STRÅKE strå³ke², sbst.³, r. l. m. best. -en; pl. -ar (i ä. språkprov äv. att hänföra till sg. stråka, NORDENFLYCHT QT 1745, s. 157, osv.) ( (†)
-er, möjl. att hänföra till sg. stråka,
RUDRECK Bref 63 (1670)); förr äv.
STRÅKA,
sbst.³, r. (l. f.) l. m.; best. -an; pl. -ar l. -er? (se ovan). ( strocka c. 1635–1639. stroka 1579. stroke 1587 (: Harpestroke)– 1663 (: fiolstroke). stråk- i ssgr 1802 (: StråkInstrumenter, pl.) osv. stråka 1674–1789. stråkar, pl. 1745 osv. stråke 1674 osv. stråker, pl. 1670) [jfr sv. dial.
struke, stråke, strykhyvel; till det svaga rot stadiet av
STRYKA, v. (o. formellt etymologiskt identiskt med
STRÅKE, sbst.², resp.
STRÅKA, sbst.²), o. eg.: redskap att stryka med]
[STRÅKE I]
I om redskap för trakterande av stränginstrument. [STRÅKE I.1]
1) för trakterande av stränginstrument: (böjd) stav l. stång mellan vilkens ändar hartsat tagel är spänt, som vid strykning mot strängarna bringar dessa i vibration; numera företrädesvis om en av trä tillverkad sådan stav som är fjädrande, konkav o. jämförelsevis lång, smal o. lätt, i spetsen nedåtböjd o. i basen försedd med en ss. fäste för taglet o. ss. grepp för spelarens hand tjänande kloss (frosch); förr äv. om plekter; jfr FIOL-BÅGE. (Lat.) Plectrum .. (Sv.) Stroka, som man slåår på strengen med. VarRerV 10 b (1579).
Harpestränger strykas medh en Strocka, eller Pengreen (plecht). SCHRODERUS Comenius 776 (
1639).
Spelman strängarna rör at stråke och stall måste båcka, / Spelar en lustiger Marche, reddantz, Menuett eller Pålska. STRAND NeliSuec. 35 (
1753).
Ge stråken mera kåda; / Confonium tag där / Uti min gröna Låda; / Och Vinet står ju här. BELLMAN (BellmS) 1: 6 (
1769,
1790).
Dansen går med ystra språng, / När spelman stråken gnider. ÖSTERGREN NDikt. 7 (
1879).
Beträffande stråken lutar den moderna forskningen åt antagandet, att densamma från Indien skulle ha kommit över Persien och av araberna förmedlats till Europa. JEANSON (o. RABE) 1: 51 (
1927).
TAUBE BalladBohusl. 31 (
1943). jfr
CELLO-,
FIDDEL-,
FIOL-,
GIG-,
HARP-,
VIOLIN-STRÅKE. – särsk.
[STRÅKE I.1.a]
a) i sådana uttr. som föra l. draga stråke, liktydigt med: spela fiol l. annat stråkinstrument. Fader Movitz klinga, / Lät nu qvinten springa; / Friskt Du stråken drar. BELLMAN (BellmS) 1: 206 (
c. 1771,
1790).
Från första stund jag (dvs. musikern) förde stråken fick jag höra av .. (hela släkten:) Felix är ett underbarn! BERGMAN Patr. 56 (
1928).
[STRÅKE I.1.b]
b) närmande sig l. övergående i sådana bet. som: stråkdrag l. stråkföring l. förmåga att traktera stråkinstrument l. stråkmusik. Lät den dumma i oket tråka, / Och den sluga sin hjerna bråka; / Vin och Flickor och Fredmans Stråka / Natten ljuflig gjör. BELLMAN (BellmS) 1: 216 (
1773,
1790).
Hans hastighet uti stråken är förundranswärd. GT 1787,
nr 31, s. 2.
(Violoncellisten N. N.) har verkligen en utmärkt stråke, en utomordentlig eld i sin musik.
Konstnärsbrev 1: 29 (
1852).
Snabba, kraftiga stråkar i allegrettot. SvHandordb. (1966). [STRÅKE I.1.c]
c) oeg. l. mer l. mindre bildl. NORDENFLYCHT QT 1745,
s. 157.
Sakta, sakta en syrsa sin stråke rör. TEGENGREN SvårVäg. 93 (
1929).
[STRÅKE I.2]
2) i sht
mus. i utvidgad l. överförd anv. av 1: (musiker som trakterar) stråkinstrument; stundom övergående i bet.: orkesterstämma skriven för stråkinstrument. JEANSON (o. RABE) 1: 151 (
1927).
Orkestern räknade således denna gång 21 man, däribland icke mindre än 13 stråkar. ANDERSSON MusSÅbo 67 (
1940).
Inte alla stämmor finnas bevarade .. Det finns alla blåsare, men av stråkarna saknas tyvärr altviolerna och basarna. GHT 1940,
nr 117, s. 3.
