STARR star⁴, sbst.¹, r. l. m. l. f. (ÅngermDomb. 16/12 1635, fol. 102 (: den starra, sg. best.) osv.), äv. (numera bl. i vissa trakter) n. (GRUBB 131 (1665), KLINCKOWSTRÖM Örnsjötj. 79 (1906)); best. -en resp. -et; pl. (om olika slag) -ar. (staar 1583 (: staaräng) – 1707 (: Staar-höö). staarr- i ssg 1554 (: staarr engh). star 1626 (: Stargräs) – 1773 (: Starwall). starr 1638 osv. starre 1634. starre- i ssg c. 1600 (: starregräs) – 1733 (: Starre- Gräs))

[fsv. star, sv. dial. starr, m., f. o. n., star, (m. o.) f.; jfr d. star, fd. stær (ä. dan. o. dan. dial stær), fd. stærre, koll., nor. starr, fvn. stǫrr, f. (nor. dial. storr); till den rot som föreligger i STARRA]

[STARR.sbst1 1]

1) bot. halvgräs tillhörande släktet Carex Lin. (som vanl. kännetecknas av mer l. mindre trekantiga, sträva o. hårda strån samt blad med skarpt skärande kanter o. vanl. anses mindre värdefullt ss. foderväxt), starrgräs (se d. o. 1. Der skrinwald ähr (räknas) try lass (hö) eller af starre fäm lass till hvart tunneland. CivInstr. 253 (1634). Hon (hade) .. lofwat Frun godt upänge höö; men i stället till fördt henne starr. VRP 21/6 1736. Måssar .. somligstäds helt öfverväxta med Ljung, Pors, Ängull, små Starr och dylikt. VetAH 1767, s. 37. Är marken mycket sank, ersättas gräsen af starr (halfgräs), som bilda karaktersvegetationen på lågmåssarne. UtsädT 1898, s. 142. Han fann pd ängen gammal starr, som var seg och stark, och av den började han fläta sig en ränsel. LAGERLÖF Holg. 1: 131 (1906). MARTINSON GräsThule 61 (1958). jfr BACK-, BLEK-, BLÄS-, BRUN-, BÄCK-, DIKES-, FJÄLL-, FOT-, FRÅN-, FÅGEL-, GROV-, GRUS-, GRÅ-, GUL-, HAR-, HUND-, HÖG-, IS-, JÄTTE-, KAVEL-, KLEN-, KLIPP-, KLOT-, KNIPP-, KNOPP-, KOL-, KRYP-, KÄRR-, LAPP-, LAPPSKO-, LJUNG-, LUND-, LÅNG-, MELLAN-, MO-, MYR-, NICK-, NORRLANDS-, NÅL-, NÄBB-, OX-, PLATT-, PÖL-, RAK-, RANK-, REPE-, ROST-, RUMP-, RUND-, RÄV-, SAND-, SEG-, SJÖ-, SKO-, SKOGS-, SKÄR-, SLAK-, SLOK-, SMAL-, STJÄRN-, SUMP-, SÄV-, TAGG-, TRIND-, TRÅD-, TUV-, VASS-, VIPP-, VISP-, ÄNGS-, ÄRT-STARR m. fl. – särsk.

[STARR.sbst1 1.a]

a) i sådana uttr. som välja i väppling(en) och stanna (äv. fastna l. falla) i starr(en), betecknande att ngn väljer o. vrakar så länge att han till slut måste fastna för ngt undermåligt. Ty mången så effter Wäplingen faar / Til thes han twähändes fastnar i Star. Bedlegr. 33 (1647). Wällia i wäpling, och grijpa til starret. GRUBB 872 (1665). Narren väljer ibland, til dess han fastnar i starren. NICANDER GSann. 101 (1767). Välja i väpplingen ock falla i starren. Landsm. XI. 2: 20 (1896). Man väljer i väpplingen o. stannar i starren. IllSvOrdb. (1955).

[STARR.sbst1 1.b]

b) (†) i uttr. vass starr, om arten Carex acuta Lin., vasstarr. LAHT 1893, s. 22.

[STARR.sbst1 2]

2) om växter som liknar starr (i bet. 1).

[STARR.sbst1 2.a]

a) ss. senare led i ssgrna BORST-, SÄV-STARR o. ss. förled i ssgr.

