STÅ stå⁴, sbst. oböjl.

[sannol. efter d. stå i motav. anv.; substantivering av STÅ v.,]

om (iråkat) stillastående l. overksamt tillstånd.

[STÅ.sbst .a]

a) i. förb. i stå.

[STÅ.sbst .a.α]

α) i uttr. gå i stå, övergå i stillastående l. overksamt tillstånd, stanna l. upphöra att verka l. fungera, köra fast. En morgonstund, då mitt förstånd / se'n länge gått i stå. HANSSON FörlLand. 117 (1906). Upphör arbetet på en punkt i det invecklade maskineriet (i en fabrik), går gärna det hela i stå. SOMMARIN EkonL 1: 37 (1915). När väderkvarnen / med stora vingars susning går i stå. ÖSTERLING Idyll. 8 (1917). Tiden gått i stå. MÖLLER AvskUngd. 68 (1918). Sedan såg den socialdemokratiska majoriteten till att utskottsarbetet gick i stå i avvaktan på att regeringen skulle bli färdig med något slags alternativ. SmålP 19/11 1971, s. 4.

[STÅ.sbst .a.β]

β) (mera tillf.) i uttr. köra, äv. komma i stå, gå i stå (se α); äv. bringa i stå, få att gå i stå (se α). Det socialistiska självsvåldet höll på att bringa samhällsorganismen i stå. SEGERSTEDT Händ. 293 (1926). (Han) tycker .. att försvarets strategi har kört i stå. GbgP 20/7 1987, s. 5. Förnyelsen av (parken) Lundagård har kommit i stå. SDS 27/1 1993, s. C 1.

[STÅ.sbst .a.γ]

γ) (mera tillf.) med utelämnat verb. Grundlagen i stå. SvD 26/6 1986, s. 2 (i rubrik).

[STÅ.sbst .b]

b) (i vissa kretsar) i uttr. det går stå i ngt, det kommer in (drag l. moment l. inslag av) stillastå [file:S13587] ende l. funktionsoduglighet l. utvecklingsoförmåga o. d. i ngt. Understundom går det stå i alltsammans. Scener dras ut, till stort förfång för den klentrognes uppmärksamhet. SvD 4/9 1977, s. 9. Mannens rekapitulation av varför det gått snett mellan hans mor och hustru och varför det gått stå i deras äktenskap. Därs. 14/11 s. 8.