Han var en stråkens mästare. SvHandordb. (
1966).
II. om vissa andra redskap, verktyg o. d.
[STRÅKE I.1]
1) [jfr I 1]
(
förr)
drillbåge; jfr STRÅK-BÅGE. JournManuf. 1: 185 (
1825).
Den enklaste anordningen för små borrar är drill- eller rull-borren .., bestående af en på borrskaftet fäst rulle .., omkring hvilken lindas ett snöre eller en sträng, anbragt i en drillbåge eller stråke, vid hvars förande fram och åter borren .. roterar omväxlande åt det ena eller andra hållet. 2NF 3: 1216 (
1905).
HAMMARSTEDT o. ERIXON NordMAllmog. 70 (
1918). jfr
DRILL-STRÅKE.
[STRÅKE I.2]
2) (
†)
== BÄLG-STÅNG. RINMAN 2: 857 (
1789). jfr
BÄLG-STRÅKE.
[STRÅKE I.3]
3) (
förr)
== STRÅK-HYVEL. Vanliga snickareverktyg .. äro (bl. a.) foghyfvel l. stråke. 4GbgVSH V–VI. 4: 57 (1903). En foghyvel, en s. k. stråke. SvKulturb. 5: 101 (
1930).
4) räfs- l. rakliknande redskap; anträffat bl. ss. senare led i ssgn
SPÅN-STRÅKE.
III. [jfr I 1]
(
†)
i ä. zoologisk terminologi i fråga om fåglar: sammanfattande beteckning för armbågsbenet o. strålbenet (vilka tillsammans bildar en om en stråke (i bet. I 1) erinrande enhet). RETZIUS Djurr. 148 (
1772).
Flygpennor, pennæ, långe och styfve fjädrar, fästade på vingens underarm (stråken kallad hos föglar) och handen .. samt uti stjerten. MARKLIN Illiger 190 (
1818).
Ssgr (i allm. till I 1; jfr stråk sbst.³, ssgr):
A
:
– (
I 2STRÅK-BESÄTTNING. i sht
mus. jfr
besättning II 6 c.
2NF 38: 532 (
1926).
–
STRÅK-DRAG ( stråk- 1811 osv. stråke- 1890–1903) mus. drag (se d. o. I 12 a) med stråke(s tagel) över sträng(ar) på stränginstrument varigm dettas sträng(ar) bringas att ljuda; äv. om ljudet av sådant drag; äv. bildl. JournLTh. 1811,
s. 310.
Känslorna gå som breda, fylliga stråkdrag. HANSSON Kås. 11 (
1897).
LAMM i
3SAH 50: 242 (
1940;
bildl.).
–
(I 2)
STRÅK-ENSEMBLE. i sht
mus. ensemble av stråkmusiker.
NORLIND AMusH 624 (
1921).
–
STRÅK-FÖRING.
mus. [STRÅK-FÖRING.ssg 1]
1) förande av stråke över sträng(ar) på stråkinstrument; äv. om sätt att föra stråke osv. Svårligen har man härstädes förut hos någon violinvirtuos funnit .. en regelbundnare stråkföring. AB 11/6 1845,
s. 3. Stråkföringens konst.
VALENTIN Musikh. 2: 68 (
1901). Stråkföringens suveräna, svepande säkerhet.
SIWERTZ Förtr. 174 (
1945).
[STRÅK-FÖRING.ssg 2]
2) konsten i l. kännedomen om l. behärskningen av stråkföring (i bet. 1). BAUCK 1MusH 92 (
1862).
–
STRÅK-FÖRNING särsk. (
†)
== -föring 2. HÖIJER (
1864).
–
STRÅK-HARPA stråkinstrument med avlång (låd- l. fiolformig) resonanskropp, 2–4 strängar samt ett i resonanskroppens förlängning utskjutande parti försett med långsmal(a) öppning(ar) varigm spelarens fingrar gm lätt beröring kan förkorta strängarna. EtnolStHammarstedt 115 (
1921).
–
STRÅK-HARTS ( stråk- 1851 osv. stråke- 1919) för ingnidning av stråktagel avsett harts, kolofonium. SvTyHlex. (
1851).
–
STRÅK-HÅLLNING särsk.
: sätt att hålla stråke vid trakterande av stråkinstrument. ANDERSSON Stråkh. 181 (
1923).
–
STRÅK-INSTRUMENT.
mus. (med stall, stränghållare o. resonansbotten med insvängda sidor försett) stränginstrument avsett att trakteras med stråke l. liknande redskap. MECKLIN BegTonk. 24 (
1802).
BOIVIE NordMMusik. 8 (
1911).
–
(I 2)
STRÅK-KAPELL i sht
mus. jfr
kapell sbst.¹,
3, o.
-orkester. VFl. 1909,
s. 69.