[STARR.sbst1 2.b]

b) (†) om växten Sparganium erectum Lin., som liknar starr (i bet. 1) gm att fruktsamlingen liknar honaxen hos vissa starrarter, i uttr. stor starr l. starr med grenar, stor igelknopp; äv. i uttr. starr utan grenar, om växten Sparganium simplex Huds. (vars honblomställningar liknar honaxen hos vissa Carexarter), vanlig igelknopp. TILLANDZ E 1 b (1683: Stoor). LINDESTOLPE FlWiksb. 36 (1716: uthan grenar). (Lat.) Sparganium ramosum, (sv.) Starr, Jglekottegräs, med grenar. Därs.

Ssgr(i allm. till 1):

– STARR-ABBORRE. (numera bl. i vissa trakter) abborre som leker i strandens starr (l. vass o. d.). TISELIUS Vätter 1: 106 (1723). SvFiskelex. (1955).

– (1, 2) STARR-AG. (numera mindre br.) sävarten Blysmus compressus (Lin.) Panz., som liknar starr, plattsäv; jfr -flätting, -säv. LILJEBLAD Fl. 17 (1798). 2SvUppslB (1953).

– STARR-ART, sbst.¹ (sbst.² se sp. ¹¹⁰81). bot. jfr art 8 a α. Starrarterne äro af de gräs, som allmännast upfylla våra kärr. VetAH 1793, s. 71.

Ssg (bot.):

– starrarts-bestånd . jfr bestånd 11 a. Ymer 1904, s. 321.

– STARR-BESTÅND bot. jfr bestånd 11 a. Fennia XV. 3: 15 (1898).

– STARR-BETE. jfr bete, sbst.¹ ³. Magert starrbete. ÖSTERGREN (1945).

– STARR-BEVUXEN, p. adj. bevuxen med starr, starrbeväxt. EngSvOrdb. 923 (1874). BokNat. Liv. 141 (1951; om sankmarker).

– STARR-BEVÄXT, p. adj. jfr -bevuxen. DYBECK Runa 1842–43, 2: 5 (om flyn).

– STARR-BLAD. blad (se d. o. 1 a) hos l. från starr. MosskT 1891, s. 6.

– STARR-BLANDAD, p. adj. om hö o. d.: blandad med starr. Landtm- Förordn. 29 1765; om hö).

– STARR-BOTTEN. om rikligt starrbevuxen jord l. mark (sankmark, t. ex. kärr); jfr botten II 2 b. CivInstr. 251 (1633). Ändlösa myrar, där starrbottnen sviktar under stegen. TurKal. 1927, s. 41.

– STARR-BRAND. (†) (bl. a.) hos starr förekommande svampsjukdom orsakad av en sotsvamp. FRIES Brand 25 (1821).

– STARR-BREDA. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) jfr breda, sbst. 1. TurTidn. 1954, s. 171.

– STARR-BUSKE. (numera bl. tillf.) starrtuva; jfr buske, sbst.² ². EconA 1808, juli s. 67.

– STARR-BÄDD.

[STARR-BÄDD.ssg 1]

1) bädd (se d. o. 3 c) av starr. Ymer 1949, s. 236.

[STARR-BÄDD.ssg 2]

2) (i fäckspr.) bädd (se d. o. 6) av förmultnad starr. MosskT 1891, s. 426.

– STARR-BÄLTE. om starrbevuxet långsmalt markområde; jfr bälte 2. ArkBot. III. 4: 6 (1904).

– STARR-BÄRANDE, p. adj. som bär (se bära, v. 12 b) starr. MennanderBr. 3: 85 1748; om ängar).

– STARR-BÄRGNING. bärgning (se d. o. 2) av starrhö. NorrtArbL 56 (1764).

– STARR-FAMILJ(EN). (numera föga br.) om familjen Cyperaceae (till vilken starrsläktet hör). FRIES Växtr. 234 (1884). VäxtLiv 1: 334 (1932).

– (1, 2) STARR-FLÄTTING. (†) == -ag. GOSSELMAN BlekFl. 13 (1865). IVERUS VästmFanerog. 15 (1877).

– STARR-FODER. av starrhö bestående kreatursfoder. NorrlArbL 93 (1764).

starrfoderslåtter. (i sht förr) särsk: mark för starrslåtter. MODIN GTåsjö 114 (1916: starrfoderslåt- tar, pl.).

– STARR-FORM, sbst.¹ (sbst.² se sp. ¹¹⁰81). (i sht i fackspr.) förm (se d. o. I 9 slutet) av starr, starrart l. dyl. LAHT 1896, s. 83.

– STARR-FRÖ. jfr frö, sbst.¹ ¹. MosskT 1891, s. 4.

– STARR-FÄLT. (rikligt) starrbevuxet fält. ROSENIUS SvFågl. 4: 218 (1933).

