STAGG stag⁴, sbst.², r. l. m.; best. -en; pl. (numera bl. tillf.) -ar.

[sv. dial. stagg, m. o. n., vasst borst på sädesax (i sht korn), kort o. dåligt gräs, stagg; jfr ä. d. stag, spets, brodd (d. stag, stak, m. o. n., vasst borst på blomma l. sädesax); till roten i STINGA. – Jfr STAGG, sbst.¹]

bot. gräset Nardus stricta Lin., som kännetecknas av borstlika blad och trådsmalt ax sammansatt av syllika, ensidigt riktade småax (o. som på grund av sin korthet, seghet o. olämplighet till foder betraktas ss. ogräs); förr möjl. äv. allmännare, om kort, svårbärgat gräs i allmänhet; jfr BOCKSKÄGG 2 e, FNUGG 2 slutet, GET- SKÄGG 2 a, HÄRA. Stagg .. (dvs.) fnugg i smått gräs. SPEGEL 1712; från Östergötl.). "Stagg gör lien slö och ger magert hö." Ordspråk. FRIES Ordb. 118 (c. 1870). Han såg, vad ingen annan sett i den bygden: att den stora maden, på vilken det växte endast kort stagg, var odlings- bar. GÖTH Böss. 117 (1926). SELANDER LevLandsk. 112 (1955). jfr PINN-, SO-, ÄNGS-STAGG.

Ssgr: –

– STAGG-SLÄKTE(T) bot. släktet Nardus Lin. ArkBot. II. 1: 80 (1904).

– STAGG-STARR bot. starrväxten Carex nardina Fr., som liknar staggen. MosskT 1896, 2: 15. Krok o. Almquist Fl. 1: 298 (1956).

– STAGG-VALL. (numera mindre br.) vall bevuxen med stagg. SERNANDER LöfängBjärkSäb. 63 (cit. fr. 1705). Norr om byn (Önnestad) omväxlade (enl. storskifteskartan 1762) kärr, "skarp ljungmark", "tuvig staggvall", hårdvall och madäng. SydsvGeogrSÅb. 1925, s. 105 (cit. fr. 1762).

Avledn.:

– STAGGIG , adj. (numera föga br.) som utgöres av l. innehåller stagg. ALLVIN Mo 7 (1857; om gräs).