–
(I 2)
STRÅK-KVARTETT.
mus. [STRÅK-KVARTETT.ssg 1]
1) Sammanfattande beteckning för grupp av fyra stråkinstrument (från 1700-talets mitt i sht bestående av två fioler, altfiol o. violoncell) för utförande av fyrstämmig musik. HÖIJER (
1864).
[STRÅK-KVARTETT.ssg 2]
2) av fyra musiker (kvartett) bestående stråkensemble, i sht med besättningen två fioler, altfiol o. violoncell. SDS 1894,
nr 411, s. 2.
[STRÅK-KVARTETT.ssg 3]
3) komposition, företrädesvis sonat, för stråkkvartett (i bet. 1). HÖIJER (
1864).
[STRÅK-KVARTETT.ssg 4]
4) (mera tillf.) med fyra olika slag av stråkinstrument (1:a o. 2:a fiol, altfiol o. cello) besatt grupp av stämmor i orkester; i uttr. koriskt besatt stråkkvartett, om sådan grupp där varje stämma är besatt med ett flertal instrument. SvTMusF 1938,
s. 28.
–
(I 2)
STRÅK-KVINTETT.
mus. [STRÅK-KVINTETT.ssg 1]
1) sammanfattande beteckning för grupp av fem stråkinstrument, i sht bestående av fiol, altfiol, violoncell i växlande antal, stundom äv. med kontrabas; äv. övergående i bet.: av fem musiker bestående stråkensemble med ovannämnda besättning. SD 1892,
nr 325, s. 3.
2SvUppslB 27: 989 (
1953;
om ensemble).
[STRÅK-KVINTETT.ssg 2]
2) komposition, företrädesvis sonat, för stråkkvintett (i bet.
1).
PT 1906,
nr 54, s. 3.
[STRÅK-KVINTETT.ssg 3]
3) (
numera mera tillf.) med fem olika slag av stråkinstrument (1:a o. 2:a fiol, altfiol, cello o. kontrabas) besatt grupp av stämmor i orkester.
SvTMusF 1938,
s. 77 (
i wienklassicistisk orkester).
–
(I 2)
STRÅK-KÖR. särsk. (
numera knappast br.)
stråkorkester. NF 3: 315 (
1878).
CANNELIN (
1921).
–
STRÅK-LUTA mus. luta (se luta, sbst.¹ [STRÅK-LUTA.ssg 1]
1) avsedd att trakteras med stråke. ANDERSSON Stråkh. 13 (
1923).
–
(I 2)
STRÅK-ORKESTER.
mus. orkester enbart bestående av (musiker som trakterar) stråkinstrument; företrädesvis om sådan orkester vari instrumenten 1:a o. 2:a fiol, altfiol, violoncell o. kontrabas är flerfaldigt (koriskt) representerade men som vanligen har flertalet instrumentslag dubblerade; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl.
BJÖRKMAN (
1889).
Egen Österrikisk Stråk-Orkester, 10 man. NerAlleh. 1896,
nr 232, s. 2.
Syrsornas stråkorkester. WILHELM Dvärg. 182 (
1922).
–
STRÅK-TAGEL mus. till stråke hörande l. för stråke avsett tagel.
VexjöBl. 27/11 1846,
s. 4.
–
STRÅK-TEKNIK mus. [STRÅK-TEKNIK.ssg 1]
1) teknik i fråga om stråkföring. SAOL (
1950).
[STRÅK-TEKNIK.ssg 2]
2) i fråga om stränginstrument: spelteknik bestående i l. innefattande användning av stråke. ANDERSSON Stråkh. 12 (
1923).
–
(I 2)
STRÅK-TRIO.
mus. [STRÅK-TRIO.ssg 1]
1) sammanfattande beteckning för ensemble av tre (musiker som trakterar) stråkinstrument, företrädesvis bestående av fiol, altfiol o. violoncell. Upsala(A) 24/2 1925, s. 3. [STRÅK-TRIO.ssg 2]
2) komposition, företrädesvis sonat, för stråktrio (i bet. 1). NORLIND MusLex. 72 (
1912).
B
Avledn.(till
I 1):
–
STRÅKA ,
v.³ -ning. göra (upprepade) stråkdrag; äv. liktydigt med: spela på stråkinstrument; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl.
Det kändes, som om någon fingrade i hans bröst, stråkade på strängar i hans hjärta. OSSIANNILSSON Hav. 206 (
1910).
Som en fiol, / morgonblåst stråkar och drar. SJÖBERG Syntaxuppr. 15 (
1926).
85 personer som stråkade och blåste. DN(A) 18/12 1959,
s. 18.
–
STRÅKIST ⁰⁴, m.//ig. mus. stråkmusiker (i sht i orkester). I orkestern ville inte applåderna taga slut och stråkisterna slogo med stråkarna mot notpulterna.
GHT 22/10 1956,
s. 3. När hörde vi maken till Wolffs behandling av Nielsens
lilla stråksvit opus 1 .. Vi ägna dessa stråkister vår djupa beundran. Därs. 1960,
nr 79, s. 8.