– STARR-GRÄS. ( starr- 1626 osv. starre- c. 1600–1685)

[STARR-GRÄS.ssg 1]

1) till 1: (gräs bestående av) starr. BUREUS Suml. 544 b (c. 1600). Det var bara ett annat slag av despotism det som kommit i stället, och gud vet, om de inte ratat klövern och stannat i starr- gräset! TÖRNBLOM Livsöd. 40 (1915); jfr starr, sbst.¹ ¹ a. Skohöet, starrgräs av ett flertal arter .. är en ytterst viktig artikel för renskötarna. Ymer 1941, s. 31.

[STARR-GRÄS.ssg 2]

2) (numera bl. tillf.) till (1 o.) 2, om halvgräs som liknar starrgräset (i bet. 1). NÄSSTRÖM FornDSv. 1: 39 (1941).

[STARR-GRÄS.ssg 2.slutet]

särsk. (†) till 2 b, i uttr. stort (,grenigt, bredbladat) starrgräs med knoppar, stort starrgräs ovan med knapp, starrgräs med knoppar, om växten Sparganium erectum Lin., stor igelknopp. Stoor Starregrääs offwan medh knap. FRANCKE- NIUS Spec. E 3 b (1638). Stoor Starregräs medh knoppar. Därs. D 4 a (1659). Staregräs med knåppar. RUDBECK HortBot. 20 (1685). Stort grenigt bredbladat Starrgräs med Knoppar. BROMELIUS Chl. 110 (1694).

Ssgr (till -gräs 1):

– starrgräs-bevuxen, p. adj. starrbevuxen. MosskT 1889, s. 370 (om mossar). -fjäril. entomol. fjärilen Coenonympha tiphon Rott., som gärna håller till i starrgräs. NORDSTRÖM VFjär. 1: 36 (1934).

– starrgräs-krona. jfr krona 3. SÖDERHJELM Runebg 2: 141 (1906). -kärr. starrkärr. MÖRNE VädSagol. 206 (1938).

– starrgräs-rugge jfr rugge, sbst.³ ¹, o. -gräs-tuva. LEWENHAUPT Pyren. 55 (1914).

– starrgräs-tuva starrtuva. RIECK-MÜLLER Vildv. 44 (1907).

– starrgräs-vegetation TurForskn. 13: 117 (1922).

– starrgräs-äng Starräng. MosskT 1893, s. 260.

– STARR-HED. (rikligt) starrbevuxen hed. PALMSTEDT Res. 39 (1778).

– STARR-HOLME. (rikligt) starrbevuxen holme (i sht förr använd för starrslåtter). HELLSTRÖM NorrlJordbr. 316 (1917).

– STARR-HÄSSJA. starrhöhässja. SvFmT 10: 216 (1899).

– STARR-HÖ. av starr erhållet hö; äv. om växande starr. UUKonsP 5: 63 (1656). Staar-höö, Fräken och andra wattugräs och örter. BROMAN Glys. 1: 327 (1707).

Ssgr:

– starrhö-hässja. TurTidn. 1954, s. 171.

– starrhö-område. om område där starr växer o. skördas (rikligt). LAHT 1931, s. 211.

– starrhö-ria. jfr ria, sbst.¹ MARTINSON Väg- Klockrike 243 (1948).

– starrhö-slag jfr slag, sbst.² ¹. LAHT 1916, s. 680.

– STARR-JORD. särsk. (i sht geol.): jord (se d. o. 7

[STARR-JORD.ssg 2.a]

a) helt l. delvis bestående av förmultnat starrgräs. LAHT 1906, s. 265.

– STARR-KANTAD, p. adj. som har starrbevuxen kant l. starrbevuxna kanter (se kant, sbst.⁴ b). FINNILÄ BortPolcirk. 72 1917; om älv- strand).

– STARR-KLÄDD, p. adj. klädd (se kläda 4 b) med starr. Starrklädda tuvor. ÖSTERGREN (1945).

– STARR-KOBRESIA. (†) == -snip. NYMAN VäxtNatH 2: 453 (1868). DENS. FanerogFl. 234 (1873).

– STARR-KORN. (†) == grov-korn 2. SPEGEL (1712). Starr-kornet brukas mäst. VetAH 1757, s. 270 (1755). DALIN (1854).

– STARR-KÄRR. (rikligt) starr bevuxet kärr (i sht i norra Sv. o. i sht förr offa använt för starrslåtter). GADD Landtsk. 3: 17 (1777). SvFolket 2: 297 (1938).

