STEKEL ste³kel², sbst.¹, m. l. r.; best. -keln; pl. -klar. ( steckel 1780 – c. 1817. stekel 1748 osv.)

[sv. dial. (Smål.) stekel, dialektal form av STICKEL; ordet tidigast använt i denna bet. av LINNÉ]

entomol. individ l. art av insektsordningen Hymenoptera (som bl. a. kännetecknas av en ofta till en spets utdragen bakkropp (hos många arter med äggläggningsröret hos honorna ombildat till en stickande gadd)); i pl. äv. om ordningen. LINNÉ SystNat. 64 (1748; i pl., om ordningen). Steklar (Hymenoptera) ha i munnen fria bitande käftar. Merendels fyra hinnvingar, med få, men långsgående och ofta greniga ådror; – deraf namnet ådervingar (hyrnenoptera). DAHLBOM Insekt. XXXII (1837). Bin, getingar, humlor, myror äro steklar. SUNDÉN (1891). FoFl. 1941, s. 65. SELANDER LevLandsk. 57 (1955). – jfr AS-, BALG-, BLAD-, BYGGAR-, DOLK-, DROMEDAR-, EKÄPPLE-, GADD-, GALL-, GALLÄPPLE-, GRAV-, GRÄV-, GULD-, HALLON-, HORN-, KLUBB-, PARASIT-, PLANK-, RAPS-, ROSEN-, ROV-, SAND-, SILVERMUN-, SPINNAR-, SPRÖT-, SVAMP-, SÄG-, SÖMNTORN-, TALL-, VÄG-, VÄXT-, ÄPPLE-STEKEL m. fl.

Ssgr (i allm. entomol.):

– STEKEL-ART. art (se d. o. 8 a α) l. slag av stekel. GEETE o. GRINNDAL 43 (1923).

– STEKEL-ARTAD, p. adj. som liknar en stekel (l. stekelsläktet). DjurVärld 3: 456 (1963).

– STEKEL-BLOMMA. bot. växt vars blomma befruktas gm korspollinering av steklar (bin o. d.), insektsblomma, bi blomma. FoFl. 1922, s. 65.

– STEKEL-BO. bo (se bo, sbst.¹ ⁸) för o. byggt av steklar. SvDjurv. 325 (1903).

– STEKEL-BOCK. entomol. skalbaggen Necydalis major Lin. (som liknar en stekel på grund av sina långa, bockhornsliknande antenner); jfr bock, sbst.¹ I ¹ f. 2NF 17: 148 (1912).

– STEKEL-FAMILJ. jfr familj 4. 3NF 1: 1087 (1923).

– STEKEL-FAUNA. jfr fauna l. ÖSTERGREN (1946).

– STEKEL-FJÄRIL. (numera föga br.) fjäril tillhörande den om vissa steklar påminnande familjen Sesiidae, glasvingefjäril. 2NF 27: 1346 (1918).

– STEKEL-FLUGA. fluga tillhörande (den om getingar l. rovsteklar påminnande) familjen Conopidae (som lever parasitiskt på larver av getingar o. bin). VetAH 1808, s. 305.

– STEKEL-HANE l. -HANNE. NaturvForsknRådÅb. 1948–49, s. 120 (: stekelhannar, pl.).

– STEKEL-HONA. THOMSON Insect. XIII (1862).

– STEKEL-KOLONI. jfr koloni 6 a. FoFl. 1947, s. 189.

– STEKEL-KÄNNARE. jfr kännare 2. ÖMAN Ungd. 300 (1889).

– STEKEL-LARV. jfr larv, sbst.² ZETTERSTEDT SvLappm. 1: 28 (1822).

– STEKEL-MODER. jfr moder 1 h. VerdS 176: 16 (1911).

– STEKEL-PUPPA. jfr puppa, sbst.² ². SkogsvT 1909, Fackupps. s. 108.

– STEKEL-SAMHÄLLE ~⁰²⁰. jfr samhälle 5. REUTER LägrDjSjälsl. I. 2: 25 (1886).

– STEKEL-SAX. (i fackspr.) sax (se sax, sbst.¹ II ² c δ) för fångst av steklar. SAMZELIUS Björnsk. 137 (1921).

– STEKEL-SLÄKTE. jfr släkte, sbst.² ⁴ a. SUNDEVALL Zool. 140 (1864).

– STEKEL-UNGE. unge av stekel. STRINDBERG TrOtr. 2: 79 (1890; i bild).

– STEKEL-ÄGG. ADLERZ PompSpheg. 36 (1903).

Avledn. (†)

– STEKLING , m. l. r. stekel. LEVERTIN Eschricht 1: 86 (1858).