE.
[sv. dial. spänna, spjänna, spena, späna, spjena, spjänna; jfr d. spænde, sparka, knuffa (bort) o. d., fvn. spenna (med stark o. svag böjning), sparka, stöta l. hålla bort ngt, stampa på ngt, nor. dial. spenna (med stark o. svag böjning), sparka, röra sig, visa tecken till liv; etymologiskt identiskt med SPJÄRNA; formen spänna i sv. torde delvis bero på anslutning till SPÄNNA v.³,; beträffande gränsdragningen mellan SPÄNNA, v.², o. SPÄNNA, v.³, se äv. etymologisk parentes under sistnämnda v.]
[SPÄNNA.v2 I]
I) icke dep.
[SPÄNNA.v2 I.1]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat l. vard.) sparka (ngn l. ngt); äv. utan obj., särsk.: sparkas. I th(et) samma spenndhe hann henne widh öridh medh sinn foth. TbLödöse 413 (1598). Det är underligt at se, huru i hwart och et djur äro wissa åtbörder inpräntade; e. gr. en fåle spänner med foten, en kalf ryster med hufwudet, när man kommer till honom. LINNÉ Diet. 2: 19 (c. 1750). Han tog honom hårdhändt och vildt öfver nacken, / han slog och han spände / och knifven han rände / i bröstet på Bulten, som tungt föll i backen. FRÖDING NDikt. 48 (1894). Jössehäradspolska med alla slags kast, från det fria kastet då man skulle "spänna" foten i taket. CEDERSTRÖM Minn. 52 (1913).
[SPÄNNA.v2 I.2]
2)
[eg. specialanv. av 1]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat, o. folklor.) i uttr. spänna kråka, utföra lek som innebär att en på rygg liggande person sparkar iväg ngn som lagt sig över fötterna på hans uppåt hållna ben (med verbet i inf. äv. ss. namn på denna lek); äv.
[sannol. i utvidgad anv.]
: hoppa kråka.
Meta lakar; / Skifta makar; / Spänna kråka; wäga salt. BERGIUS Småsak. 5: 63 (1756). Spänna kråka. Två lekande sätter sig i nigsittande, fattar varandras händer och hoppar omkring som vid hoppa kråka. TILLHAGEN (o. DENCKER) SvFolklek. 1: 145 (1949).
[SPÄNNA.v2 I.3]
3) med avs. på person: driva l. stöta (ut); i ssgn UT-SPÄNNA.
[SPÄNNA.v2 II]
II) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat l. vard.)
dep.: sparkas. Vi skola lära våra Smålandsstutar att spännas med klövarna. HEIDENSTAM Svensk. 2: 40 1910; yttrande tillagt Nils Dacke, med syftning på smålandsbönder). Om en ko vill "späns", när man mjölkar henne, är det en ond ande som farit in i kons ben. Fatab. 1921, s. 203. Då en av hans uppsvenska kamrater av någon anledning råkat att sparka till honom, sade den uppretade lille skåningen: "Spänns du?" LAURIN Minn. 1: 339 (1929).
Särsk. förb. (till I 1):
SPÄNNA IFRÅN ⁰⁴, äv. FRÅN. () refl., i uttr. spänna ifrån sig, särsk. bildl.: (kraftfullt) opponera sig l. komma med (kraftfulla) motargument o. d. Om jag hadde mera magt til fiit än den jag har skulle jag nog Spänna Syste- matice ifrån mig ty det år ett stort svalg mellan oss. CAEHRENSVÄRD Brev 2: 50 (1795).
SPÄNNA IKULL ,
SPÄNNA KULL , se spänna omkull.
SPÄNNA NED ¹⁰ ⁴ l. NER ⁴. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sparka ned (ngt). Spänna ner nyckeln. Två karlar tar en stång över axlarna. På stångens mitt är en nyckel upphängd. Det gäller nu för en tredje att stående på golvet sparka ner nyckeln. TILLHAGEN (o. DENCKER) SvFolklek. 1: 114 (1949).
SPÄNNA OMKULL ¹⁰ ⁰⁴ l. IKULL ⁰⁴ KULL ⁴. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sparka omkull. Och ilsken och full / jag slog och jag spände / tre bönder ikull, / min käresta rände / åt skogs med mitt Lycklandsgull. FRÖDING Stänk 44 (1898).
SPÄNNA TILL ¹⁰ ⁴. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sparka till. VadstÄTb. 221 (1596).
SPÄNNA UT ¹⁰ ⁴. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sparka ut (ngt). Det gör det samma, vad kon mjölkar, när hon själv spänner (sparkar) ut det. Landsm. XI. 2: 16 (1896).