– starrkärrs-jord, äv. starrkärr-jord. jfr jord 7 a o. starr-jord. LAHT 1923, s. 198.

– starrkärrs-mylla. jfr mylla o. -kärrs-jord. LfF 1863, s. 363.

– starrkärrs-torv. jfr starr-torv. LAT 1954, s. 156.

– STARR-LIK. jfr -liknande. ÖSTERGREN (1945).

– STARR-LIKNANDE, p. adj. som liknar starr. LAHT 1897, s. 321 (om halvgräs).

– STARR-MAD. jfr -kärr. SvNat. 1925, s. 26.

– STARR-MARK. (rikligt) starrbevuxen mark (se mark, sbst.¹ 3 c; i sht förr äv. om sådan mark för starrslåtter). MÖLLER Jordbr. 222 1881; för slåtter). Vidsträckta starrmarker och myrländig skog. JämtlHärjedH 1: 556 (1948).

– STARR-MASSA, sbst.¹ (sbst.² se sp. ¹¹⁰82). massa (se massa, sbst.² 3) av (växande) starr. SvRike I. 2: 50 (1900).

– STARR-MOSSE. (rikligt) starrbevuxen mosse (i sht förr äv. använd för starrslåtter). Åhstrand Öl. 86 (1768; för slåtter). TNCPubl. 43: 62 (1969).

– starrmoss-bälte, äv. starrmosse-bälte. jfr bälte 2 o. starr-bälte. BotN 1899, s. 128.

– starrmoss-torv. Ymer 1925, s. 298.

– starrmoss-typ. SkogsvT 1907, Fackupps. s. 78.

– STARR-MOSSIG.

[till -mosse]

(numera bl. tillf.) som utgörs av en starrmosse l. starrmossar. CivInstr. 263 1643; om äng).

– STARR-MYR. (rikligt) starr- bevuxen myr (i sht förr äv. använd för starr- slåtter). ByordnMäl. 97 (1754). Särskilt värdefulla (ss. slåttermarker) var (i ä. tid i Ångermanl.) gräs- och starr- myrarna i skogen. TurÅ 1969, s. 114.

– starrmyrs-hässja, äv. starrmyr-hässja. Fatab. 1918, s. 36.

– starrmyrs-vegetation. SkogsvT 1907, Fackupps. s. 78.

– STARR-OMRÅDE ~⁰²⁰ o. (rikligt) starrbevuxet område (se d. o. 2. FoFl. 1932, s. 157.

– STARR-REST, sbst.¹ (sbst.² se sp. ¹¹⁰82). rest (se rest, sbst.¹ 1) av starr. 2NF 18: 1197 (1913; i mosse).

– STARR-ROT. Åhstrand Öl. 63 (1768).

– STARR-RUGGE. jfr rugge, sbst.³ ¹. FoFl. 1921, s. 267 (: starr-ruggor, pl.).

– STARR-SAMHÄLLE ~⁰²⁰. (i fackspr.) jfr samhälle 6. Ymer 1925, s. 297.

– STARR-SLAG. jfr slag, sbst.² ¹, o. -art, -sort. WIKSTRÖM ÅrsbVetA 1834, s. 230.

– STARR-SLOG. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, o. i vitter stil) starrslåtter; äv. konkret: mark (myr l. äng o. d.) använd för starrslåtter, starrmyr l. starräng o. d. The träda sina starrsloger, och wilja åtminstone skona them thet tredje året. WASENIUS NorrlBoskSk. 45 (1751). JOHANS- SON MödrFästm. 181 (1939).

– STARR-SLÅTTER. (i sht förr) slåtter (se d. o. 1) av starr; äv. om mark för sådan slåtter (jfr d. o. 2, starrmyr l. starräng o. d.; äv. om (omgång av) starr utvunnen vid slåtter. OfferdalKArk. N II 1, s. 274 (1825: starrslott; om mark). Landsm. XIX. 2: 186 (1902: starrslått; om starren). BygdFolk 1: 52 1927; abstr.).

– STARR-SLÄKTE(T) bot. släktet Carex Lin. Rebau NatH 2: 70 (1879).

– STARR-SNIP. (†) växten Kobresia simpliciuscula (Wg) Mack., fleraxig sävstarr; jfr -kobresia. LYTTKENS Växtn. 1364 (1913).

– STARR-SNÄPPA.

[fågeln håller gärna till på starrmyrar]

(numera bl. tillf.) snäppan Limosa lapponica Lin., myrspov. WESTE FörslSAOB 464 (c. 1817).

