STICK- stik³~, ssgsled1.

[sv. dial. stick- (Finl.); (väsentligen) analogiskt bildat till STICKANDE (se STIC- KANDE III) efter mönster av sådana par av ord o. uttr. som BECKANDE, MÖRK: BECKMÖRK, SPRITTANDE NY: SPRITTNY, möjl. äv. delvis utbrutet ur ssgr som STICK-MAGER, -TORR (se STICKA, sbst.¹ ssgr o. jfr

SHAST i MeijerbArk. 16: 60 ff. (1980)); i ssgrna -MÖRK, -MÖRKER delvis möjl. efter t. steckfinster (äv. stick-), steckfinsternis (äv. stick-), beckmörk resp. beckmörker, sannol. ombildning av stockfinster (eg.: mörk som ett fängelse), beck- mörk, med anslutning till stecken, sticka (se STICKA, sbst.¹). – Jfr STICK, adv.²]

Ssgr:

– STICK-GRÖN. (mera tillf.) stickande (se stickande III) grön. På stickgröna fjärden. SAMZELIUS Björnsk. 104 (1921).

– STICK-GUL. (mera tillf.) stickande (se stickande III) gul. En krans stickgula eterneller. SAMZELIUS SkogFjäll. 33 (1905).

– STICK-MÖRK.

[sv. dial. (Finl.) stickmörk]

(i Finl.) beckmörk, kolmörk; i sht predikativt (i sht i n. sg.); äv. bildl. Stickmörkt omkring mig. AFSOLDAN (1840) hos AHO Soldan 36. Efter träsket kom det en äng, och deröfver smög sig vägen in i stickmörka granskogen. TAVASTSTJERNA Aho Folkl. 45 (1886). Lifvet är tungt, pinsamt, stickmörkt. Pakkala Elsa 116 (1895). (BERGROTH o.) PETTERSSON Högsv. 95 (1958).

– STICK-MÖRKER.

[sv. dial. (Finl.) stickmörker]

(i Finl.) beckmörker, kolmörker; äv. särskrivet. TOPELIUS Vint. II. 2: 219 (1882). HULDÉN Hus 5 (1979).

– STICK-RÖD. (mera tillf.) stickande (se stickande III) röd. Stickröd i ansiktet. DAHLGREN SmStug. 107 (1894).

– STICK-SALT.

[sv. dial. sticksalt; sannol. delvis analogiskt efter -gul, -mörk m. fl., delvis till sticka, v.¹ I ¹9]

(i vissa trakter, ngt vard.) mycket l. väldigt salt, hårdsaltad. Sticksalt, torrt kött. AHRENBERG Infall 80 (1908).

– STICK-SUR. (numera bl. i vissa trakter) om mjölk o. d.: mycket sur. THOLANDER Ordl. (1872). TurÅ 1904, s. 153.