STRUNT strun⁴t, sbst.³, n. (SCHULTZE Ordb. 5137 (1755) osv.), äv. r. l. m. (BtÅboH I. 2: 70 (1624; i bet. 1), KOLMODIN QvSp. 2: 247 (1750; i bet. 3) osv.) best. -et resp. -en; pl. ==. 1) (†) ss. ämnesnamn, om exkrementer l. träck, skit (se d. o. 1); äv. i individuell anv.: stycke l. anhopning av exkrementer, lort (anträffat bl. i jämförelse). Dett Wellam .. hafwer sagtt, att han icke achtade bårgemestaren mera än en struntt, dett är ett .. lasteligett ord. BtÅboH I. 2: 70 (1624); jfr STRUNT sbst.¹, IHRE (1769). 2) (†) koll., om dåliga l. odugliga l. kasserade varor l. varor som är värda att kasseras l. som ingen vill ha, skräp (se SKRÄP sbst.¹, ²). LIND (1749). Strunt .. (dvs.) Wrak, edugliga waror. SCHULTZE Ordb. 5137 (1755). MÖLLER (1807). 3) (ngt vard.) om ngt som betraktas ss. värdelöst l. mindervärdigt l. likgiltigt l. föraktligt; vanl. koll.: skräp (se SKRÄP sbst.¹, (2 o.)

[STRUNT.sbst3 3]

3) l. smörja (se SMÖRJA sbst., 5 a) l. skit (se d. o. 2) l. lappri l. krafs l. struntsaker l. bagateller; äv. i individuell anv.: småsak l. bagatell l. struntsak o. d. (numera bl. i bet. c); äv. i jämförelse (särsk. i uttr. lysa såsom strunt, lysa dåligt). Nipper och grannlåt och annat strunt. På sånt strunt som serietidningar gitter du spilla din tid? Han bråkar aldrig om strunt, som att man kommer ett par minuter för sent t. ex. LIND (1738). Påfwen sitter uti Församlingen i Christi ställe, och lyser uti Församlings-lycktan såsom strunt i mörkret, både han och hans Biskopar, Mässe-Präster och Munkar. BORG Luther 1: 69 (1753). Hade icke Mamma varit som med sitt vanliga behagliga verlds och sällskapsvett underhöll samtalet på tusen strunt, så hade vi troligen setat stumma. Bremer Brev 1: 331 (1835). "Så, har du nu den strunten färdig! " sade han och kastade en föraktfull blick på klädningen. CARLÉN Rosen 689 (1842). Pösande grosshandlarfruar från Stockholm .. köpte (i Siljanstrakten) lappri och strunt, väskor och trasdockor, dalhästar gjorda i Nürnberg eller annorstädes. LO-JOHANSSON Förf 68 (1957). – särsk. a) om innehållet i vad som utsäges i tal l. skrift: nonsens l. smörja l. rappakalja l. dravel l. gallimatias o. d.; ofta i uttr. prata strunt; av. i det interjektionella uttr. prata strunt! (jfr 4), ungefär liktydigt med: struntprat! l. nonsens! o. d.; jfr SKIT 2 b (slutet). KELLGREN (SVS) 4: 246 (1781). Hvad är det du pratar för strunt? LEVIN Schiller Cab. 7 (1800). Rimmad poetisk strunt. FRÖDING Gralst. 17 (1898). Jag kan aldrig betala dig något, Ellen! – Prata strunt, vill du ha en skvätt kaffe? MARTINSON Kvinn. 182 (1933). Sånt strunt de talar om! SPONG Sjövinkel 59 (1949). DN 18/11 1988, s. 1 (: skriva strunt). b) i sådana uttr. som strunt till statsman l. examen o. d., betecknande att mannen osv. är mindervärdig l. usel l. att det är dåligt bevänt med den l. den l. det l. det (jfr SKIT 2 a β, SKRÄP, sbst.¹ 3 c); äv. motsv. c. Strunt till Skyttar, som ladda klent. WADMAN Saml. 1: 153 (1830). Det var strunt till examen han tog till slut! WENNERBERG 2: 174 (1850, 1882). "Det var strunt till fisk" – sa' bonden fjällade grodan. HOLMSTRÖM Sa' han 13 (1876). Disraëli lär en gång ha yttrat, att det vore strunt till statsman, som icke kunde säga vad han ville på tjugu minuter. SvTidskr. 1924, s. 11. c) närmande sig adjektivisk predikativ anv., ofta ungefär liktydigt med: mindervärdig l. dålig; särsk. i sådana uttr. som det är strunt med ngn, i fråga om hälsa: det är illa beställt l. bevänt med ngn, det är dåligt med ngn, det vore strunt med ngt, det vore illa beställt l. bevänt med ngt o. d.; jfr SKRÄP sbst.¹, 3 d. Titlen ståtelig är; men strunt är ämnet i grunden. NICANDER GSann. 84 (1767). Alla Blåsinstrumenter äro strunt. Deraf blir ingen musik med besked. ALMQVIST DrJ 267 (1834). Man lär så länge man lefver, och gjorde man icke det, så vore det egentligen bara strunt med lifvet! E G GEIJER (1846) i Solnedg. 3: 187. Strunt är strunt och snus är snus, / om ock i gyllne dosor, / och rosor i ett sprucket krus / är ändå alltid rosor. FRÖDING NDikt. 128 (1894). Det är bara strunt med honom nuförtiden. SvHandordb. (1906). d) (mera tillf.) om person: värdelös företeelse, strunt (se STRUNT sbst.¹,). Vad var han egentligen för ett strunt och flarn? BERGMAN ClownJ 39 (1930). e) ss. förled i ssgr: (mycket) liten l. obetydlig l. mer l. mindre mindervärdig l. dålig l. värdelös l. föraktlig; ofta betecknande att l. med inbegrepp av tanke på att ngn l. ngt kännetecknas av högtärd l. inbilskhet l. oberättigade pretentioner o. d. (se särsk. STRUNT-FÖRNÄM, -HÖGFÄR- DIG, -VIKTIG m. fl.).

