SLATTRA slat³ra², äv. (nmera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SLATRA sla³tra², v. -ade. vbalsbst. -ANDE.(slatra c. 1755. slattra 1895 osv.)

[sv. dial. slattra, slatra; jfr nor. slatre, snöslaska, nor. dial. slatra, smälta (om nyfallen snö), slatr, snöslask; möjl. till (ett verb motsv.) nor. dial. slata, gloppa, möjl. av ljudhärmande urspr. (jfr SLATT). – Jfr SLATTRIG]

(numera i sht i vissa trakter)

[SLATTRA 1]

1) == SLADDRA v.¹,t ¹. SCHULTZE Ordb. 4559 (c. 1755). (Den druckne) fortfor .. att prata och slattra. Pakkala Elsa 164 (1895).

[SLATTRA 2]

2) vara lös l. slak l. slapp l. sladdrig; särsk. om klädesplagg: hänga löst o. sladdrigt (o. slå l. daska emot kroppen vid gång). SCHULTZE Ordb. 4559 (c. 1755). Hennes vida och tunna sidenpyjamas slattrade om benen. DN(A) 1932, nr 233, s. 8.

[SLATTRA 3]

3) (i sht i Finl.) vara lat l. (gå o.) slå dank l. slöa o. d. Han (dvs. en gam- mal student) går på gatan, han slattrar alltjämt, / han dricker sig ofta drucken. HELSINGIUS Utv. 26 (1915). HOMÉN HforsTeatr. 3: 49 (1919: "slattrande", vbalsbst.). Huf- vudstadsbl. 1974, nr 11, s. 11.

Särsk. förb.

– SLATTRA BORT ¹⁰ ⁴. (i sht i Finl.) till 3, med avs. på tid: håglöst l. slött förnöta. AHRENBERG Männ. 2: 50 (1907).