– STARR-SORT. jfr -art, -slag. VetAH 1772, s. 351.

– STARR-STACK. stack av starrhö. SDS 1900, nr 557, s. 3.

– STARR-STRÅ. FINNILÄ BortPolcirk. 74 (1917).

– STARR-SÅNGARE.

[jfr d. starsanger]

(numera bl. tillf.) tättingfågeln Acrocephalus paludicola Vieillot (som i sht häckar i starrområden), vattensångare. NILSSON Fauna II. 1: 343 (1858). Rebau NatH 1: 402 (1879).

– (1, 2) STARR-SÄV. (†) plattsäv; jfr -ag. THEDENIUS FlUplSöderm. 24 (1871). KINDBERG SvNamn 31 (1905).

– STARR-TEG. (numera bl. tillf.) (rikligt) starrbevuxen teg, starrmark o. d. SCHRODERUS Dict. 70 (c. 1635).

– STARR-TID. (i vissa trakter) tid då starrslåttern pågår. AntT VII. 2: 45 1883; fr. Hälsingl.).

– STARR-TORV. kärrtorv bildad (väsentligen) av förmultnad starr (i starrkärr o. d.). ARRHENIUS Jordbr. 3: 288 (1861).

– STARR-TORV-JORD . av starrtorv bildad torvjord. MosskT 1891, s. 424.

– STARR-TORV-MOSSE . torvmosse bildad av starrtorv. MosskT 1891, s. 424.

– STARR-TUVA. starrbevuxen tuva. BRAUNER Åker 150 (1752).

Ssg:

– starrtuv-kärr. av starrtuvor täckt kärr; jfr starrkärr. FoFl. 1948, s. 50.

– STARR-TUVIG.

[till -tuva]

täckt av starrtuvor. TUNELD Geogr. 1: 219 1827; om träsk.).

– STARR-TÄCKE. bildl.: täcke av (vissnad l. förmultnad) starr. FRIDEGÅRD Fäd. 99 (1947).

– STARR-TÄCKT, p. adj. om myr o. d.: täckt av starr. SAMZELIUS SkogFjäll. 183 1905; om myrar).

– STARR-VALL. (i sht om ä. förh.) för slåtter avsedd l. använd (rikligt) starrbevuxen (sank) mark (kärr o. d.); äv. med tanken (väsentligen) riktad på växtligheten; jfr kärrvall, sid-vall 1. MODIN GTåsjö 136 (i handl. fr. 1695). Ängarne i socknen äro af sämre och bättre hårdwall, samt finare och gröfre starrwall. Saml- RönLandtbr. 4: 332 (1783).

Ssgr (i sht om ä. förh.) :

– starrvalls-hö . hö på l. från starrvall, starrhö. MÖLLER (1790). -äng. äng utgörande starrvall; jfr starr- äng. VetAH 1747, s. 131.

– STARR-VASS. tätt bestånd av (vassliknande) starr. SAMZELIUS Fänr. 156 (1899).

– STARR-VEGETATION. jfr -växtlighet. BotN 1857, s. 197.

– STARR-VUXEN, p. adj. (†) starrbevuxen. GADD Landtsk. 3: 67 1777; om myrar).

– STARR-VÄXT, r. l. m. (numera bl. tillf.) växt tillhörande familjen Cyperaceae (till vilken starren hör), halvgräs. BERLIN Lsb. 205 (1852). Taket är täckt med ag, cladium mariscus, en starrväxt, som lever i de gottländska myrarna. Fatab. 1921, s. 46.

– STARR-VÄXT, p. adj. (†) starrbevuxen. PALMSTEDT Res. 32 1778; om hedar).

– STARR-VÄXTLIGHET ~⁰⁰², äv. ~²⁰⁰. växtlighet bestående av starr, starrvegetation. MosskT 1891, s. 425.

– STARR-ÄNG. (rikligt) starrbevuxen äng (i sht förr äv. nyttjad för starrslåtter). G1R 24: 370 (1554). SELANDER LevLandsk. 175 (1955).

(†):

– STARRE-GRÄS, se A.

Avledn.:

– STARRIG , adj. ¹ till ¹: som kännetecknas l. består av l. är bevuxen med starr; äv.: som liknar l. påminner om starr, starrliknande. BERG Clerck 85 1898; om tuva). De starriga, sidlänta ängarna. SvNat. 1921, s. 58. NORDSTRÖM-BONNIER UpplKvSp. 11 1941; om gräs). I backen växte finnskägget strävt och starrigt. TurÅ 1949, s. 209.