[STRUNT.sbst3 4]

4)

[jfr 3]

övergående i anv. ss. interjektion, betecknande att ngt är likgiltigt l. betydelselöst l. att man inte bryr sig om ngt o. d. BELLMAN (BellmS) 1: 85 (1770, 1790). Vid bordet gjorde jag en bock, men strunt. TOPELIUS Dagb. 1: 72 (1833). Strunt, vad folk tycker! OSSIANNILSSON Hjärt. 40 (1927). Han kan inte säga, vad det är (som dånar) – strunt samma för resten. FORSSLUND MänVing. 87 (1932); jfr SAMME I 3. Det blir skandal att babyn kommer efter sex månader. -Å strunt, sade Bengt. EDQVIST Musik 132 (1946). – särsk. i vissa uttr. a) strunt i (ngn gg äv. med) ngt, betecknande att man struntar i ngt l. bör strunta i ngt l. att ngt gör detsamma l. är likgiltigt l. betydelselöst o. d.; jfr b o. LAPPRI 5 f, g slutet, LORT 2 c, SKRÄP, sbst.¹ 3 e. Lappri i skymfen! Strunt i Olympen! BELLMAN (BellmS) 2: 32 (1765, 1791). "Hur är det då med hans (dvs. den drunknades) själ?" undrar skollärarin- nan. "Å, strunt med själen," svarar den yngsta flickan .. med gråten i halsen. SÖDERBERG Främl. 83 (1903). Plöja och så, strunt sedan i vem som skördar. BOLANDER HelPeg. 200 (1918). Generalen väntar ju på oss. – Strunt i generalen. DELBLANC Prästk. 70 (1963). b) (i vissa trakter) strunt värt, strunt i det, det gör detsamma; jfr 5. "Nå, strunt värdt –!" utbrast han. Och med en knyck på axeln slängde han af sig sin packning. LUNDQUIST Zola Grus 28 (1892). Två bastanta bjälklag inlades (i kyrkan), strunt värt om de fördärvade en rad pelarkapitäl. BOBERG IllRes. 140 (1935). 5) (i sht i vissa trakter) övergående adverbiell anv., i uttr. bry sig strunt om (äv. i) ngt, bry sig ytterst litet om ngt l. (nästan) inte alls bry sig om ngt; äv. i uttr. tycka strunt om ngt, tycka att ngt är mycket litet l. (nästan) ingenting värt o. d. (jfr 4 b). Det närvarande är allt för mig, jag bryr mig strunt om efterverlden. BENEDICTSSON Skåne 184 (1884). BJÖRKMAN (1889: tycka strunt om). Sin salighet, den bryr .. (folk) sig strunt om. BLOMBERG MolnBröd. 204 (1932). Borgåbl. 1978, nr 16, s. 4 (: i). ÖSTERGREN (1947). Utsikt 1949, nr 5, s. 15 (bildl.) JOHNSON Slutsp. 272 (1937). HELLSTRÖM Storm 194 (1935). Janne började vantrivas hemma i Hilmas struntfina miljö. AHLQVIST Gotlänn. 66 (1945).