STJÄRN ʃæ⁴rn l. ʃä⁴rn, r. l. m. (WESTE (1807) osv.) ((†) n., LUNDELL (1893)); best. -en. (förr äv. stiern, stjern)

[sv. dial. stjärn, stjärn; jfr fd. styørn (d. stjern), panna, stjärn, nor. dial. stjern, n., stjärn; sannol. av mlt. stĕrn, f. o. n. (lt. stiern, steern, f.), panna (med anslutning till STJÄRNA, sbst.¹); jfr mnl. sterne, stern, (m. l.) f., pan- na, fht. stirna (mht. stirne, stirn, t. stirn), f., panna, pann- hud, pannskydd för stridshäst, truppfront; jfr äv. feng. steornede, som har stor panna; sannol. besläktat med gr. στέϱνον, bröst, o. ry. storoná, landsträcka, trakt, till den rot som föreligger i lat. sternere, utbreda, sanskr. strnăti, strör ut, o. i STRÖ, v. – Jfr STJÄRNA, sbst.²]

(numera bl. i fackspr. o. i vissa trakter) hos häst (äv. hos nötkreatur, förr äv. hos hund): vit, oregelbunden fläck i pannan, stjärna (se STJÄRNA, sbst.¹ ² l); förr äv. om bläs (se d. o. 1; jfr HJÄLM sbst.² ¹, LYKTA, sbst.² ⁶, SNOPP, sbst.¹ Skjuten stjärn, stjärn med utåtgående spetsar l., vanl., med en nedåtgående spets. En Brun Mest medh Långh stiern i Pannan. GenMRulla 1684, nr 1522, s. 155. LAGERBRING HistLit. 112 1748; hos den heliga tjuren Apis). En mycket stor bruntigrig Rapphönshund, med stora bruna öron .. samt en hwit stjern uti pannan. LdVbl. 1834, nr 2 s. 3. DALIN 1: 207 1851; om bläs). (Stoet) hette Sally, hon var brun med stjärn. SVENSSON Hemmavid 12 (1966). – jfr BLÄS-, RING-STJÄRN.

Ssgr(numera bl. i fackspr. o. i vissa trak- ter):

– STJÄRN-KO. (mera tillf.) ko med stjärn. LEVERTIN Dikt. 130 (1901).

– STJÄRN-KOPP. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) häst med stjärn; jfr kopp, sbst.² ². WESTE 1807. SCHULTHESS (1885).

– STJÄRN-STRIMMA. stjärn i form av en strimma. GROTENFELT LandtbrFinl. 137 (1896).

– STJÄRN-ÄMNE, sbst.¹ (sbst.² se sp. ¹¹971). stjärn utgörande en mycket liten fläck. LB V. 2: 60 (1908). Hästen 12 (1938).